onsdag 19 september 2007

Ace in the Hole


Okej, efter det här inlägget kommer jag att se ut som en vandrande reklampelare för Criterion. Om så inte redan är fallet, förstås. Men det kan inte hjälpas för Criterion är helt enkelt överlägsna alla andra dvdbolag. Det är inte bara deras extramaterial som håller osannolikt högsta klass - och då inte bara cineastiskt, men också politiskt och socialt om filmen i frågan är av det slaget. För framförallt har de förstått vikten av att förpacka sina varor väl, nu när digitala ettor och nollar ersätter jewelcases och digipaks. Ta Ace in the Hole (1951) som exempel. Criterions fina utgåva av Billy Wilders profetiska vision av den amerikanska mediacirkusen ligger visserligen i en vanlig platsbox. Men de välskrivna och informativa essäerna av bland andra Guy Maddin som följer med filmen är tryckta i en egen liten dagstidning vid namn Albuquerque Sun-Bulletin, samma tidning som filmens anti-hjälte arbetar för. Mer passande blir det inte för en film om de korrupta kopplingarna mellan medierna och makten.

Kirk Douglas spelar New York-murveln Chuck Tatum som hamnar på en blaska i Albuquerque när han efter en tete-a-tete med redaktören fru kickas från den stora draken. Hans plan är att hitta en riktigt stor story så att hans gamla tidning måste ta tillbaka honom. Lyckan ler mot Chuck när han kör igenom New Mexico och råkar på en man som fastnat ett gruvras. Chuck tar snabbt kommandot över sitationen, manipulerar den korrupte sheriffen och mannens fru och spinner ihop en historia som han vet kommer få folk intresserade. Medans den samvetslöse journalisten tillsammans med frun och sheriffen håller mannen vid liv för sin egen vinnings skull skapar de en mediacirkus som inte ens var född på den tiden.

Douglas spelar över så det skriker om det, men hans ryckiga machostil passar rollen som nervig journo perfekt. Det är sällan man ens i samtidens noirfilmer såg kvinnor och män så skrupelfria som Tatum, eller för den delen offrets fru som spelas riktigt kallt av Jan Sterling. Och blir det verkligen elakare än sheriffer som bär med sig en skallerormsbäbis i en låda? Som de matar med tuggimi? Utan att ta av aluminiumfoliet?

Att filmen floppade (dessutom två gånger: studion försökte lansera den som The Big Carneval ett par år senare) är föga förvånande eftersom den måste ha tett sig ordentligt over the top för 50-talspubliken.
Idag är Wilders skildring av skärningspunkten mellan publik, massmedia och makt närmast dokumentär - kanske till och med underdriven för den som vet hur det ser ut när Angelina Jolie bestämmer sig för att ta en promenad. Men trots att vi är så mycket mer blasé idag är Ace in the Hole, tack och lov, fortfarande en lika magstark beskrivning av media som The Lost Weekend (ett annat mästerverk av Wilder) är om alkoholism.

En brasklapp om Wilder dock: Tyvärr är det inte lika roligt att följa honom mot slutet av karriären. Jag såg dessvärre om Stoppa Pressarna från 1974 (eller The Front Page som den heter i original) häromkvällen. Större delen av filmen, som handlar om journalister och en dödsdömd kommunist på rymmen, känns som en sämre revy på någon av Stockholms privatteatrar. Frågan är om detta nödvändigtvis är Jack Lemmons och Walter Matthaus fel - de är ju utmärkta tillsammans. Och ämnet söndersupna, cyniska journalister behandlas rätt bra. Jag tror snarare det har att gör med att alla "roliga" revyer skall utspela sig under depressionen, och att man måste snacka snabbt södertugg för att få en adekvat motsvarighet till de amerikanska pressrummens hårda dialog (som faktiskt är rätt bra i filmen) och att detta smittar av sig bakåt, mot de filmer som idéerna en gång stulits ifrån. Jag kunde i alla fall inte se klart filmen eftersom Eva Rydberg uppenbarade sig för mig hela tiden.

1 kommentar:

Emma sa...

Såg Front Page för första gången nyligen - och det var verkligen ingen höjdare. Lost Weekend och Ace in the hole är ännu osedda - och jag ser verkligen fram emot att se dem! Ännu mer nu efter din text faktiskt.