Film 2.0

Jag satt in en intressant och kul panel på Drömfabriken i torsdags. Tillsammans med Tobias Nielsén och Jan Gradvall - med Emma Gray Munthe som moderator - diskuterade vi filmens framtid. Jag tog upp kritikernas och filmjournalisternas roll (varför bara skriva om de fem filmer som får biopremiär? Varför åka på en festival som Cannes och nästan bara skriva om de filmer som har biodistributionen färdig?); behovet av att som filmare rikta sig mot flera visningsfönster (allt från displayer i tunnelbanan till mobiler och traditionella biodukar); att man som filmare bör skapa nätverk och kluster - särskilt i ett svensk system där det idag gäller att man visar att man inte är en one trick pony, och samspel mellan traditionella distributions/visningstrukturer som filmfestivaler och biografer, och framtidens. Ett exempel är filmfestivalen som en digital distributör året runt, där man kan ladda ner filmerna på hemsidan - de sitter ju redan på den stämpel som ger kvalitetsetiketter, så det vore ju utmärkt om det kunde fungera. Och biografen som lokalt förankrat kulturhus, längst bak i distributionsledet, men kopplad till en mängd aktiviteter utanför filmen. (Ja, lite som i Be kind rewind).

Det diskuterades mängder mer - som hur man som filmare skall kunna få betalt - och vi löste nog inga problem - men jag hoppas att vi sade något som var inspirerande och tankeväckande, trots att vi kunde ha fortsatt länge, länge och sagt mycket mer i detta enorma ämne.

Ruben till Cannes

Ruben Östlunds De ofrivilliga är klar för Un certain regard-sektionen i Cannes. Vilket inte känns det minsta överraskande: Inte bara för att Ruben och hans kollega Erik Hemmendorff själva satsade på att ha premiär i Cannes 2008 (de insåg nog att tiden var mogen) Heller icke för att kollegorna från utlandet - i synnerhet Frankrike - allt oftare har börjat fråga om "regissören till Gitarrmongot". Utan för att han har ett sinne för bildmakande, och en stil, som är riktigt bra och eget. Och att han, tillsammans med resten av Plattformgänget, är ett löfte om intressant filmskapande i Sverige för lång tid framöver. Nu tycker jag bara att de skall låta Fijona Jonuzi (som gjorde suveräna novellfilmen Juni) spela in en långfilm.

Jag gjorde ett inspelningsplatsreportage om De ofrivilliga för SvD från Lilla Edet hösten 2006. På en miserabel bensinmack mitt ute i ingenstans. Där fick jag för övrigt lära mig att nejden är känd för två saker, vid sidan av toalettpapper- att den är GHB- och nynazisttät. Antar att de kan ha med varandra att göra eftersom man blir ungefär lika smart som en hjärnskadad koala av GHB.

Hur som - grattis Ruben. Du kommer ta dem med storm.

Läs även intervjun på filmnyheterna.se

Naissance des pieuvres - XXY: Debuter om sexualitet

Franska filmer som går upp på svenska biografer är oftast hämtade ur kategorin etablerad åtöör, dundersucé-baserad-på-kioskvältare, eller slumpmässigt vald film för-att-visa-att-vi-visst-är-kulturella och inte bara importerar amerikanska monsterfilmer - eller allt i ett. När det väl dyker upp en riktigt bra fransk debutfilm från så gott som ingenstans, och skapar en buzz som ingen svensk inköpare på plats i Cannes kunnat missa (om de inte var drängfulla precis hela tiden) - då är det ingen som tar i den, ens med tång. Naissance des pieuvres - med den engelska titeln Water Lilies - är regisserad av nybakade manusstudenten Céline Sciamma, som skrev en examensfilm på filmskolan La Fémis och övertalades att regissera den.

Water Lilies är inte bara en "bra fransk film" utan den bästa filmen om ung kvinnlighet - det hårda arbetet att vara, eller bli, en ung kvinna - jag har sett på länge. Filmen kretsar kring tre 15-åriga flickor som utforskar sin sexualitet (som det brukar heta vare sig det handlar om Emmanuelle eller Fucking Åmål). Huvudpersonen är Marie, en tjej som ser ut att vara närmare 12 än 15, som vill ta plats i det lokala konststimlaget - mest för att hon är tänd på den populära lagkaptenen Floriane. Floriane utnyttjar Marie för att kunna träffa sin pojkvän Francios, som Maries bästa kompis - den obekvämt mulliga Anne - har siktet inställt på.

