Filmpolitisk diskussion

Läs Jannike Åhlunds krönika på filmnyheterna.se, om behovet av en svensk talangutveckling. Word! Jag har varit inne på liknande tankar, och tycker att Rookiesatsningen gott kunde få omvandlas till något liknande. Efter en debatt jag häromdagen hade med SFIs produktionsstödsansvariga Charlotte Denward inför Filmakademin förstod jag att hon inte heller är främmande för något sådant. Tvärtom.

Det var en intressant diskussion, även om det inte gick lika mycket på djupet som jag hade velat. Problemet är väl främst att SFI inte har presenterar en handlingsplan (den är utlovad till den 20e november), och att man inte har hunnit se några tydliga resultat av allt de hittills har gjort. I diskussionen dök - naturligtvis - frågan om producenterna upp. Å ena sidan tycks Denward, som hon sagt många gåner, vilja stärka de befintliga producenterna och de med goda idéer, å andra sidan rensa i ogräset - ta bort det platta filmlandskapet och bygga på höjden. Det låter bra som metafor, men när en av deras gullungar är Ruben Östlunds och Erik Hemmendorffs Plattform, som får mycket olika stöd just nu, så kan man konstatera att det produktionsbolaget växte fram under ett gammalt SFI - då då man verkligen inte byggde på höjden. Visst blev de "motarbetade" då med, (om man nu kan kalla att arbeta på ett egensinnigt vis för att motarbetas) precis som Jens Jonsson och andra av de som Denward kallar för talanger. Men knäckfrågan är om de alls hade kommit fram idag? SFI vill inte se bolag som gör en film vart fjärde år, eftersom de vill ha en kontinuitet i kunskapen om hur man gör film. Jag sympatiserar med dem. Och jag tycker att det finns stunder då en regissör bör byta produktionsbolag och producent (en kortfilmare som alltid jobbat med samma producent kanske behöver pröva andra former av producenttmaning för att kunna göra långfilm). Men jag ser samtidigt att det i just fallet med dessa "talanger" ligger till som så att de kanske behöver anpassa produktionen efter hur de arbetar som regissörer. Och då kan det ta ett jävla tag att först göra en film, sedan sin nästa, och sedan knyta andra filmare till sig för att stärka bolaget. Att gå till ett större bolag, hitta en producent man fungerar med i andra sammanhang, kan då bli svårare.

Jag är i alla fall väldigt spänd på filmerna vi kommer att få se de närmaste åren, för det är ju vad allt handlar om. Och om ett-två år kommer det kunna bli en riktigt bra debatt.

För övrigt berättade Cissi Elwin vid det tillfället vad hon menade med uttlandet i Filmkonst, att det var jobbigt att finansiera film på det vis som man gjorde med Farväl Falkenberg. (Jag diskuterar saken här). Hon klargjorde att att det för en och samma filmskapare skulle vara jobbigt att om och om igen göra film gratis. Självfallet är det så, och därför får man hoppas att SFI skickar tydliga signaler om att det även i framtiden kan löna sig att pröva på att göra film själv, att söka nya vägar utanför de inkörda spåren - och ändå få slutfinansiering av institutet. För jag ser hellre det scenariot än att folk helt slutar gör film på eget bevåg, utan starka finansiärer och kontakter. Denward tror att folk ändå alltid kommer göra film på ett bevåg, och det är mycket möjligt. Men det skadar inte med uppmuntran.

En annan aspekt av det här med gratisarbetandet är att jag faktiskt inte har några som helst problem med att konstnärer, musiker, filmare och andra människor med kreativa yrken jobbar för en spottstyver, eller en back öl, när de inleder sin karriär. Alla offrar vi något för att se fram emot ett liv som inte är 9 till 5. Men man skall verkligen inte behöva gratisarbeta i 15 år.