söndag 27 januari 2008

Gothenburg by night

Det här inlägget skrivs på Pusterviksbaren i Göteborg, till det påträngande sorlet från en konversation på bruten engelska brygd på konspirationsteorier om 11 september. Först tror jag att den konverserande trion – att döma av accenten misstänker jag att de alla har ursprung i olika latinska länder, kanske Mexiko då det är festivalens fokusland i år – utbyter olika teorier, som skämt liksom. Men efter ett tag förstår jag – liksom den allt mer chockerade bartendern som nu lite förfärat tar ögonkontakt med mig – att de inte skämtar. Precis som vanligt slutar historierna med att det var judarna som planerade alltsammans, fast den här gången med en av de mer obehagliga twistar jag har hört – judiska vetenskapsmän funderade ut alltihop så att judarna kan får mer plats att fortplanta sig på efter att USA vunnit Mellanöstern åt dem.

Jag borde vara van vid tall tales vid det här laget, jag är trots allt på en filmfestival och jag arbetar som filmkritiker, men trots att jag igår satt igenom två skräckfilmer på raken så är det här en nyttig påminnelse om att verkligen alltid är mycket mer skrämmande och surrealistisk än hela säcken av cinematografiska trick.

Det blev en kort tur till festivalen i år, men jag hann i alla fall se tre filmer jag ville se, och delta i en intressant diskussion om framtida spridning av kvalitetsfilm (som för en gångs skull inte handlade om vad kvalitetsfilm är) där det sades nya saker, och där en del dynamiska idéer föddes. Det var jag, Jakob Abrahamsson från Non Stop, Cissi Elwin och Marit Kapla, konstnärlig ledare på Göteborgs Filmfestival. Jannike Åhlund var moderator. Vi drog igenom distributionsformer för framtiden (där det kom fram att Göteborgs filmfestival gärna skulle distribuera film året om – ett utmärkt förslag); behovet (eller ej) av statliga biografer; stöd till distributörer; framtidens biografer; filmjournalisternas jobb och redaktionernas urval. Jag talade bland annat om problemen med att filmbevakningen ligger mellan kultur och nöje, och fick rätt i de empiriska teorier som jag skrivit om tidigare - att filmrapporteringen från en festival främst handlar om filmer som redan har distribution: Göteborgs filmfest har ungefär 13 % filmer som har distribution. Och rapporteringen i medierna handlar till 85 % om dessa. Och det är ännu värre ställt med rapporteringen från Cannes, Berlin och Venedig kan jag berätta.

Och filmerna? Jag såg först Lars and the Real Girl. Jag har inte riktigt bestämt mig vad jag tycker, den är sentimental - jämförelserna med Capra är inte förvånande - och kanske drar den sina idéer för många varv - men jag gillade ändå skildringen av Ryan Goslings ensamme man som bor i broderns garage. När brorsans fru blir gravid kastas Lars in i en märklig psykos, en mänsklig beröringsskräck och människofobi som har med de egna föräldrars död att göra. För att hitta en partner – och förstår man snabbt, som en form av självmedicinering – beställer han en sexdocka på nätet och presenterar henne för omgivningen som om hon vore en levande person. Och, naturligtvis, spelar hela den lilla Minnesotahålan med.

Sent igår kväll såg jag den spanska skräckfilmen Barnhemmet. Jag ville verkligen se den, men efter den föregående filmen (som jag kommer till nedan) visste jag att det skulle bli svårt att toppa. Juan Antonio Bayona har verkligen lyckats med sin debut; han spelar ut alla trick som någonsin funnits i skräckfilmsgarderoben – och jag menar alla.
Jag var duktigt arg över att jag hade läst Anthony Lanes New Yorker-recension innan. Lane - som efter sin tröttsamma sågning av I’m Not There och ett par andra meningslösa dumheter fallit i aktning hos mig – avslöjar intrig och händelser på ett helt oförlåtligt vis, något man inte fattar fullt ut förrän filmen rullar. (Ingen länk till recensionen: läs bara om ni inte tänker se filmen).
Det fanns gott om jobbiga överraskningar kvar dock, och jag skrek rakt ut vid ett flertal tillfällen (jag är fortfarande osäker på om det bara var jag och min kollega Karoline Eriksson i stolen bredvid, eller hela salongen, som skrek). Utan att ge för mycket av intrigen försvinner en liten pojke i ett hus på spanska landsbygden som för många år sedan var ett gammalt barnhem. Modern vägrar att ge uppsökandet och kallar bland annat in ett medium spelat av den oefterhärmliga Geraldine Chaplin (scenen när vi först får se Chaplin är en så tydlig hommage till hennes pappa att man blir rörd). Chaplin ger också en koppling till den spanska filmhistorien, som har en handfull riktigt jävla bra filmer om barn och spöken – inte sällan kopplade till landets svåra 1900-talshistoria. Geraldine spelar i Cria Cuervos; Ana Torrent som spelar hennes dotter i samma film gör huvudrollen i klassikern Spirit of the Beehive.

Filmen är full av små fraser ut skräckfilmshistorien, och till och med den som är närmast analfabet på området (skräckfilm är inte min starkaste sida) känner igen kamerans förhållande till barnhemshuset från Psycho. Jag skall som sagt inte avslöja för mycket om filmen, men möjligen kan vissa finna den lite för (spanskt) sentimentaltung i sin moder-son-skildring full av stråkar och ”män-förstår-inte”-intrig. Men här håller jag med Lane; efter ett år fullt av män män män (och Cate Blanchett) är det en fröjd att se en näsan Almodovarsk rollbesättning med idel bra kvinnor.

Festivalens stora JA! – och svensk films stora JA! på jag vet inte hur länge - såg jag på gårdagens visning av Låt den rätte komma in. Jag hade gåshud när eftertexterna började rulla. Inte av skräck; kombinationen av filmens mobbningshistoria, de deprimerande miljöerna och skildringen av ensamheten och utanförskapet för en ung pojke - allt var väldigt, väldigt bra gjort helt enkelt. Med det sagt motar filmen – liksom boken – de möjliga logiska förklaringarna och symboliska tolkningarna i porten men låter dem ändå vagt finnas där (vampyren finns inte, det är Oskars fantasi som frammanat henne av hämndbegär och ensamhet osv). Precis som boken är det svensk hyperdiskbänksrealism rätt ur 1980-talets miljonprograms-Blackeberg. Det gör att vampyren Eli och skräckinslagen blir precis lika verkliga som tunnelbaneskyltarna, Per Gessle-musiken och folkölsburkarna. I en scen, när Eli kliver in hos Oskar objuden för att visa vad som då händer med en vampyr, är det som ett kallt konstaterande, som en avmystifiering av vampyrismen. En del humor äter sig också in i skildringen, mycket tack vare gympaläraren och alkisgänget på centrumets kinakrog. De är utmärkt rollbesatta, precis som tolvårige Oskar - Kåre Hedebrant är ett fynd, som gjord för rollen som mobbad pojke i kläder från tidigt 80-tal.

Fotot och klippningen är verkligen väldigt bra, men utan att bli för arty. Jag har från säkert håll fått höra att Sandrews är oroliga för hur Låt den rätte komma in skall fungera på bio; att filmen skulle vara för ”konstnärlig”. Eh…okej, jag är rädd för att bolaget underskattar publiken grovt. En del viktiga scener, som när Oskar för första gången slår tillbaka mot sin mobbande plågoande, har fått precis rätt filmisk behandling för att höja upp deras betydelse, men utan några överdrifter. Oskar och hans plågoande står ute på isen, och i slagögonblicket försvinner bakgrunden till förmån för ett vitt filter och en enkel ton ljuder. Det är en bra filmisk motsvarighet till Lindqvist torra konstaterande språk, som lyckas urskilja vikten i sådana här stycken i boken med en knapphändig exakthet.

En del snygga detaljer i närbild och genomtänkta färgpunkter i det ständigt snötäckta
landskapet; en ljusblå volvo, en röd helly hansen, bloddroppar. Bäst är dock bilderna på Blackan (Blackeberg, förort till Stockholm); en nylig referens skulle kunna vara Manchester i Control, men etableringsbilden på centrum är mer som ett fotografi av Lars Tunbjörk.

Det är lätt, alltför lätt, att sprida klyschor omkring sig som filmkritiker och man bör tänka efter ett flertal gånger innan men plitar ner ord som kan användas i fel sammanhang. Men de här två meningarna är välmotiverade, just för att de är sanna:

Låt den rätte komma in är, precis som sin förlaga, en omedelbar svensk klassiker – filmen är direkt igenkännbar och placerar sig en tradition, men den gör samtidigt något helt nytt.
Dessutom är det den bästa svenska skräckfilmen sedan Körkarlen.
Nuff said.

8 kommentarer:

Charlotte sa...

