Jag gick och såg Ruben Östlunds De ofrivilliga med en vanlig biopublik igår. Det är en sådan film som krävde ett lösa-biljett-besök. Att gå på pressvisningar är på många sätt en lyx - stor duk, gott om plats etc. etc. Men ingen vågar visar sina känslor av rädsla för att tycka fel eller vad det nu kan vara. Det är ofta väldigt väldigt tyst och den kollektiva känslan uteblir.
Det har sagts och skrivits så mycket om De ofrivilliga att man har svårt att kasta in fem nya cent. Framförallt har Ruben Östlund själv sagt så mycket om den i intervjuer att man har svårt att inte färgas av det.
Just detta är ett väldigt kul studium i mänskligt beteende; att Östlund berättar ganska exakt samma historier för journalisterna och Q&A-publiken om sin film. (Som den om ingenjör André och ballongfärden bland annat, tror han drog den redan när jag för två år sedan gjorde en intervju från inspelningen. Jag valde bort den till förmån för en annan inspiration, Lars Danielson). Det är ett konststycke att dra samma historier som finns i de tidigare intervjuer som ofta utgör journalistens research, och ändå få det att kännas nytt för den journalist man har framför sig.
För det första: är det bara jag som slås av filmaffischens likhet med Da Vincis tavla "Den sista
måltiden"? Eller snarare de utsnitt som man ofta kan se av Jesus från den tavlan - där de närmaste lärljungarna är reducerade till sina händer. (Fast den vänstra handen ser i och för sig ut som Adams i Michelangelos "Adams skapelse".)Logiken i det hela är - oavsett om den bara finns i mitt huvud - helt underbar. Tanken på Jesus som en ofrivillig som hamnar i en situation där folk förväntar sig att han gör på ett visst sätt; Jesus som har växt in i en grupproll som han kanske inte känner sig bekväm i...Det känns som ett roligare perspektiv på Sista måltiden än någonsin Da Vinci-koden.
Jag bar med mig tanken filmen igenom och den lyfte Östlunds juvel ännu mer.
Av skådespelarna i filmen har Henrik Vikman lyfts fram, och visst är han suverän som den tvära busschauffören som fastnar i sin egen princip och inte kan backa ut.
Men jag är mest förtjust i Cecilia Milocco i rollen som lärarinnan. (Det är hon på affischen). Inte bara för att hon utseendemässigt är den starkaste karaktären, med sitt bekymrade uttryck som snabbt kastas om i genuin omtanke. Men också för den roll hon får: hon inte bara lär ut gruppbeteendets mekanismer i klassrumsexperimentet, med de olika långa strecken, hon tar fajten med kollegorna. Kanske för att hon har en annan grupp att vårda - barnen - eller något högst individuellt. Till skillnad från killgängsscenen, där han som ringer sin flickvän återvänder till festen och fortsätter att själv ta del i övergreppsliknande situationer, så säger Cecilia till när hon tycker att en kollega inte tittar på hennes under en konversation. Det är ett makalöst ögonblick, med ett efterföljande minspel från Cecilia som är det bästa i hela filmen. NU är hon med i konversationen igen - och då skall hon visa att hon följer den med hela ansiktet. Det är grandiost.
Det är också effekten Ruben Östlunds filmstil får. Eftersom vi hela tiden forceras mot detaljerna av den begränsade ramen - vare sig de är ett ansikte eller smutsig disk på ett bord - så tvingas vi se och fundera, söka med blicken, på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Bilden på Cecilia på affischen - "Jesusbilden" - är talande: Cecilia tar ju inte ens del i samtalet, vi följer konversationen mellan hennes kollegor, och hennes växande olust eftersom hon inte tar del i samtalet, enbart genom Cecilias ansikte - och kollegornas talande händer.
En av de saker som gör Östlunds tagning av den här konversationen nyskapande, lysande, är - och nu vågar jag mig ut på en tolkning av den här tagningen i en ansträngd svensk kontext - är att den placerar sig mitt emellan Ingmar Bergman och Roy Andersson.
Andersson hade tagit en helbild, vitmenat Cecilia och dragit ner hennes mungipor. I en säkert mycket effektfull, snygg och underhållande tagning. Bergman hade inte kunnat motstå att zooma in på Cecilias ansikte tills det fyllde upp hela rutan, för att visa hur ont det gjorde - ända in i hennes själ - att de borgerliga konventioner hon växt upp med inte efterlevs (cue Liv Ullman med panikslagen blick). Men Östlund behåller händerna och förvandlar det hela i ett slag till just den där fikasituationen vi själva kan känna igen oss i.
"De andra talar och uttrycker sig, och här sitter jag och försvinner."
Östlunds förmåga att spela i olika plan av bilden och låta oss se de minsta detaljerna kommer just ur bildernas statiska kvalitet. Efter ett tag tänker man, "varför tittar jag på den här smutsiga disken" och så tjong åker den i golvet. Vi ser inte ett dugg, men vi fattar allt. När busschaufför Henrik går bak i bussen och pratar med tonåringarna som han misstänker för vandaliseringen ser vi Maria Lundqvists ansikte i profil - och vi kan riktigt se hur det maler bakom tinningarna. Precis som i fallet med Cecilia är vår reaktion på scenen en summa av Marias reaktion och den konversation vi hör, men den är amplifierad eftersom vi - som inte ser tonårsgänget eller Henrik - måste fokusera på Maria och skärpa våra sinnen.
Det snackas mycket om hur "nya medier" förändrar vår tillvaro. Och man kan ju inte se på Bond eller Bourne utan att man fattar att hela världen numera är en kontrollerad, övervakad spelplats som med Google Earth får plats i var mans ficka. (I fjol skrev jag en lång text om vår övervakning av oss själva).
Men jag tror inte att någon lika väl som Östlund i De ofrivilliga har fångat vardagsbruket av mobil- och webkameror. (Inte utanför
Sydkorea i alla fall, där teknikbruket sedan länge har vävts in i filmer på ett sömlöst vis.)Jag tänker särskilt på episoden med tonårstjejerna - deras beteende är hela tiden relaterat till det oblinkande ögat. Det är med i nästan varje scen, från webbkameran som så utmärkt används i den första scenen de är med i, till förevigandet av den helt utslagna Sara.
I det avseendet är Patrik Erikssons mobilfilm, som jag anspelar på i titeln, en kompanjon till De ofrivilliga eftersom även den undersöker Patriks beteende i relation till kameran som vardagsföremål.
Men den allestädes närvarande kameran förändrar också situationen i grabbgängets sista scen, där är just fotograferandet av Leffes nakendans och flagga i röven utgör den osynliga gräns som överskrids. "Nej, inte om ni skall fota, för fan" säger Leffe. Han har ju faktiskt kombi med barnstol som skvallrar om ett annat liv dit fotografierna eller filmerna skulle kunna nå. "What happens in Vegas..." är en regel som inte gäller någonstans, i några sammanhang, längre. Skillnaden mellan orden och bilden är att bilden utanför sitt sammanhang blir svårare att förklara bort. Östlund visar hur de kan skämta bort en händelse, som den avsugne killen med sin flickvän i bilen. Men tänk när Leffes flickvän ser en YouTube-film på sin kille med flagga i stjärten... Ja, ni hajar.
Det är förstås intressant att biografrepertoaren innehåller en annan film, Maria Larssons eviga ögonblick, som kretsar kring en kvinnas förhållande till en kamera - en snarare den fotografiska bilden - för 100 år sedan. Maria Larsson - och alla andra, särskilt de fattiga i hennes närhet - lägger så stor, vördnadsfull vikt vid bilden. Och processen - den magiska då bilden sakta träder fram i mörkrummet - får ju också ta stor plats. Det är helt borta nu i den digitala reproduktionens tidsålder och i Ruben Östlunds film. Klick Klick Klick.
Det var när jag såg denna habilt genomförda, vackra kostymfilm som jag insåg den stenhårda
kraft som finns i de De ofrivilliga: Skillnaden mellan "en film som berör" och en film som griper tag och aldrig lämnar dig. Som du kommer att tänka på i en jävla massa sammanhang och situationer du kommer att befinna dig i här i livet.På SFs Filmstad på Söder i Stockholm - i en utsåld salong - var det så oerhört intressant att se De ofrivilliga. Alla skrattade. Hela tiden.
Utom en enda gång - när läraren smackar till barnet. Då sög alla kollektivt in luft. Drog efter andan. Chockade. Till och med de tuffa tonåringarna jämte mig. (De satt faktiskt och ojade sig då och då när de tyckte att det uppstod piniga situationer på duken - vilket det gör allt som oftast i filmen.)
Jag ser fram emot att få se filmen i länder där man kan se folk smacka till barn i varje park - som Tjeckien eller Frankrike - och höra hur, och vad, publiken reagerar på där.
Och nästa gång jag ser den så kommer jag tänka på Ruben Östlund som Cecilia som står vid tavlan framför strecken och pekar ut vårt beteende för oss.
15 kommentarer:
Nyfiken fråga: Hur reagerade publiken på Leifs övergrepp?
Tack för att du frågar! Jag hade ju tänkt ta upp reaktionen - eller rättare sagt avsaknaden av den. Ingen verkade nämnvärt brydd att döma av de ljud som inte hördes. Ingen kollektiv outrage direkt.