Det som får Water Lilies att stå ut i floran av filmer om uppväxt och sexualitet är först och främst att föräldragenerationen är helt frånvarande. Inte som i helt frånvarande, de bryr sig inte om ungarna som kan supa, slåss och knarka - nej, vi känner att villaförortens skyddsnät ligger någon millimeter över gatornas asfalt. Som Sciamma säger i en intervju med Sight & Sound så har relationen mellan tonåringar och föräldrar en central plats i fransk film - se De 400 Slagen, A nos amours - något hon ville lämna. Med utmärkt resultat som gör att vi får identifiera oss med ungdomarna på ett annat sätt, och att deras relationer står i fokus.
Det andra är konstsim som metafor för ett hårt jobb med lugn yta. För att utföra de graciösa konsterna ovan ytan jobbar benen som pistonger under vattnet - något som utnyttjas i flera filmer. Som metafor pushas det inte för långt, men vi förstås jämförelsen med att vara ung kvinna.
Den tredje faktorn som verkligen övertygar är hetero/homo-faktorn: de sexuella identiteterna skildras inte som definitiva. Filmen fångar hur begär föds, men ger oss inga bokslut.

Water Lilies visades i våras, en gång på Cinemateket i deras serie ny fransk film. Man får hoppas att Europride, som skall visa en serie filmer under festivalen i sommar, väljer att visa den. Det vore passande eftersom den skiljer sig markant från "reguljära" coming-out/upptäcka sexualitet filmer. Det som att chansen att den visas är stor, då filmen bland annat visades på Londons tongivande Gay & Lesbian film festival.

I London visades också den omtalade argentinska filmen XXY (som får brittisk biopremiär nu i dagarna, men som ni får se er om i stjärnorna efter i Sverige). Även den är en debut av en kvinnlig regissör, tillika, i första hand, manusförfattare - Lucía Puenzo. Jag kan ha fel, men det senare känns viktigt kring ekonomin och metaforerna i båda de här filmerna - de är sparsmakade, klockar in kring 80 minuter (min favoritlängd på filmer) och tyvärr - i fallet med XXY - är vädermetaforerna inte lika bildmässiga som konstsimmet i Water Lilies.

Handlingen utspelar sig över ett par dagar på en ö utanför Uruguays kust, där en marinbiolog är bosatt med sin familj. Isoleringen, förstår vi snart, har lika delar yrkesmässiga anledningar som för att skydda sin tonåring Alex, som är hermafrodit. Vi följer handlingen när mamman bjudit in en kirurg som hon är bekant med, för att övertala fadern och Alex att operera till flicka. Alex själv vill inte välja och har slutat äta de tabletter som hämmar den maskulina sidan i kroppen. Kirurgens son, även han en rätt speciell tonårskille, inleder en relation med Alex. Det är imponerande, om än mycket mindre komplex än Water Lilies - men det tjänar filmen bara på, och helt utan pekpinnar.

XXY har faktiskt visats i Stockholm även den. På en minimal argentinsk filmfestival - det var någon slags hyllningshelg till en för mig okänd död argentinare, som inte kom från filmhållet - för ett par helger sedan. Jag snubblade över arrangemanget då jag såg en taskigt layouatad och kopierad poster utanför mina föräldrars port. De visade en handfull filmer, bland annan XXY. Det lönar sig att hålla ögonen öppna om man vill se filmer utanför de vanliga distributionskanalerna.

