Juninumret av Sight & Sound handlar om den nya Östeuropeiska filmen, eller vad de kallar för "Cinema of the new europe". Jag har egentligen bara en invändning, och det är mot denna horribla tematitel. Att det skulle handla om ett "nytt Europa" är förstås ett dumt påstående, och med den sortens svepande lögner hjälper man bara dem som mer än gärna begraver Östeuropas historia i historieböckernas blanka passager: Det som skedde bakom järnridån var lika mycket en del av det gamla Västeuropa. Och det gamla Västeuropa förändrades den där fantastiska hösten 1989 också, tillsammans med Prag, Budapest och Dresden.
Kanske är de goda människorna på S & S inte på det klara med detta, eftersom de tillbringade sig majnummer med att - snark - gräva ner sig i Maj 1968 precis som alla andra. Finns det något mer tröttsamt, nu när det finns så många frågor att ställa om filmens framtid och alla de revolutioner som faktiskt pågår omkring oss (inte alla särskilt lovande, om vi inte hittar betalningsmodeller). De ställde i alla fall ett par relevanta frågor till en del franska filmare och kritiker, och tittade lite på fransk film idag. (Självfallet fick Catherine Breillats avfärdande av 1968 mest utrymme - tror citatet fick plats i både DN och SvD.)
Men men, nu gottgör det för detta - med råge. Östeuropanumret tittar både på regionen som helhet. Vad har hänt sedan murens fall; hur finansieras filmer; varför plockas de inte upp av festivaler. Och i de fall som de plockas upp - som Rumänien - varför? Och vad innebär det att en relativt liten filmnation fastnas i en viss sorts filmskapande. Så fortsätter det, jag har inte ens kommit halvvägs skall jag erkänna (jag har till exempel inte läst den långa texten om Polen än). Men jag har ögnat och saknar kanske en initierad blick som också skopar upp de blommande talangerna - om det finns några - inte bara i Rumänien (där alla filmjournalister och deras moster finkammar kortfilmer för att finna dessa) utan också i andra delar av regionen. Att i fallet Tjeckien skriva en halvsida om Jirí Menzel som med sin Bohumil Hrabal-filmatisering Jag tjänade konungen av England har gjort sin karriärs största sömnpiller, och i övrigt bara nämna Jan Hrebejk - vars framgångriska tjeckiska filmer osar av historierevidering, tyder inte på at man riktigt haft den kunskapen, eller ambitionen. (Fast jo, de nämner också Bohdan Slámas Something Like Happiness från 2005, som jag valde ut till kritikerveckan i Göteborg för något år sedan). Där finns det mer att se och säga om hur reklamfilmare transformerar sig till långfilmsregissörer, om problemen med skolorna och finansieringen och vilka den statliga tvn väljer att producera och varför.
Det bästa är en lång artikel om dokumentärfilmerna i regionen av Adina Bradenau, den är suverän och full av intressanta tankar om minnet och historien i regionen. Hon drar delvis liknande slutsatser som jag själv i min understreckare om rumänsk film (där hon också citeras: hon har skrivit en annan intressant artikel, i Cineastes specialnummer om Balkanfilmens tillstånd; 3/2007).
Mycket läsvärt alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar