I shall be released

Religion och film är kära ämnen för mig. Särskilt då i kombination med varandra. Jag avgudar i synnerhet Robert Bressons filmer som utan att alltid handla om religion, ändå strävar efter att transcendera den fysiska kroppen och tillvaron; de handlar - om man får skriva sådant år 2007 - om själen. Filmer som En dödsdömd har rymt lyckas på ett unikt sätt använda filmmediet för att behandla människans strävan efter frälsning och frihet - men också hennes självvalda fängelseceller, som i Ficktjuven.

Igår såg jag en helt annan sorts film. Brittiska filminstitutet har gett ut Pier Paolo Pasolinis Theorem (från 1968, surprise). Filmen handlar om en borgerlig familj i Milano som plötsligt får besök av en ung man. Mannen flyttar in, förför hela familjen inklusive husan, och lämnar huset lika abrupt som han anlände. Dottern i familjen blir katatonisk, sonen överger sin karriär som konstnär, modern släpper alla sexuella hämningar och börjar ragga upp män på gatan och fadern kastar sina kläder på en tågstation, överger sin fabrik och ger sig ut i vildmarken. Och husan blir ett helgon.

Man behöver inte vara skolad i vare sig marxistisk teori eller teologi för att se det här frontalangreppet på borgerligheten. Och även om filmen bitvis är enkel och schematisk - ja, den är till sin struktur ett symmetriskt teorem, och ja, det är sådär kul - så lyfter Pasolini filmen visuellt genom ett snyggt klippande och en lek med färger och sepiatoner, samt ljudmässigt i en blandning av Mozart, Morricone och naturljud. Filmen socio-sexuella budskap (den borgerliga familjen förtrycker sig själv med sin förtryckta sexualitet) kunde ha blivit för mycket om det inte hade varit för att Terence Stamp i rollen som Jesus/djävulen var så oerhört sexig. Stamps ögon är så intensivt blå att man kan se framför sig hur någon på BFIs restaureringsavdelning suttit och duttat med duvblått i dem. Det är överhuvudtaget männen och den manliga förförelsen som görs bäst och mest övertygande i filmen. Modern och dottern är istället, som någon har skrivit, freudianska textbokexempel och det blir rätt trist. (Även om det är väldigt kul att modern helt enkelt inte har några proportioner på slutet - hon raggar upp först en, sedan två män åt gången, och - i vad som skulle kunna vara en katolsk Monty Python-sketch - trycker in dem i sin minifiat.)

Theorems visuella skönhet ligger även inom diegesis: karaktärerna är som vandrande klyschor över italiensk klädsmak och Stamp byter kläder två, ibland tre gånger per scen. Och det är naturligtvis helt utsökta plagg varje gång. Jag stod rätt länge framför garderoben imorse och undrade om jag i mitt nya liv post-Theorem skulle använda annat än handsydda italienska skojrtor och lammullspolos.

När jag ser sextiotalsfilmer av det här slaget så undrar jag om filmen någonsin igen kommer att bli ett medium som vågar tro på sin egen revolutionära sprängkraft - både estetiskt och tematiskt? Och om filmer av det slaget. om de någonsin görs, kommer nå ut kollektivt igen?

Kanske borde ta och ringa SFs Smultronställe och höra om de inte skall köra Theorem över julhelgerna.