Jag tror definitivt att våld mot barn smäller högre i Sverige än en "grabbar är ju ändå grabbar"-situation. (Det är därför jag är spänd på att se filmen i Frankrike och Tjeckien, länder där jag har levt och vet att toleransen för en lärare som klatchar till ett barn är mycket högre). När jag intervjuade Ruben för två år sedan visade han en bit ur grabbgängssekvensen på en monitor, och det har nog varit det stycke svensk film jag har burit med mig mest alltsedandess. Som 30+ man ligger det där beteendet, acceptansen för det, och de nya livssammanhang man befinner sig i så oerhört nära. Alltsedan tonåren har jag själv dessutom haft skitsvårt för grabbgäng av just den här anledningen.
Hur reagerade du själv på sekvensen?
Intressant. Jag reagerade ju på skildringen av den där fina gränsöverträdelsen: mellan sanktionerad grabbighet och sexuellt (i detta fall) övergrepp. Just så exakt obehagligt fångad. Och så naturligtvis på att den som blir utsatt faktiskt säger ifrån - och då överträder en annan gräns. Gillar när grabbar tillåts vara mer än "grabbar". Var också därför jag var nyfiken på publikreaktionen, det vill säga om de kände med honom eller bara skrattade som att han var grabb som får grabbigheten tåla.
Jag tror att tystnaden i salongen tyder på att många känner med honom, men misstänker att känslan är kluven med att han "får tåla det".
Är det verkligen ett sexuellt övergrepp? Bara för att det innefattar ett könsorgan?
Jag tror att både sugaren och offret betraktar det som helt asexuellt. Han hade lika gärna kunnat pissa på honom.
Min reaktion på scenen var att det inte var nån slump att det var just den här personen som blev upprörd. Jag tänkte att han alltid varit hack-kycklingen, och att han blir det igen, varje gång de träffas, och det hatar han. Det är det enda som förklarar hans oförklarligt starka reaktion.
Scenen i bilen mellan offret och flickvännen är inte helt tydlig, men det gör den inte sämre. Jag tänker mycket på den. Det är den obehagligaste scenen i filmen, i mina ögon. För den illustrerar två personer som inte kan mötas eftersom de inte vågar förmedla vad de egentligen känner, stakar sig och talar i omskrivningar och håller på. De verkar mer 23 än 33 i den bemärkelsen. Men det är kanske därför de är ihop: två svaga själar som tyr sig till varandra.
"Det är ett makalöst ögonblick, med ett efterföljande minspel från Cecilia som är det bästa i hela filmen."
Jag håller verkligen med. Bra sammanfattning överhuvudtaget ovan. Tack!
Sigge: tack. Du har en poäng, men det blir ett sexuellt övergrepp när det tolkas utanför grabbgänget: "Va, sög han av dig! "njäe, det var ju inte riktigt så...". Jag tror definitivt inte att de ser handlingen som ett sexuellt övergrepp, eller ens ett övergrepp, utan precis som det du skriver: att han återigen blir hackkycklingen.
Sätten som han och Leffe reagerar på - efter att den ene blivit tvångsavsugen och den andre fått en flaggstång i röven - är ju också helt olika. Reaktionerna kommer s a s från två helt skilda positioner som etablerats för länge sedan i det där gänget.
Scenen i bilen är definitivt jättebra, men ja är inte säker på att det handlar om två personer som inte kan mötas, utan om två personer som inte kan mötas på just den här punkten. Tycker att otydligheten pekar på det, men så tycker jag - som jag skriver i inlägget - också att otydligheten sammanfattar hur ord kan förhandla om en situation.
"jag är inte säker på att det handlar om två personer som inte kan mötas, utan om två personer som inte kan mötas på just den här punkten."
Jag tror du har rätt: Ställda inför det här - som vi ALLA har svårt att sätta ord på, till och med så kallade sociologer och genusexperter - det här med grabbgängets dynamik, så börjar de staka sig och yra.
Slutet på denna berättelse är för övrigt så vackert, i sin komplexitet. Anus, flaggstång, levande ljus, Leif-ramsan. Det är så mångbottnat: sorgligt men vackert. Sorgligt för att det inte går att bryta sig loss från gruppen. Vackert för att det är så sent i livet (30+) att det klokaste valet är att försöka älska gruppen, trots dess övergrepp mot oss.
Jag måste se om filmen.
Hynek: Många intressanta trådar!
Hehe, apropå det där med konststycket att dra samma historier och få dem att kännas nya - när jag intervjuade (filmens medmanusförfattare och producent) Erik Hemmendorff inför höstnumret av FLM berättade han flera historier som jag dels hade läst innan, och dels lade märke till efter i andra intervjuer - såväl med honom som med Ruben Ö. Och de kändes ändå helt speciella när han berättade dem.
