Min första kommentar i SvD är sprungen ur diskussionen mellan Mattias Nohrborg och Cissi Elwin som utspelade sig i DN mellan torsdag och söndag. De äldre filmintresserade svenskarna vet att det jag skriver om i min kommentar var verklighet i Sverige för inte så himla många år sedan. SFI hade biografer som kom ur Bio 16 (en distributionsform startad av SFI 1976 för att sprida utländsk kvalitetsfilm i Sverige), och drev filmtidningen Chaplin.
Kände dock att det var en lite konstig dag för publicering, men Ingmar hade säkert varit glad att någon diskuterade framtiden för svensk film utan honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Lysande kommentar!
För det första: Jag vet inte om jag håller med dig om att statlig filmimport är lösningen på den uppkomna biografsituationen. Nohrborg skriver till exempel i DN att konkurrensen bland filmimportörer snarare har ökat (bra), och kruxet är just var filmerna ska visas, något du också är inne på. Att det på den fronten ser ut som det gör är till syvende och sist ett politiskt misslyckande när SF tillåts breda ut sig som producent och distributör och biografägare.
Jag tror inte någon lagstiftning som tvingar SF att sälja sina biografer är att vänta, men om nu alla är överens om att film är bäst på bio så behövs det ju fler biografer. Ändå måste jag ställa mig frågande till hur dina SFI-biografer skulle se ut, finansieras, organiseras, administreras, etc. Du vill avskaffa filmavtalet? Eller ska SF vara med att finansiera SFI-biograferna genom filmavtalet?
För det andra: Annars håller jag med dig om att du sköna nya filmvärld, inte minst i samband med den här internetflugan, nya distributionskanaler och visningsfönster, ställer högre krav på filmbevakningen. Det räcker inte längre att bara se till vad som går på bio. Och dagens situation är ett journalistiskt misslyckande. Det är dels ett public service-ansvar och jag håller med om att filmbevakningen i public service är under all kritik. Det finns mycket som är bra i radio, men det är alltför sporadiskt, och i tv är det som sagt kompakt mörker.
Men public service-uppdraget innefattar som bekant inte tidskrifter (tycker du att det borde det?) och jag vet inte om det faller under SFI:s ansvar heller, eller om det ens borde det.
Jag tror nämligen inte att lösningen på filmbevakningsfrågan är en filmtidskrift ("one Svenska Filminstitutet Magazine to rule them all, one Svenska Filminstitutet Magazine to school them all", etc.) i SFI:s regi, hur bra Sight & Sound än är. (Och det är inte bara för att du så skamlöst talar i egen sak, och till och med använder din nuvarande arbetsgivare som annonsplats!) Jag tror helt enkelt inte att det skulle bli en intressant tidskrift, det finns något med offentliga dekret som ofta gör att det blir mer av folkbildning (inte för att det är något fel på folkbildning) och mindre av intressant journalistik. För många motstridiga villkor och intressen. Så jag vet inte vem som skulle läsa den. Filmintresserade? Eller Pirates of the Carribbean-fans som ska omvändas?
Jag hoppas istället på en lösning där ett flertal kulturtidskrifter bevakar området kring film och rörliga bilder, där ingen utger sig för att vara Den Svenska Filmtidskriften, med allt vad det innebär av vatten över huvudet och omöjligt orimliga anspråk. Kulturtidskrifter om film som inte behöver de stora filmbolagen som annonsörer för att överleva. Får hoppas att inte Adelsohn-Liljeroth helt avskaffar kulturtidskriftsstödet bara...
Typ.
Apropå din undring i ett inlägg nedan: Hehe, På språng är mer ett tillstånd än något annat. Jag är en han (som heter Jacob).
Men Jacob, varför skulle det inte kunna finnas utrymme till fler tidskrifter vid sidan av en ev sfi-stödd sådan? Visst, Sverige är ett litet land, men redan nu finns ändå några stycken filmtidskrifter, och se bara hur många det finns på litteratursidan.
Vad gäller SFI-biografer: SFI skulle kunna vara en aktör som tillsammans med andra, ibland lokala, aktörer går in & stödjer biografer runt om i landet. Folkets hus, Folkets bio o a. Filmavtalet förhandlas ständigt om, det kan se ut på lite olika sätt (och man måste kunna diskutera detta utan att ha en exakt, detaljerad lösning redo i bakfickan).
Charlotte: Jag tror säkert att det skulle finnas plats för andra tidskrifter om film bredvid en Svenska Filminstitutet Magazine, inte minst eftersom jag har svårt att se vem Svenska Filminstitutet Magazine skulle rikta sig till och vem som skulle läsa den.