Water Lilies släpps på europeisk dvd i juli. XXY släpps på europeisk dvd i september och

Larisa Shepitko på Eclipse

"Larisa Shepitko was buried, and so were five members of her team. A car accident. All killed instantly. It was so sudden that no adrenaline was found in their blood." Tarkovsky


Nyheten ligger begravd på Criterions blogg men lär glädja mången cineast - Eclipse arbetar på en samling filmer av Larisa Shepitko, den måttlöst talangfulla ryska regissör som tragiskt gick bort i slutet av 1970-talet. Hon gjorde åtminstone en mästerlig film, The Ascent från 1976 - som vann Guldbjörnen i Berlin - men är dessvärre för många mer känd som regissören Elem Klimovs fru. Hennes samlade filmer har turnerat på Cinematek ett tag nu, så det var på tiden att något vettigt bolag tog sig an dem. Läs mer om Shepitko här.

Veckans recension - Be kind rewind

Jack Black, a message to you: Be kind - unwind.

The Office - återkomsten

Återkomsten efter strejkuppehållet är.... ja - vad skall man säga? Det är som om månader av uppdämd kreativitet exploderar under tjugo minuter. Ett klassiskt avsnitt.

Trafic

Jag dräglar alltid över filmaffischen till Jacques Tatis Trafic när jag går förbi butiken i Filmhuset. Här som omslag till Criterions kommande utgåva av filmen, och lika snygg.

För folk som gillar böcker

Schweiziska bokförlaget Nieves publicerar manuset till Harmony Korines senaste film Mister Lonely.

Veckans recension - Maggie vaknar på balkongen

Utmärkt svensk dokumentärfilm.

Läses med fördel tillsammans med Göran Olssons och Jenny Örnborns krönika på Filmnyheterna.se:

"Men det här är uppenbart inte filmer för alla. De är provocerande med sin raka kommunikation och okonstlade vilja att berätta något med ocensurerat allvar. De ställer frågor kring hur långt man får gå och kan gå när man utelämnar en människa. Och här spelar det tydligen inte så stor roll vad den porträtterade människan själv har för inställning till sin egen medverkan och hans/hennes medgivande till att exponeras. De omyndigförklaras och istället stöts och blöts det etiskt passliga att visa upp den berörda personen av media, finansiärer och allmänna tyckare".

(Vad jag hatar den där första meningen - det är en sån klyscha. Jag kan meddela att Cloverfield, Titanic, Så som i himmelen och Sagan om Ringen inte heller är filmer "för alla")

Dock - jag har, till skillnad från Olsson och Örnborn mina funderingar om Maggies grad av makt över det utlämnande materialet (som de tar upp i stycket efter det ovan). Inte för att jag inte tror på det, utan för att det inte syns i filmen. Huruvida hon sitter med i klipprummet eller inte förtäljer inte filmen.
Det har jag ett stort problem med - att göra film är en process som involverar så många delar, så för att ha verklig makt över processen - och för att detta skall synas i själva filmen - så behövs det mer än vad som förmedlas i Maggie vaknar på balkongen. I alla fall när det tydligen är en så stor del av vad filmen är, eller i sitt kringmaterial, påstår sig vilja vara.

Det är lätt för Olsson och Örnborn att påstå att personen omyndigförklaras när hans eller hennes medverkan/utlämnande ifrågasätts. Men är det inte en relevant fråga om inte filmen själv visar upp naturen, graden av detta samarbete? Gör det filmen sämre att redovisa detta - om än så bara i en textruta innan eller efter? Och om subjektet i filmen skall vara så utlämnande, varför uteblir regissörernas utelämnande? Är inte det relevant? Och är det då inte dem man omyndigförklarar, egentligen?

Men ärligt talat - jag har inte tänkt så här mycket på en ny film, definitivt inte en ny svensk film, på så oerhört länge. Frågorna den, avsiktligt eller oavsiktligt väcker, sammanfattas väl av sista stycket i min recension och krönikan på filmnyheterna.se
Go see.

Förresten: att Olsson och Örnborn använder Primo Levis "Är detta en människa" som ett snyggt och kulturkreddigt citat i sin krönika är, huru passande det än må vara, rätt paradoxalt. När Levi utforskade människorna som de blev i nazisternas läger - han beskrev suveränt en slags moralisk gråskala, och mådde inte särskilt bra av tanken på att många av dem som överlevde gjorde så för att de bokstavligen klev över lik - så utlämnade han i allra högsta grad sig själv. Sett till hela författarens produktion och öde gällde den frågan alltså även honom själv.

Se även Maggiebloggen.

Men ovissheten då, herr Hofman?

Med anledning av en essä om den holländsk-franska filmen The Vanishing (1988) av George Sluizer i filmnumret av The Believer plockade jag fram filmen (med den snygga originaltiteln Spoorloos). Believertexten är onödigt - men för publikationen föga förvånande - inramad av en krystad liknelse mellan filmens budskap och uppbyggnad, och det amerikanska folkets situation just nu (ja, alltså efter åtta år med Bush - ni hajar): Kärnan i denna skarpa psykologiska samtidsthriller med gott om Hitchockska ingredienser är att publiken oavsett vart regissören för dem, och oaktat graden av vetskap om vad som pågår, vägrar släppa taget.

The Vanishing handlar om hur en kvinna försvinner mitt på dagen på en rastplats någonstans i Frankrike. Ingen har sett något och pojkvännen blir allt mer desperat. Vi får mycket snart reda på en del av vad som hände henne, men hennes pojkvän tillbringar de närmaste tre åren - och återstoden av filmen - med att få klarhet. Vi får följa hans ihärdiga, och allt mer besatta sökande efter henne, samtidigt som vi genom återblickar får följa kidnapparens förberedelser.

Vi får inte veta exakt vad som hände Saskia, som hon heter, och vi vill veta det nästan lika mycket som pojkvännen Rex. (Den franska titeln är Mannen som ville veta). The Vanishing är full av scener som kan läsas på flera plan - inte minst, som Jim Shepard gör i The Believer, med hjälp av Freud. För mig har filmen två centrala scener. I omvänd ordning är det först filmens näst sista scen: när Rex bestämmer sig för att till vilket pris som helst få klarhet i Saskias öde. Hennes troliga baneman ger honom ett val - drick det här spetsade kaffet så får du känna hennes öde.

Och det är ett på alla sätt och vis, även mörkt humoristiskt, klassiskt down the rabbit hole-val. Det kan inte sluta lyckligt, ändå vill Rex, och vi, veta vad som händer - för vi har investerat100 minuter i berättelsen och han tre år av sitt liv. Slutscenen är ett passande, horribelt och fantastiskt straff.

The Vanishing är också en film som spelar på vem vi egentligen identifierar oss med i en thriller (eller i en film vilken som helst). När Rex tre år efter försvinnandet förklarar för sin nuvarande flickvän (som han dragit med för att sätta upp Saknad Person-posters) om vad han skulle offra för vetskapen om Saskias öde, så är det knappast en trevlig person som träder fram: Om han fick välja mellan att Saskia skulle leva och han aldrig skulle få reda på vad som hänt henne, och att hon var död och han skulle få klarhet - då skulle han välja det senare.

Kidnapparen däremot, hur otrevligt hans skägg och pedantiska manér än må vara, lever ett vanligt familjeliv och tycks var en rättskaffens person med ett hyggligt jobb. Jag skulle inte påstå att jag sympatiserar med honom, men frågan, och det som verkligen är intressant, är om det finns några andra motiv än rent berättartekniska att sympatisera med Rex. Måste jag sympatisera med honom eller bry mig om honom och hans försök att få visshet - eftersom jag fortsätter att titta för att få visshet av samma anledning?
Scenen där de båda männen träffas (se screenshot ovan) och kidnapparen ger Rex erbjudandet är helt fantastisk - särskilt när de talar om skillnaden mellan holländska och franska efternamn.

Den andra scenen som är central för mig är inte sammanbunden med filmens budskap. Det är en kameraåkning som avslutar en scen genom att sätta punkt på ett sätt som bara filmmediet kan. Rex och hans nuvarande flickvän sitter vid ett kafébord på ett torg, ditlurade av kidnapparen. De gör sig redo att gå - kidnapparen kommer ju ändå inte. Medan de ser sig om börjar kameran röra sig mot dem rakt framifrån. Från den stund kameran börjar röra sig vet vi att den kommer att landa på den man de söker - men inte förrän i sista ögonblicket var. Det är som en graciös dansrörelse eller en värja som klyver luften - där det inte är målet utan hela den svepande rörelsen som är själva konstverket. Jag inser samtidigt som jag skriver detta att det är fel att påstå att denna kamerarörelse inte är sammanbunden med filmens budskap - mediets berättartekniska funktioner är ju i själva verket en obändig del av varför denna film har en så kvardröjande och fascinerande kvalitet. Den lyckas därför vara både spännande, trots att den avslöjar så mycket av korten den har på hand, och i slutändan överraskande.

The Believer-artikeln skickade mig tillbaka till The Vanishing, och jag insåg vid min andra sitning hur mycket det ligger i Kim Newmans avslutning på den essä han skrev till Criterions utgåva av filmen:

The first time you see it, the mystery is intriguing and the solution horrible; the second time, when you know what’s coming, it takes on a more tragic, even more horrifying dimension.

Veckans recension - The Eye

En redigerad version av The Eye i SvD. Nedan hela recensionen.

Öppningsscenen i The Eye påminner med sina stenkastande barn om den hotfulla stämningen i David Moreaus och Xavier Paluds förra film, den franska skräckisen Them. Men där upphör tyvärr alla likheter med parets Hollywooddebut. Trots ett starkt utgångsmaterial i Hongkong-filmen med samma namn är The Eye trist och inte det minsta skrämmande. Jessica Alba spelar (nåja) en kvinna som efter 15 år får synen tillbaka genom en ögontransplantation och inser att hon kan se döda människor och onda andar.

Om du tycker att det låter som en perfekt historia för filmmediet – kolla in originalet som med obehagligt foto försöker skildra den svåra processen att plötsligt börja se. Det är en genuint hemsk film, med kuslig stämning och groteska mardrömsvisioner som får dig av vilja sluta se överhuvudtaget. Den amerikanska nyinspelningen är däremot en förbluffande övertydlig historia utan mer visuellt tänk än lite oskärpa.
En not till regissörerna: M Night Schyamalans Sjätte sinnet fungerade för att vi inte förstod hur det låg till från allra första bildrutan.

Se istället: The Eye av bröderna Pang (2002)

Yesterday on a Saturday

Den sydafrikanska filmen Yesterday, som jag skrev om här, visas nu på lördag i Stockholm. Närmare bestämt i bio Victor på Filmhuset, klockan 15.00. Det är ett samarrangemang mellan SFI och CinemAfrica, så gå in på deras sida och kolla hur man blir medlem.

Jules Dassin

Regissören Jules Dassin är död. Jag skriver om några av hans filmer här.

Filmkritikerdöden

Sorgliga nyheter från andra sidan Atlanten, där fasta filmkritiker på publikationer som Village Voice får gå.

Det är knappast överraskande, men man förvånas - ständigt - över hur pappersmedierna tänker: Istället för att utveckla något nytt utifrån den etablerade styrka man har - läsare, kunskap, ekonomi - så kickar man de fasta medarbetare som kunde ha används till att fördjupa och förändra filmbevakningen, och byter till frilansare som levererar recensioner precis som förr (och precis som de flesta bloggar gör, får man väl tillägga).

Som jag ser det borde pappersmedierna nu fokusera på att samla den rörliga bilden på ett ställe. Kanske skriva tematiskt om aktuella filmer/serier/program, oavsett om de dyker upp på "bio" eller "dvd" eller i "tv" (begreppen är redan nu rätt flytande). Detta gäller både filmhistoriska dvder, filmfestivaler - som borde utnyttjas till att upptäcka ny film och i mindre utsträckning nyttjas enbart som promotionverktyg. Och själva kritiken av enskilda verk behöver ju inte enbart finnas i tidningen: Vid sidan av en längre "huvudrecension" kunde recensionerna samlas på bloggar knutna till tidningarna/eller tidningarnas nätsidor.

Något åt det här hållet är, tror jag, det bästa sättet att till förmån för ett intelligent samtal om filmen, förlåt den rörliga bilden, nyttja de resurser som tidningarna än så länge har.

Uppdatering: Fler länkar till amerikanska diskussioner om detta i ett inlägg på flm-bloggen. Där länkas även till Obs debattserie om svensk filmkritik.