Det låter verkligen härligt, 2 bra skräckisar, jag längtar!
Men så fruktansvärt med de antisemitiska konspirationsteorierna. Fanimig obegripligt. Men man undrar ju hur vanligt det där är egentligen. Att "judarna styr i Hollywood" & dylikt trams, det hör man ibland på svenska också. Kommer det aldrig att ta slut?

Hynek Pallas sa...

Ja, välgjord skräck är ju underbart. Desto gladare är jag över att ha sett dessa två efter att igår ha suttit igenom en helt fruktansvärd skräckfilm, rena kalkonen faktiskt.

Ibland tror man att dylika konspirationsteorier är ett skämt - särskilt här i Sverige då man sällan hör dem vädras offentligt, utan mest i ljusskygga sammanhang - så det kan vara nyttigt att påminnas om att de är högst verkliga. När de kommer ta slut? Jag är rätt pessimistisk i den frågan.

Fö:
Bra att du drar lans i Per Ström-debatten. OKej, vi har demokrati och yttrandefrihet i det här landet - men skall det behöva gå nästan en månad av debatt innan MPB påminner i SvD om att Susan Faludi redan knäckt många av Ströms idiotier och förklarat dem väl i Stiffed? Särskilt pinsamt var det i Svts fruktansvärt dåliga nya debattprogram (bildproducent?) där ingen, INGEN, placerade det Ström säger i ett sammanhang. När han den flintige författaren som skriver romaner om män eller vad det nu är (som ideligen avbröt Maja Lundgren) rynkade på ögonbrynen och sa att han räknat ut att det hänger ihop med att män förlorat sina traditionella jobb och mansroller undrade jag varför ingen tar upp den flod av litteratur som redan har skrivits i frågan? Är SvTs nya giv att sprida okunskap? Återuppfinna hjulet? När samme man lite senare skyllde på den svenska filmen - där alla män var fjompar utom Mikael Persbrandt - och fick stå helt oemotsagd, då var det slut med att betala tevelicensen i det här hushållet.

Kajanus sa...

As usual: Ypperligt skrivet. Du borde få större plats i media. :)

Charlotte sa...

Hynek: Han hette Renzo i förnamn i alla fall, den där snubben som avbröt Lundgren, så mycket minns jag. Visst var det ett misslyckat och helytligt program men jag hoppas ändå ni tänker om vad gäller tv-licensen...fast det kanske å andra sidan vore bra med en "finsk situation" här i Sverige? Du vet där är det ju så många som inte vill betala längre att Yle råkat i storkris. Illa, men samtidigt något som tvingar public service att tänka om. (Risken är förstås att de tänker fel, tror att lösningen är ännu mer reklamkanalsanpassning...)

Charlotte sa...

Undras om han inte var filmare också, den där Renzo? Jag tyckte nog inte han var så hemsk ändå, eller så är det jag som är beredd att ursäkta för mycket bara för att han tog upp ett klassperspektiv på det hela...men, som sagt, diskussionen som helhet blev ju liksom just ingenting.
De hade nog hoppats på nån slags Diskutabelt-aktig kollision mellan Maja Lundgren och Pär Ström där i studion. Den kanske kommer nästa vecka istället, när Elisabeth Ohlsson-Wallin bjudit in Åke Green...

Hynek Pallas sa...

Nej, det är förstås bara tom retorik. En halvtaskig public service kan alltid bli bättre genom opinion och debatt. En övergång till reklamfinansieriad televsion och radio däremot är att ta kliv som kommer att bli svårt att ha ogjort - och den dagen det kommer, blir det ett kliv vi alltid kommer att ångra i det här landet.
Så även när public service haltar fortsätter vi nog att betala här hemma.
Med förhoppning om att SvT skall vara mindre konjunkturkänsliga för läget på den kommersiella marknaden, med en ängslig blick på tittarsiffror,och mer modiga och benägna att staka ut nya vägar.

det där med klassperspektivet är naturligtvis intressant, men det finns det andra personer som sagt länge och forskat om ett bra tag. Det som stör mig är att Svt fyller ett program med dem som skriker högst för tillfället, den som är "aktuell" - utan att för en sekund tänka på vem som skulle kunan förankra det i forskning eller göra det till en del av en debatt som pågått länge. Det skulle inte bara upplysa tittarna om hur det föerhåller sig, de skulle också slipa återuppfinna hjulet.

Charlotte sa...

Ja, du har förstås helt rätt.

Anonym sa...

Jag skriver under på vartenda ett av dina fina ord om Låt den rätte komma in. Bravo!
Du rös, på mig rann tårarna under eftertexten.

/sam