Inside - À l'intérieur

Sen den stund då jag som lågstadiegrabb såg Alien hemma hos min videokompis - han den där som var först i kvarteret med videobandspelare - har jag sett mycket fruktansvärda, vidriga och osmakliga filmer. Filmer som tävlar i att vara så bestialiska det bara går. För det mesta väcker dessa filmer bara löje hos mig, eftersom de sällan lyckas med - eller ens strävar efter - att kombinera det tanklösa slashandet med en passabel historia, dramaturgi, eller ens lite teknisk briljans. Det är helt enkelt ingen slump att extrem våldsfilm hamnar i samma kroppsfilmskategori som porr.

Men nu har jag sett det finaste exemplet sedan... ja, kanske någonsin, på en blodig våldsrulle som lyckas kombinera ett helt sanslöst karvande, huggande och skjutande med intrig (enkel och välfungerande) och en nagelbitarspänning som byggs upp av dramaturgiska idéer, obehagligt foto och ännu obehagligare ljud - den elektroniska motsvarigheten till naglar på svarta tavlan - som alltsammans samverkar till att skapa en film som är helt fruktansvärd.

Inside, eller À l'intérieur som den franska originaltiteln (ja, den är fransk!) lyder, handlar om en gravid kvinna som förlorar sin man i en svår bilolycka. Natten innan hon skall till sjukhuset för att föda sitt barn tar sig en främmande kvinna in i hennes hus och går loss på henne med alla tillhyggen hon kan hitta. Inkräktaren - spelad av en Beatrice Dalle som gjord för psykisk terror - är den läskigaste filmpsykopat som vandrat på celluloiden på många år. Inte ett förskönande humoristiskt drag - bara ren och skär mental härdsmälta med en vass sax i händerna.


Liksom i den franska skräckfilmen Frontière(s) - även den från 2007 - finns här en del politiska undertoner, när upploppen i Paris kryper in i filmen. Men jämfört med Frontière(s) - där ett gäng invandrarungdomar lämnar ett Paris som fallit under en fascistisk president (misstänkt lik den nuvarande) bara för att hamna på ett värdshus som drivs av inavlade nynazister -
är det i À l'intérieur subtilt. Fast visst kan den som vill göra (över)tolkningar som går i linje med de övergrepp som begås i de franska förorterna och den belägringskänla som råder där.

Inspirationen bakom À l'intérieur är lika delar Alien, Cronenbergs filmer, Blow-Up och säkert mycket mer som skräckfantasterna kan få vaska fram. De framskulpterade kroppskadorna som vi får se - med ett klimax i en avslutande panorering som är alldeles, alldeles för mycket - är bland det bästa jag har sett i bodyhorrorväg.

À l'intérieur är verkligen en frisk fläkt som förhoppningsvis kan rensa kostymfilms- och relationsdrameluften på nästa franska filmfestival.
Och som jag garanterat kommer att ta upp nästa gång jag hör nån säga att de "gillar fransk film".