Hej då Rookie, vemodiga vykort från västkusten

Det var ingen nyhet att Rookieprojektet skall läggas ner vad än Cissi Elwin säger om utvärderingar. (För det gör väl SFI och Film i Väst, liksom alla andra organisationer, med alla projekt - särskilt om de lägger ner dem?)

Men det är trist och konstigt. Jag har kommenterat behovet av talangutveckling och Rookie flera gånger förut. Delvis kritiskt, då jag tyckte att Rookie var en för liten satsning utan tydligt uppsatta mål eller ramar. Men att lägga ner och inte vidareutveckla känns kanske inte så smart.

Med vetskapen om att SFI vill satsa större pengar på färre filmer, och att talangutveckling inte finns med i filmavtalet, så känns ett nytt eller liknande projekt inte särskilt troligt idag.

Johan Jonason, som har gjort en av de två färdiga Rookiefilmerna, Guidance (bilden ovan), har delvis rätt när han säger att ett sådan här projekt riskerar att bli institutionaliserade. Men det är också anledningen till att det borde finnas större frihet i projektet ur finansieringssynvinkel; som att t ex få söka yttre finansiering även om man har fått pengar inom ett Rookieprojekt.
Den regeln låter som när en tidning inte får tidskriftstöd för att den innehåller reklam.

Den senaste månaden har jag arbetat med dokumentationen av Film Stockholms och Filmbasens talangutvecklingsår, det första i sitt slag, och intervjuat de tre regissörerna som ingått i det.

Det har varit en ögonöppnare för behovet av talangutveckling i Sverige. Även om jag sedan tidigare pläderat för saken har jag fått bättre syn på problemen och behoven, och tror mycket starkare på att det behövs, just för att inte filmare skall hamna i den långa kreativitetsdödande perioden som ofta uppstår mellan filmskola och långfilm, och för att de skall få möjligheten att utvecklas i en tidskrävande och dyr konstform.

Det svenska filmklimatet av idag innehåller på många vis ljusa faktorer: tekniska möjligheter att arbeta billigare och anpassa produktionen efter regissörens behov; produktionsbolag i och utanför Stockholm som arbetar på sin kant, stöttar varandra inom bolagen men också tycks existera i en peppande miljö, sida vid sida.

Utanför "större pengar till färre filmer"-tänket måste SFI stödja dessa krafter. Det behöver inte vara på samma gamla traditionella vis, eftersom ju sättet att arbeta också ändras. (Ett område där det finns starka behov av förändring , kring manus, pekade Jan Gradvall på i helgens Dagens Industri.)

Jag såg de två färdiga Rookiefilmerna, Jonasons Guidance och Petra Revenues Karaokekungen under helgens maratonvistelse på västkusten (56 timmar på plats, 4 timmar sömn). Och blev glatt överraskad.

Guidance handlar om ett par femtiofemplusare. Han, Roy, deprimerad och sjukskriven utan drift att ta tag i saken, hans fru försöker få honom att gå till en psykolog. Till sist skickar frun Roy på en "alternativ terapi" med en ung man långt ute i skogen. Terapin går ut på att stressa och psyka mannen så mycket som möjligt för att han skall vakna upp och ta tag i sig själv, utvecklas.

Man kan tycka vad man vill om det utfallet, men filmen är mer intresserad av utforska mekanismerna i karaktärernas relationer - makt, kärlek - än budskapet.

Och det lyckas den väldigt fint med. Genom en handhållen kamera och fokusdragningar mellan karaktärerna skapar Jonason en nervig men ändå ständigt närvarande bild av den som talar eller tänker. Karaktärerna antar också ett riktigt, konkret drag genom att de hela tiden känns "sedda".

I scenerna söker kameran ofta hur någon tittar på dem när de pratar för högt, eller pratar om något pinsamt på telefonen. Och de reagerar. Vilket ger filmen en stark realism utan att det finns en enda direkt samhällskoppling.

