Inspirerad av den stora rapporten om Östeuropeisk film i senaste Sight & Sound skaffade jag ett par rumänska kortfilmer, som Nick Roddick skriver uppskattande om. Det är tveklöst ett bra sätt att få en uppfattning om huruvida de senaste årens suveräna rumänska filmer kommer få en fortsättning. Att döma av de första två kortfilmerna kan svaret bara bli ett rungande ja.
Ingen av de här filmerna handlar om den rumänska historien, eller landets postdiktatoriska dilemma. Den första, Radu Judes Alexandra, kallar Roddick för en film som "lyckas berätta om ett barn i dragkampen mellan två skilda föräldrar på 25 minuter på ett sätt som Kramer vs.Kramer inte gjorde på 105". Det stämmer: Jude, vars enastående kortfilm The tube with the hat jag var med och röstade fram till bästa kortfilm i Uppsala förra året, filmar med en nästan dokumentär stil. Alexandra kretsar kring en liten flicka med samma namn. Hennes pappa har haft henne över dagen och tar hem henne till mamman. Medan han fixar barnets cykel i vardagsrummet exploderar föräldrarna i ett gräl, då pappan misstänker att ex-frun och hennes nya man försöker lära Alexandra att inte kalla honom "pappa".
Jude lyckas med det lilla utdraget ur en känslomässigt plågsam situation spela ut hela det register helgpappan troligtvis känner - ilska, vanmakt, kärlek, otillräcklighet. Han vill vara den som handlar till barnet, gör kul saker med henne - och får bli kallad pappa. Hans trötta promenad ut ur lägenheten och filmen säger allt.
Den andra, Adrian Sitarus Valuri (Vågor), är femton perfekt genomförda filmminuter på en strand någonstans i Rumänien. En strandraggare träffar en efterbliven schweizisk pojke, och en familjefar badar med en okänd kvinna. Den första film jag kommer att tänka på när jag ser Vågor är Hanekes Code Inconnu. Men Sitarus komprimerade film trycker in känslorna och handlingarna och får dem att veckla ut sig först i tankarna hos tittaren. Vi får händelserna serverade, men får tänka oss påföljande tankar och moraliska grubblerier (i ett fall glimtade genom en videokamera) hos de involverade som kommer undan med fruktansvärda handlingar: en dödsolycka och en stöld med hemska konsekvenser som båda hänger ihop, och som ingen upptäcker trots att de sker i brännande dagsljus.
Problemet är att om rumänska filmer inte handlar om det förflutna så blir de förbigångna när filmer tas ut till de stora festivalerna. Liksom tvbolagen och samproducenterna från väst - som vill ha filmer och dokumentärer om kommunismens brott, nu när nazistfilmerna börjar rulla på tredje varvet - vill festivalerna har rumänska filmer som gör upp med det förflutna. Inte samtidsdramer om skilsmässor. Man förväntar sig en viss sorts filmer från vissa länder, precis som man vill att Woody Allen skall leverera smarta neurotiska komedier. Denna nationella typecasting är den enda anledning jag kan se till att Radu Jude inte är en av Europas hetaste unga regissörer just nu.
Jag är den förste att applådera den mycket nödvändiga historieuppgörelse som sker i rumänsk film, och önskar att detsamma kunde sägas om exempelvis Tjeckien - men jag tycker att det är förbannat synd om man förbiser från rumändernas andra filmer. De har uppenbarligen lyckats med att skapa en filmindustri och en talangpool med skarpa skådisar, bra manusförfattare, otroliga regissörer - med ett öga för intressanta historier i både det stora och det lilla. Det är förstås inte enbart något nytt - kolla till exempel in den rolige regissören Nae Caranfil (jag har skrivit mer om honom här) - men det är tydligt att man med hjälp av utländska pengar har fått det att fungera bättre och fått till en filmstruktur som skapar återväxt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar