Like Dylan In the Movies - i väntan på "I'm Not There" del 2

Alltsedan den var ett svagt rykte har Todd Haynes film om Bob Dylan - I'm Not There (amerikansk premiär hösten 2007) - låtit hyperintressant. Bob Dylan - mannen som till synes utan problem hoppar mellan olika karaktärsperspektiv i tiominuterslåtar, eller byter ut en orubblig status som sextiotalsikon mot evangelisk kristendom - spelas i filmen av sju olika skådespelare och skådespelerskor, bland annat Cate Blanchett som spelar Bob Dylan cirka 1965. För syftet med I'm Not There, att berätta om Dylan på samma sätt som han själv konstruerat myten om sig själv, som den ständigt föränderlige och ogripbare är utmärkt. Dessutom är det poetiska narrativet som skräddarsytt för filmmediet.

Titeln på Haynes film kommer från en av Dylans många ofärdiga låtar. I'm Not There (1956) (nej, jag har inte en aning om vad årtalet kan tänkas betyda) som han spelade in med The Band 1967 och som finns tillgänglig på otaliga Basement Tapes-bootlegs. Trots, eller just för att, det är en låtskiss är sången ett fint bevis på att Bob Dylan skulle kunna sjunga ur telefonkatalogen och göra det intressant. Med det inte sagt att texten är ointressant - varje gång man tycker sig greppa vad den handlar om glider den undan - precis som refrängen ("I'm not there, I'm gone"). Och det är väl en av anledningarna till greppet att låta sju olika personer gestalta Dylan i en film. (En annan Todd, Todd Solondz, gjorde för övrigt detsamma i sin senaste film Palindromes). För den som är mer intresserad av låten, läs Dylanologen Eyolf Østrems lilla kommentar.

Jag kan heller inte låta bli att älska nördigheten i att döpa filmen till I'm Not There - det är ju en låt som väldigt få ur den stora publiken känner till. Jag undrade över det tills jag från en säker källa fick reda på att Haynes i sitt hem har rätt många konserttejper av det slag jag nämnde i mitt tidigare inlägg.

Att Dylan har gett sin välsignelse till det här projektet känns självklart av många anledningar. För unge Robert Zimmerman fostrades inte bara framför radion som gav honom hans musikaliska r & b-grund, han är också ett väldokumenterat barn av Hibbings biosalonger. Som så många ungdomar i det kalla järnbältet tillbringade han 1940 och 50-talet på biografer - i synnerhet som hans morbor ägde en - och fram till han upptäckte Woody Guthrie och hobo-looken var hans stil modulerad på James Dean.

Dylan (född 1941) växte upp när filmen gick från vad filosofen Gilles Deleuze gick från rörelsebilder till tidsbilder: i korthet går Deleuze teori ut på att filmen som tidigare fokuserat på karaktärernas eller tingens rörelse efter andra världskriget började syssla med att uppmärksamma tiden. För den som vill ha en kraschkurs kan man säga att alla filmer där tid "uppmärksammas" i likhet med tidsklippen i Pulp Fiction hör till tidsbilderna. Det finns det gott om texter där ute som avhandlar Deleuze och tidsbildens relation till, säg, Andrei Tarkovskis långa tagning i slutet på Offret, för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Jag tror att det här är en modernistisk idé som återfinns i både poesi och litteratur vid ungefär samma decennier. Men filmen är ju tidsmediet nummer ett - helt dominerat av sin egen längd och det tidsmässiga förhållandet mellan ruta a och ruta b, och det ögonblick som ljuset släpps igenom filmremsan.

Grovt uttryckt kan man säga att Dylan - liksom många andra i hans generation - gick från att titta på James Dean hemma i bygden till att flytta till sextiotalets storstäder och campus och där möta den nya sextiotalsfilmen, med ett radikalt annorlunda tidsspråk.
Exempel på hur Dylan använt sig av radikala tidsgrepp/-hopp i låtar finns det gott om: Tangled Up In Blue är ett (det är dessutom en låt där Dylan genom åren konsekvent ändrat perspektiven på vem det är som berättar historien).
Ett annat är All Along The Watchtower, lika influerad av cut-up-teknik som tidsuppklippta filmer där den linjära handlingen är omkastad. Här är texten klippt itu och ihopklistrad på fel ställe. (Läs och döm själva, min teori är att den börjar med "Outside in the distance a wildcat did growl").

Dylans tjuvaktiga förhållande till annan musik och litteratur är väldokumenterat och allmängods, men hans filmstölder är mycket mindre kända. Till de mer udda exemplen hör att hela 80-talsskivan Empire Burlesque är smockfull med citat från filmer med Humphrey Bogart och lite annat, som westernrullen Shane, Clint Eastwoods Bronco Billy - och gamla Star Trek-avsnitt.
Till mindre tydliga - men i mitt tycke mycket bättre fungerande stölder - hör låten Man In The Long Black Coat som lånar intrigen, men framförallt den fina atmosfären, från en av mina absoluta favorifilmer, The Night of the Hunter.


Sen är det förstås all låtarna som är som små filmer - Hurricane, Romance In Durango, Lily, Rosemary & the Jack of Hearts och min favorit bland dem - Black Diamond Bay - som verkligen har känslan av manus, med både inzoomningar och scenväxlingar och till och med en liten metaram som involverar en tv.
Låten Brownsville Girl (som är ännu bättre i demoversionen New Danville Girl) från den usla skivan Knocked Out Loaded är en helt egen kategori. Den börjar med att protagonisten minns en Gregory Peck-rulle och sedan låter minnet blanda sig med egna upplevelser, som i sig är en egen liten film. Efter ett tag är filmen, minnet och mannen som nu skall gå och se om filmen (eller vilken Peck-rulle som helst "I'll see him in anything so I'll stand in line") ihoptvinade.

Men mest känt är väl Dylans förhållande till filmen genom hans egna filmroller - från den legendariske mobbaren i turnéfilmen Don't Look Back 1965 till rockern Billy Parker i katastrofala Hearts of Fire 1986.
Mindre kända är dock de filmer han själv gett sig på att göra. Den första, Eat The Document, är en finurligt sammanklippt film från den legendariska Englandsturnén 1966 med The Hawks (som senare blev The Band). Film nummer två, Renaldo and Clara, är en fyra timmars spelfilm baserad på improviserade scener och konserterer inspelad under Rolling Thunder Revue-turnén 1975-76. (Jag utesluter med flit filmen Masked & Anonymous som Dylan skrev och medverkade i 2003, men hoppas återkomma till den någon gång).

D. A Pennebaker som regisserade Don't Look Back och stod bakom en av kamerorna på Eat the Document avfärdade filmen som en dyr hemmavideo. Men Eat The Document är uppenbart inspirerad av den franska nya vågen. Filmen, som Dylan klippte under sin konvalescens i Woodstock 1966-67, är ickelinjär med konsertbilder som möter "dokumentärt" material lite huller om buller - men fångar en särskild drogpåverkad stämning som man antar genomsyrade hela trippen genom sin sammanflätning av stämningsskapande foto och musik. Och här känner man också den kontrast som fanns mellan Dylans lugna och surrealistiska akustiska set och den aggressivitet och våld som de elektriska seten med The Hawks väckte.
Filmen var tänkt att visas på ABC, men av det blev intet (Dylan utnyttjade sitt veto ) och den visades bara på MOMA i New York en gång innan den drogs in.

Renaldo and Clara från 1978 är till både tematik och struktur (scenframträdanden, triangeldrama, backstageliv med mera) inspirerad av Marcel Carnés film Paradisets Barn från 1945, och handlar löst om Renaldo (Dylan) och två kvinnor: Clara (Sara Dylan) och kvinnan i vitt (Joan Baez). Filmen har vad man kan kalla för en kubistiskt uppbyggnad på perspektiven där man får se karaktärerna ur olika personers perspektiv. Alltså rätt likt en del Dylan-låtar, men intressant nog också upplägget på Todd Haynes film.

Eftersom Renaldo and Clara är inspelad på Rolling Thunder-turnén - Dylan hyrde två filmteam för pengar ur sin egen ficka - så medverkar också flera tunga namn som Mick Ronson, Allen Ginsberg, Ronnie Hawkins (den 150 kilo tunge rockern spelar för övrigt Bob Dylan), och Ramblin´ Jack Elliot. Flera av dem ger goda anledningar att mota musiker vid filmindustrins grindar, men spelar inte utan charm. De enda personerna på turnén med någon större erfarenhet av skådespelande var Ronee Blakley, som just medverkat i Robert Altmans Nashville, och Harry Dean Stanton som flögs in för ett par scener.

I hopp om att skapa en struktur bland de improviserande ickeskådisarna hyrdes författaren Sam Shepard in, han hade skrivit Zabriskie Point ett par år tidigare och kände Dylan flyktigt. (Den som är intresserad av hur de dagliga scener han förväntades skriva såg ut, skall läsa boken Rolling Tunder Logbook där han skriver om turnén och filmen. Nytt förord av författaren själv och utmärkte gitarristen och filmmusikproducenten T-Bone Burnett kom för ett par år sedan. En annan bok, som bjuder på mer skvaller, är Larry "Ratso" Slomans underhållande On the Road with Bob Dylan.)

Renaldo and Clara påminner om ett långt surrealistiskt poem där den iscensatta intrigen vävs ihop med det dokumentära materialet från turnén, musiken, de teatrala liveuppträdandena och maskerna (Dylan målade ansiktet vitt under konserterna, precis som mimaren Baptiste i Paradisets Barn). Det är framförallt filmen sklippning som ger den drag av poesi: den klipptes av Dylan själv tillsammans med fotografen Howard Alk som arbetade enligt ett kartotekssystem där scenerna låg placerade efter symboler (en kvinna i vitt, en hatt, rosor) som fanns i bild och som skulle följa på varandra.

I USA visades Renaldo and Clara inte mer än någon vecka, och då endast på en handfull storstadsbiografer. Av kritikerna blev filmen antingen ignorerad eller sågad och Dylan, som låg i en kostsam skilsmässa och ville få igen sina utlägg, klippte ner den till två osammanhängande timmar som dominerades av konsertmaterial. I Europa visades filmen i fyratimmarsversionen på tv, men fick ingen större uppskattning. Här i Sverige visades den i början av 80-talet och sjönk sedan ner i dyn. Ett exempel på att ingen riktigt brydde sig är att filmen visades i fel ordning på svensk tv – två halvtimmessjok i mitten hade kastats om!

Jag är säker på att Renaldo and Clara kommer att få ett bättre öde och ges ut på dvd någon gång. Dels bjuder filmen på så sensationellt mycket bra musik - konsertupptagningar från Renaldo and Clara finns att se som dvd-extramaterial på skivan Live 1975 - dels är det en bra film med intressanta försök att skapa olika perspektiv på karaktärerna. Om inte annat så är den intressant att se som en uppdaterad Paradisets Barn. Och det lär finnas hundratals timmar material i något arkiv på Sony som bara väntar på att gås igenom....

Eat the Document är jag mer tveksam till om världen får se. En anledning skulle vara att så mycket material från turnén finns med i Martin Scorseses utmärkta Dylan-dokumentär No Direction Home. Men man skall väl inte utesluta att det händer den dag då Bob trillar av pinn.

Både Renaldo and Clara och Eat the Document cirkulerar som bootlegs.