Mmm, jag utkrävde inte någon detaljplan utan undrade bara hur eventuella SFI-biografer skulle tänkas fungera i praktiken.
Jag skulle helt säkert vilja läsa Svenska Filminstitutet Magazine! Men ett annat namn vore bra. :-)
Jag har iofs en halv livstids erfarenhet av att vara i minoritet för jämnan. Men tror ändå vi är hyfsat många som vill ha seriösa filmtidskrifter. Underlaget skiljer sig väl inte från det till Sight & Sound, Chaplin osv? Med en ekonomisk grundtrygghet kan en filmtidskrift dessutom kosta på sig vara lite djärvare & tyngre än vad Chaplin var. Dess existens var så länge ifrågasatt & det kan ha avspeglat sig på innehållet.
Fast nu börjar jag flyta ut, sorry. (Och egentligen ska förstås Hynek föra Hyneks diskussion :))
Charlotte: Men det är en helt annan fråga. Du pratar om en seriös filmtidskrift som är djärv och tung, och som då rimligen riktar sig till en initierad målgrupp som vet att navigera i floden av filmer, och det Hynek efterfrågar är en tidskrift som kan "leta fram och presentera guldkornen" i densamma till en bredare publik.
Äsch, ju fler Hynek att diskutera med desto roligare! :)
Vi får väl avvakta & se om Hynek kan komma in o klargöra hur han tänker sig att tidskriften ifråga kan se ut egentligen... Vi läser nog in olika saker i den där kommentaren.
Men kan det inte finnas nåt som både är brett & djärvt, initierat & öppet osv? Ja inte fan vet jag.
Anyway, kom igen nu Hynek! Var inte blyg!
Hej jacob och charlotte
Förlåt, var bara tvungen att tillbringa lite tid i solen när den nu gör en sällsynt visit.
Kul med intresset i den här frågan.
För det första. Jag anser inte att något av mina förslag är en absolut lösning. Däremot är det möjliga öppningar i vad som för tillfället ser ut som en mycket trist situation för det svenska film-på-bio-klimatet (för att nu kalla saker vid dess rätta namn). Det stämmer att importen knappast är den viktigaste frågan för SFI i dagsläget: Noble, Scanbox, Non Stop med flera sköter detta bra. Men frågan är ställd i ett sammanhang, pecis som frågan om biograferna (som alltså är mer akut just nu): om av någon anledning importen och distributionen av kvalitetsfilm slås ut, skall inte SFI ta ett ansvar och hjälpa till att importera och distribuera filmerna, eftersom de nu menar att de är kvalitativa och värdefulla (genom det lilla import- och distributionsstöd de ger)? Det är ju inte ett otänkbart scenario att någon av de mindre importörerna får det svårare med en bioaktör som sållar i det som käns mest arthouse.
Sedan kan jag - oaktat den rådande situationen - känna att det behövs biografer, distribution och import utan krav på ekonomisk vinst. När Nohrborg säger att det finns fler importörer som konkurrerar, vilket ger mer film, så har han rätt. Men samtidigt så vet jag (och säkert ni) från festivaler världen över vilken droppe i havet detta utbud ändå är.
Jag vill se mer film från regioner som inte är hippa för tillfället, mer expermientell film, mer konstfilm men också mer klassiker och annat - på bio. Om jag skulle tala från ett Stockholms-perspektiv (och det gör jag) så skulle jag vilja se ett filmhus i stil med Köpenhamns som var i statlig/halvtstatlig regi. Stockholms filmhgus har ett hemskt läge, en oattraktiv restaurang och allt detta går ut över Cinemateket.
Det finns två vägar att gå när det gäller "statliga" biografer: att de inkluderas i avtalet, eller att de sorterar under t ex kulturdepartementet (eller kommuner).
Jag ser inte att det skulle vara orimligt att SF är medfinansiärer i ett sådant filmavtal, hur stort konfliktintresset än är. Det finns redan ett stort konfliktintresse mellan de olika aktörerna i avtalet, men skall vi ha någon form av statligt och privat finansierad filmpolitik så kommer det att se ut så. Personligen tycker jag att det är ett större problem att konsulenter sitter och kvalitetsbestämmer filmmanus än att pengarna går till att skapa en stor statlig infrastruktur för distribution och visning.
Den andra viktiga frågan är media. Public service är vi alltså överrens om, likom att filmbevakningen i Sverige är ett journalistiskt misslyckande.
