fredag 20 juni 2008

Veckans recension - Stop-Loss

Kimberley Pierce Stop-Loss. Märkligt att den övriga svenska kritiken är så ljummen (här, här och här - man undrar om Expressen filmkritiker ens sett filmen, när hon skriver att "man matas med patriotiskt gödningsmedel". Eh?)

Visst ger filmen ett ojämnt intryck, men det är också hela poängen. Till skillnad från den gravt överskattade In the valley of Elah fångar Pierce något av den förvirring som finns i den här situationen, och undviker helt - till skillnad från Paul Haggis film - tunga, onödiga symboler.

6 kommentarer:

Mattias sa...

Right on, Hynek. Jag läste igenom ljumna recensioner av folk jag i vanliga fall anser vara ganska vettiga och undrar bara - har vi sett samma film?
/Dahlström

Kristoffer Viita sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Kristoffer Viita sa...

Word. Känns som att både DN och Expressen recenserat den övetydliga trailern istälet för själva filmen.
Visst fick jag nån "född den fjärde juli"-vibb ibland, men att det skulle vara någon slags klyshfest av krigsveteranfilmer är ju rent oförståeligt. "militärer som rena idolporträtt" skriver Blomkvist, när då? undrar jag.

4/5 i min lilla Norrlandstidning iaf.

Hynek Pallas sa...

I vissa fall tycks det bero på en oförmåga att förstå att man som regissör kan vara kritisk mot ett krig - eller hur det förs och soldaterna i det luras - och samtidigt försöka förstå soldaternas ideal och anledningarna till att de stridar. Oavsett vad man själv har för åsikter om dessa ideal. Pierce visar både hur underklassen tvingas in i kriget, men också hur det är en självklarhet för nya generationer av män att göra som deras daddy har gjort - eller som deras polare gör - och strida för sin nation. Det är den enda identitet de har i vissa sammanhang.
Detta tycker jag är något mer komplext än de vanliga veteranrullarna.

Emma sa...

Jag ser det nog så att frågorna filmen ställer och problemen den tar upp givetvis är väldigt viktiga - men sättet den gör det på är övervägande klumpigt. Jag håller med om att sättet hon berättar om vilka det faktiskt är som krigar för USA, och vilka som drabbas hårdast, är bra, men resten... Men nej, jag kan inte heller förstå hur man kan se filmen som patriotisk propaganda - det börjar kännas som en formulär 1 A-formulering som ges mer eller mindre till alla filmer där soldater eller en och annan amerikansk flagga förekommr.

Hynek Pallas sa...

Jag förstod att du tyckte det av din recenison. Men jag håller inte med dig om att det du kallar för klumpighet är negativt. Inom ramen för den här filmen funegrar det enligt mig väldigt väl.

En scen som den när Brandon jagar upp grabbarna som gjort inbrott i bilen tycker jag innefattar allt det du klagar på - tillbakablickar a la post-vietnamklicheer eller vad du skrev - men fungerar precis som avsett på mig: jag får rambovibbar och ser fram emot att den tränade brandon skall piska upp de små ghettopojkarna, och lämnar scenen med en stor klump i halsen.

Jag tycker att de konventionellt sett rätt dåligt fungerande scenerna - flera karaktärer och sidospår skulle ha filats ner om en annan regissör stod vid rodret - tillsammans skapar en film som verkligen berör, just på grund av hur scenerna tillåts sticka ut.