Att Ofrivilliga har blivit så uppmärksammad är såklart jätteroligt (spec som Container, den senaste svenska filmen jag tyckte om lika mycket, inte blev någon sff-snackis direkt). Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att de här upprepade intervjusvaren förminskar filmen lite. Inte nån annans fel än mediedramaturgin kanske, men visst finns det en anledning till att filmen heter De Ofrivilliga och inte En studie i grupptryck?
Webcamscenen tex, den handlar ju om andra saker, och är ändå filmens bästa tycker jag.
Och det här med det magiska i bilden - kommer ihåg att jag irriterade mig på det i Guds stad när den kom för några år sedan, det här upphöjandet av fotografiet och fotograferingen kändes så otidsenligt.
Sigge: Hur menar du att ingen kan sätta ord på grabbgängets dynamik? Finns väl folk som kan? Tex endel sociologer och genusexperter! ;-)
hehe glömde visst skriva klart där, rutan man skriver i är inte gjord för såna monsterkommentarer.
det jag skulle säga är att jag håller med om att det var upplyftande med att webcamscenen kändes så naturlig, och intressant hur den förde in resten av filmen i något slags värld av potentiella kameror. medan maria larssons ögonblicks framkallningsvätskenostalgi mest kändes irriterande på samma sätt som guds stad-romantiken.
"Webcamscenen tex, den handlar ju om andra saker, och är ändå filmens bästa tycker jag. "
Det beror på hur man tolkar den. Vem är mottagaren som ska se deras webcambilder i slutändan, på facebook, bilddagboken.se etc? Jo, gruppen.
"Hur menar du att ingen kan sätta ord på grabbgängets dynamik? Finns väl folk som kan? Tex en del sociologer och genusexperter!"
Ja, många har satt ord på det, men hur användbara har de orden varit? Hur användbara är de för de två personerna i bilden?
Nej,Jag har aldrig läst en fullt tillfredsställande förklaring till runka-bullen- och flaggstång-i-anus-fenomenet.
Jag kan därför respektera att de två personerna i bilden talar så trevande med varandra. Det ÄR ett mysterium.som de försöker prata med varandra om.
Visst. Vi är ju sociala nätverksdjur eller vad man säger.
Säkert inte (i alla fall inte direkt) så användbara för de två personerna. Tänkte mest på mig själv!
Kul att du gillar Container så mycket. Vi är nog inte så många...
Jag håller med Sigge i frågan om webcamscenen. Och det av den anledningen att fotografiet inte finns längre. Som artefakt alltså. Det är till sin natur något helt annat än det gamla klicket, processen, och bunten med kort som man kanske visade för någon (och då kanske inte ens alla). På några få år har fotografiet förändrats, och med det har vår inställning till den fotografiska bilden - makalöst snabbt tycker jag - också ändrats. Jag är inte tonåring idag, men filmens Sara och Linnea har knappt känt till ett annat användningområde för bilder de själva tar än som något man lägger ut på sociala nätverk eller mmsar vidare till någon. Det står alltså alltid någon bakom webkamerans öga (i det här fallet, snyggt invävda, vi).
Okej, jag tycker att MLEÖ är välgjord, men det gör inte det minsta för mig. Låt mig dock ta just det du kritiserar i försvar, Jonas. För i just den här filmen försvarar exotiserandet av framkallningsprocessen sin plats, eftersom det är enda gången som det sliter ML ur hennes eländiga tillvaro, enda gången då all annan tid och rymd omkring hennes försvinner. Att tolka titelns eviga ögonblick som själva fotot tror jag
nämligen är fel, det är MLs enda ensamma stund, och det totala uppslukandet i något som är bara hennes, som det handlar om.
Nej, det där med intervjusvaren handlar nog inte om något annat än mediedramaturgi. Kanske överlevnadsstrategi. På festivalernas junkets kan jag bara tänka mig in i stackarnas situation. Ibland när man får en intervjuslot sent på dagen och en grupp journalister från olika hörn av världen släntrar in i hotellrummet med varsin imdb-utskrift i handen, ofta som enda research, känner sig ju "talangen" slutligen tvungen att säga "den där filmen det står att jag gör, det är inte sant" eller "jag är inte född i en grotta i Afghanistan". Den upprepningslek som pågår är enastående. Men framförallt är det väl upp till journalisterna att försöka hitta någon ny vinkel, en fräsch fråga - för de har ju sett intervjuerna förut! De vet ju!
Det blir etter värre när en film får ett så pass långt liv i ett litet land, som DO: Från Cannes till svensk premiär, med flera festivalvinster däremellan, har det gått sex-sju månader. Med en intervju eller ett citat minst en gång i månaden. Det är dock , tycker jag, ett litet problem när man ställs inför den bästa (svenska?) filmen på jag vet inte hur länge.
Skicka en kommentar