Nej, jag tycker inte att public service skall finansiera en filmtidning. Jag tycker att SFI kunde göra det, men jag tror inte att det är lösning på filmbevakningsfrågan (heller). Ja, jag föreställer mig en tidning som likt Sight & Sound försöker vara både bred och smal, som kan ha en grindhouse-special, men verkligen går till botten i frågan och inte bara exploaterar the explotation, så att säga (det vill säga hö hö-ar över nakna brudar med stora bröst som hugger ned varandra i någon gammal grynig 70-talsrulle); som samtidigt kan köra en djupgående artikel om japansk film, eller whatever.
Risken är alltid att den här typen av tidningar riktar sig mer till initierade nördar än till andra. Men när man försöker bredda tilltalet på dem tror jag inte att det behöver vara så illa att man skall omvända Pirates-tittaren (som fö får sitt lystmäte i precis alla andra tidningar i det här landet), utan snarare folk som är mer allmänt filmkulturintresserade, som gillar lite amerikansk indie, lite europeiska filmer, och de där sydkoreanerna verkar ju sköna, men kanske inte har tänkt på att det finns så oerhört mycket mer. Även de behöver guldkorn.
Man riktar sig till den kretsen med initierade texter, gärna av fler än bara filmjournalister. Precis som Jon Savage skriver i S&S skulle jag gärna se att det kom folk från andra fält än filmbevakningens och gav nya fräscha perspektiv.
Jag tror alltså inte heller på någon folkomvälvande folkbildning, men jag tror på en statligt initierad och (del)finansierad filmtidning som bevakar film. Det spelar inte så stor roll för mig om SFI står bakom eller någon annan - men jag kan berätta att t ex Ingmar inte fick något tidskriftstöd. Så de tycker tydligen inte heller att det behövs en filmtidning.
(Jag talar naturligtvis skamligt mycket i egen sak i frågan om filmtidningar - men så vad, jag vet att jag är bra på det jag gör och skulle göra ett bra jobb på en tidning av det slaget).
Visst hoppas jag som du jacob att andra svenska kulturtidskrifter skall skriva mer om film, men det är en förhoppning som innefattar att det finns (marknads) fungerande kulturtidskrifter där ute över huvudtaget. Jag förstår inte varför man hela tiden skall hoppas - i mina ögon har staten ett mycket större ansvar för kulturlivet än vad den tar.
(Om jag får ta de här tankarna kring staten, kulturen och filmen vidare, då skulle jag helst av allt se ett institut för rörlig bild. Som såg till att vi hade en vettig undervisning kring den rörliga bilden i skolorna, och som främjade rörlig bild i alla format.)
Jag hoppar direkt på fråga nummer två:
Jag tycker inte att din filmtidning verkar så dum, rent innehållsmässigt, även om det låter enklast att då subventionera Sight & Sound till folket, eventuellt inrätta någon form av översättningsstöd. Skämt åsido, jag gillar idén, men är inte helt övertygad om att det är SFI som ska finansiera den, annat än som annonsörer.
Min invändning har att göra med SFI:s uppdrag och de motstridiga intressen, inte minst i fråga om målgrupp, som en Svenska Filminstitutet Magazine skulle behöva brottas med. Smalt eller brett, exkluderande eller inkluderande, och så vidare. Risken är samtidigt att det blir ett organ för SFI och en marknadsföringsprodukt för svensk film, ja, vad skulle SFI annars ha för intresse av att finansiera den. Gör dig förberedd på Cissi Elwin-krönikan, de obligatoriska miljöbeskrivningarna från Trollhättan, och så vidare.
Min fråga: Varför, tror du, går det inte att göra en tidning som handlar om film utan myndighet/verk/semistatlig stiftelse i ryggen? Det finns bevisligen ett flertal kulturtidskrifter som klarar det.
Jag förstår invändningarna mot SFI som finanisär, med alla de risker om vad det kommer finnas för innehållskrav och förväntningar från olika håll som detta innebär. Jag skulle gärna se att det fanns en filmtning/kuturtidning med starkt fokus på film som överlevde på egen hand. Men, 1) branschen är inte intresserad av att annonsera. De stora bolagen som har pengar behöver bara smälla upp sina Harry Potter-skyltar i bussarnas fönster och göra tv-reklam. Det är för det mesta den enda reklam de köper. Om de nu skall synas i magasin skall de möjligen vara glassiga livstilarsditos. 2) det är inte populärt hos tanterna som delar ut tidskriftstöd att man försöker överleva på reklam innan man får loss lite statliga cash. För mycket reklam för "fel" saker (Hollywood)= ingen tidskriftstöd. Den ekvationen har synts flera gånger. 3)Synen på film i Sverige balanserar mellan kultur, kommers och nörderi. Den är inte tillräckligt "bra" kultur för att en kulturtidskrift om den skulle kunna dra till sig traditionella kulturtidskriftannonsörer. Kommerbilden kommer - som i fallet med tidskriftstödtanterna - och stör hela tiden. Så, såvida man inte enbart skriver om filmfestivaler i Sarajevo så vill de alltså inte ge pengar.
En på något sätt ekonomiskt säkrad filmtidskrift är alltså nödvändig för att det finns så många olika uppfattningar om vad film är: Kommers - "ja, vi sätter Jonny Depp på omslaget så köper fler och våra annonsörer blir glada" (Det kan dessutom vara det enda sättet att få JD-intervjun somd et ser ut idag...). Rädda världen kultur - "i det här numret skriver vi bara om kortfilmare från Zimbabwe". Arthousefilm - "en intervju med Haneke gjord på centralstationen i Wien och Miranda July listar sina favoritgosedjur" Konstfilm - "Årets händelse på documenta: Tolvtimmarsfilmer om turkiska pojkar som onanerar i slowmotion. Baklänges". För att inte tala om alla olika svenska vinklar som finns på de här olika sakerna.
var för sig är det mesta av detta skittråkigt, men ofta nödvändigt att separera ut för att få annonsörer, eller inte skrämma iväg dem.
SFI är i mitt tycke en självskriven finansiär, men de skall naturligtvis hålla sina fingrar borta redaktionellt. Annars blir det helt meningslöst.
Kanske är jag naiv, men frågan är alltså vad som kan göras för det svenska filmklimatet.
Att de stora filmbolagen inte skulle vara intresserade av att annonsera i den tidskrift du beskriver förefaller självklart. That’s a given, som vi säger på stan. Det är just traditionella kulturtidskriftsannonsörer man måste vända sig till, även om jag inte påstår att det skulle vara lätt som en plätt.
Att film inte skulle vara tillräckligt kulturellt i Kulturrådets ögon tar jag som en sanning med modifikation. Sist jag kollade, och det var alldeles nyss, fick Film & TV 300 000 kr och Film International 500 000 kr. De skriver inte bara om filmfestivaler i Sarajevo, ju.
Jaja. Jag lovar i alla fall att köpa Svenska Filminstitutet Magazine om du drar igång den! :)
Här är beskrivningen av Film och Tvs senaste nummer:
" Vad är egentligen förutsättningarna för att Svenska Filminstitutets plan för uppryckning av den svenska spelfilmen ska lyckas? I Film & TV # 1 2007 gräver vi i frågan och gör också utblickar i Europa, närmare bestämt till Frankrike och Tyskland där långfilmen går som tåget. Om SFI misslyckas med nytändningen kanske det bara är konstgallerierna som återstår för folk som vill se ny och utmanande svensk film. Svensk konstfilm är nämligen i världsklass och unga konststudenter gör mer film än någonsin.
I nya numret av Film & TV tittar vi närmare på konstfilmen i vårt avlånga land genom ett samtal med tre färska konstnärer som vill göra film, Millou Allerholm som berättar om hur videon blev genombrottet för film på gallerierna och Carl Henrik Svenstedt som berättar historien om hur experimentfilmen kom till Sverige.
Vi frågar oss också hur långt en filmare får gå i konstens namn och pratar med filmarna bakom uppmärksammade Svälj.
Dessutom: Stefan Jarl drar lans för kortfilmen, Jennifer Fox utforskar det feminina i mastodontprojektet Flying: Confessions of a free woman och filmaren Maud Nycander berättar den unika historien om en ung svensk nunna.
"
Det är långt ifrån tillräckligt brett för mig. Och Film Int är visselrigen mer läsbar idag, men fortfarande på tok för smal för de flesta. Dessutom är den på engelska.
Ja, den sortens film(skriverier) är som jag skrev tidigare tillräckligt kulturella i kulturrådets ögon.
Ingmar, som kommer bra mycket närmare det jag tycker borde göras, (trots massor av skvavanker) fick inte en spänn.
Va, är det verkligen TANTER som delar ut tidskriftsstöd eller är detta nån slags omedveten sexism (typ "ja det vet man ju hur dom är dom där bögarna och medelklasskärringarna som delar ut kulturstöd, de blöder velour när de har mens" typ)?
Och säger man verkligen "That's a given" på stan? Det var som fan.
:-)
My bad Charlotte. Du har helt rätt. En sammanbuntande sexism: alla som sysslar med att ge ut kulturpengar till poesihäften och dylikt måste per definition vara kulturTANTER. Dumt.
Skicka en kommentar