Ovanligt nog för svensk film är Guidance dessutom genomarbetad även i ljudbilden; förutom musiken tjänar ljuden till att skapa en kontrast mellan storstadens ljudmatta, och till att omgivningen tränger sig på karaktärerna, pressar dem, när de t ex är ensamma i sovrummet. Det är som om husets väggar blir tunna, eller försvinner.

Och så är det ju oerhört kul att se en film om äldre människor (okej, typ medelålders, men det känns som om mannen står i valet och kvalet att lägga ner och gå i förtidspension eller faktiskt försöka sig på en andra andning) som inte är på väg mot slutstationen, eller ja, överhuvudtaget. Frun är till exempel otrogen och har sex - i bild! - när mannen är borta. Kanske fångar det hur vi rent generellt "blir yngre" i vårt samhälle?

Petra Revenues Karaokekungen är så långt ifrån den här realismen man kan komma. Det stärkte min uppfattning om att svensk film behöver regissörer som kommer från andra fält, med andra erfarenheter.
Men uttalanden, som det efter filmen där Revenue sa att hon inte såg skillnad mellan att göra teater och film, kändes kanske mindre skoj. Nähä. Kul att stå där som fotograf och klippare, som faktiskt båda har gjort ett väldigt bra jobb. Men kanske menade hon bara sin egen approach.

Filmen handlar om Pirko, en kille som kastas ut av sin gravida flickvän, varpå han åker till sin uppväxtort i Norrland. Där börjar han sjunga karaoke.

Intrigen kan verkligen hängas upp på en spik, men det är en film som snarare bygger på sina utstuderade och underhållande karaktärer, sin fantasieggande dialog och den genomarbetade men enkla scenografi. Ta Pirkos mormor - nazist, alkoholist och kristen (fast hon gillar inte Jesus för att han var en mes). En karaktär som så lätt kunnat bli för mycket blir en extremt rolig karikatyr, precis som hennes granne, som med några enkla grepp - en lite för stel min, lite för länge + rekvisita - blir en minnesvärd person och ingen som bara flyter förbi, som skall vara birollskul på det där svenska komedisättet (tänk grannfrun i Patrik 1,5).
Referenserna Kaurismäki - den enkla men tydliga scenografin, färgerna - och Fellini - förhållningssättet till verkligheten framför kameran, det magiska - som har hörts förut stämmer väl.

I en bra FLM-artikel diskuterar Revenue med rätta sin film i relation till magisk realism. Det är något som alltför sällan ses i svensk film.
Revenue citerar Fellini: "det är illusionen som måste vara trovärdig". Exakt. Så fort du har satt upp premisserna för en verklighet som tittaren kan kliva in i så fungerar den så länge du inte bryter. Men väl därinne kan du ta dig vilka friheter du vill (nästan).

Och det utnyttjar Revenue till att låta fantasin flöda fritt: här kliver en ängel ur ett fotografi och antar skepnaden av en trött Roy Anderssonsk gubbe som Pirko rådgör med, där har mormor plötsligt 20 tomma spritflaskor på bordet. Fantasifullheten gör också att man är osäker på om man har sett de roliga berättelserna eller bara hört dem berättas (som den om paret på elmopeder) .

Vad jag kan ha svårt för är när den magiska realismen används för att skapa kaninhål, som om manusbrister täcktes på samma sätt som när man i en serietidning löser en omöjlig situation för Stålmannen genom att bara börja på ny ruta, så att säga. Där upplever jag brister.

Å andra sidan är det en förvånansvärt kommersiellt gångbar film. Betydligt mycket mer så än den sorgligt tråkiga svenska "diskbänksrealismen" eller tillrättalagda by the numbers-komedier som Patrik 1,5 som i sin enfald siktar in sig på minsta möjliga gemensamma skrattnämnare och spolar bort all humor.

Men det är väl den mellanmjökens filmkultur man vill stödja i det här landet.