Hold him in your arms/you can feel his disease

Den förvanskade Beatles-raden ovan ursäktas av att den illustrerar en kommentar till en annan förvanskning, av en annan stor konstnär. För så fort de dör ska det ryckas och vantolkas och användas för mer eller mindre politiska syften. Det är den stora konstnärssjukan, en smitta.

Ingmar Bergmans eventuella politiska sympatier är ett kärt ämne, särskilt för ledarskribenter från högerhåll. Fast kanske ska man då hellre tala om den gamle demonregissörens eventuella politiska antipatier, för skribenterna försitter inte ett tillfälle att ta upp den gamla skattehärvan, där vår Store Konstnär tvingas i landsflykt.

I dagens SvD är det dags igen, och det är Per Gudmundson som är påt' igen - förstås. Nu handlar det om Fåröhusen, och den lilla ledartexten avslutas såhär:

»Att Bergmans hus på Fårö efter hans död nu blir en privat kulturinstitution känns som en logisk följd på en konstnärlig karriär som fullbordades mer trots än tack vare statsmakten.«

Just den här biten - med Fåröhuset och hur det skulle användas och vilka som skulle stå för fiolerna tycker jag är en trött debatt som egentligen inte hänger ihop med villkoren för Bergmans konstnärskap. (Jag är dock glad att det har löst sig på vad som tycks vara ett utmärkt vis). Men eftersom det är precis den logik Per följer i sin text, så ska jag också göra det.

Såhär skriver Per:

»Hans [Bergmans] filmproduktion skedde till största del helt utan inblandning av någon som helst filmpolitik, till exempel.«

Det är en liten glidning, men en stor lögn eftersom Per vet betydligt mycket bättre. Ja, på 1940 och -50-talet fanns det ingen statlig filmpolitik som kunde lägga sig i Bergmans filmproduktion. Och det fanns till andra halvan av 50-tal en god publikgrund för biofilmer, och för SF att satsa på Bergman.

Men sanningen är den att den svenska filmpolitiken såsom Harry Schein tecknade upp den kom till på grund av flera faktorer som rör Bergman: dels av tv-hotet mot bioindustrin, som drabbade SF hårt och hade drabbat Bergmans möjligheter att arbeta relativt autonomt på 60-talet. Dels av Ingmar Bergmans status, efter vilken reformen designades.

Låt mig förklara: filmreformen spikade fast att filmen var en konstform och att dess utövare var konstnärer, auteurer. I Sverige stod vid den här tiden, arla 60-tal, framförallt en person för detta: Bergman, som på internationella festivaler hade kommit att bli en Darling.

Det första filmstödet var ett efterhandsstöd, där en jury satte poäng på befintliga filmer som sedan sedan fick pengar efter poäng. Det kommer kanske inte som någon större chock att Tystnaden var den första film som belönades med mest pengar. Och dessutom fick de nyinstiftade Guldbaggarna som lite extra ryggdunk.

Just att det var ett efterhandsstöd är möjligen Pers sätt att rucka på sanningen, eftersom - ja - filmer kom till utan att folk pillade i dem såsom institutet tycks älska att göra idag. Men likväl var dessa pengar - som Bergman kunde komma att räkna med från 1963 och framåt - ett avgörande smörjmedel för en oavbruten filmproduktion i växelverkan med hans roll som teaterregissör.

Och så den här lilla skattegrejen: Ja, Bergman stack. Och Bergman, som alltså skulle ha klarat sig så utmärkt utan den svenska filmpolitiken gjorde inte särskilt gott ifrån sig i exilen sett till filmernas konstnärliga halt (med ett undantag: Ur marionetternas liv är suverän). Det var något han tryckte på själv.

Ur ekonomisk synvinkel skulle Bergman förstås kunnat fixa pengar var som helst i världen och filmat i godan ro: men det fungerade tydligen inte med hans skapande som kanske hade växt samman med det trygga svenska produktionssättet. Grunna själv på hans uttalanden i olika sammanhang om hur det var i Hollywood och Västtyskland.

Så vad gjorde han? Åkte tillbaka till Sverige, gjorde sin mest folkkära film, Fanny & Alexander. Och här blir Pers påstående en direkt lögn - Fanny & Alexander gjordes för ett års produktionskostnader från Institutet, i produktion av Jörn Donner.

Och om det inte är en film som är ett direkt resultat av svensk filmpolitik så vet jag faktiskt inte vad som är det.

Ärligt talat är det mer förvånande att Bergman inte testamenterade Hammars till det Socialdemokratiska partiet som tack för att de med hjälp av Scheins modell skapade världens ende socialdemokratiske auteur, och lät honom hållas i ett par decennier.