Gudmundson om film på SvDs ledarsida

Per Gudmundson har den senaste veckan skrivit om film i SvD vid två tillfällen. En ledare om Anton Corbijns Control (och lite om Shane Meadows This is England). Eftersom mina åsikter om/politiska tolkningar av This is England knappast lär falla Gudmundson på läppen tänkte jag svara, men Andres Lokko hann före med en alldeles utmärkt replik.

Idag har Gudmundson en ledare i SvD - sprungen ur hans inlägg på ledarbloggen - om den svenska filmpolitiken. Den är lite grumligt i slutsatserna men ger i alla fall ett hastigt perspektiv på en tid då vi inte hade ett svenskt filmstöd och det (ändå) gjordes bra filmer. Det är lätt att hålla med Gudmundson i mycket, men svårt att se vad det är han egentligen efterlyser i sin slutkläm om en debatt om kvalitet, för att säkra att filmstödet går till sådant som vi i framtiden kan kalla kulturarv. Påståendet innefattar som vanligt allt och inget.

Kvalitetsdebatten har - som Gudmundson påpekar - förts ända sedan stödet infördes, även om det varit mer eller mindre intensivt. Med nya SFI tycks fokus ligga på produktionsvillkor istället för innehållsmässig kvalitet.

Båda debatterna har fog, men jag tycker att vi skall pröva hårdare kreativa ramar på SFI. Konsulenterna misslyckas ständigt med att vaska fram det som är riktigt bra, eller så saknar de resurser för att stödja det som är halvbra så att det blir jättebra. (Vilket är en sak som de förändrade produktionsvillkoren - färre filmer och mer pengar till dessa - skall ändra på). Men jag har ytterligare ett förslag som jag nosat på i andra debatter och inlägg: Satsa på att göra filmer inom kreativa ramar. Hitta på etiketter - "nu skall vi göra tio filmer på två år inom ramarna för New Swedish Cinema/Swedish Talkies (etcetera) och kriterierna är följande". Alla filmer kan inte göras så - vi behöver våra kostymdramer, snutfilmer och Guillou-filmatiseringar för finansieringen - men varför inte pröva detta också? Det skulle ge de rådvilla konsulenterna vissa ramar om filmerna de söker och regissörerna skulle få intressanta kreativa ramar att arbeta med. Låt oss kalla det för en möjlig tredje väg i svensk film.

En liten ytterligare kommentar till Gudmundson: Läser man Per ofta ligger det nära till hands att tro att debatten skall handla om vilka som är lämpade att få göra kvalitetsfilm: de som likt Roy Andersson och Johan Kling skrapar ihop pengar med att reklamfilma åt McDonalds - sliter på en fri marknad - framför kulturarbetarna (oj vad det har blivit ett skällsord sedan borgarna kom till makten) som ligger på soffan och klagar mellan sina stöd från SFI. Andersson och Kling är förstås inte ensamma om att reklamfilma sig fram; Mani "Ciao Bella" Maserrat-Agah är inte bara reklamfilmare - han har också jobbat sig upp i den kommersiella världen utan mer på fötterna än ett ynka år på Kulturama. I en intervju jag gjorde med Maserrat-Agah pratade han mycket om nyttan av att jobba i alla funktioner på en inspelningsplats, om det så är såpor eller reklamfilmer: man lär sig "ekonomin" i filmen. Det vill säga, "vad behöver jag egentligen för den här scenen och vad behöver jag inte i relation till vilken tid det tar att göra och vad kostnaden är". Det syns redan i debutfilmen, och det är kunskap som annars tar år av långfilmande att skaffa sig.

Sveriges-bäste-regissör-som-ännu-inte-har-gjort-en-långfilm, Mikael Marcimain, är ett annat exempel på en person som försörjer sig mycket på reklamfilm. Och ute på de internationella festivalerna träffar man idel unga reklamfilmare som blivit långfilmsregissörer. Men både jag och många av de regissörer jag träffar tycker ofta det är mycket mer deprimerande om de - som mina tjeckiska vänner -kommer från en miljö där ingen annan än reklamfilmare har råd att göra film om de är unga och obakade. Den situationen vill vi inte hamna i här i Sverige; just därför måste vi hela tiden föra en vettig och viktig debatt om vi skall ha en helstatlig filmpolitik - eller vad vi vill att SFI skall göra och hur detta skall fungera.
En sak är säker - det finns inga patentlösningar och vi behöver en ständig debatt som anpassar sig till hur tiderna och filmlandskapet för tillfället ser ut.