Pedro, det nya nattsvarta

I vår sköna globala värld går »återupptäckandet« av regissörer inte bara allt snabbare, utan sker också simultant på flera platser (väst)världen över.

Effekten blir...ja, att det tycks som om man står inför århundradets upptäckt varje gång det sker.

Den senaste i raden av regissörer som får en benhård auteurstämpel av en serie i sammanhanget trogna institutioner är portugisen Pedro Costa. Costa föräras ett retrospektiv på Tate Modern i London med början den 4 oktober - där inte bara regissörens 9 egna filmer visas, utan också verk som inspirerat honom - och ett annat på Paris Cinémathèque i början av nästa år.

Dessutom har det lilla, men suveräna, brittiska dvdbolaget Second Run just släppt portugisens debutfilm O Sangue från 1989, och Criterion - där jag har snott det mesta av ovanstående info från - släpper en box med Costas Fontainhas-trilogi 2010. (Fontainhas är ett slumområde i Lissabon).
Och Sight & Sound lägger ner ett par uppslag på honom i nya numret, med både intervju och analyser.

Ja, och Peter Bradshaw kallar honom för »The Samuel Beckett of cinema« i Guardian och beskriver hans karriärskurva som »one of the most fascinating in modern cinema«.

Costa är egentligen ingen doldis - hans senaste film, dokumentären Ne Change Rien (ja, han älskar Godard) visades passande nog i Cannes i våras - men hans filmer har rykte om sig att bara vara till för de hårdaste av cineaster (Bradshaw: »The Pedro Costa retrospective isn't for everyone; but if you want to see challenging art on screen then it is a must«).

Jag har dock aldrig sett något av honom och ser fram emot O Sangue som är på väg med posten. Även om den tuffa titeln och lite läsning på nätet räckte för att jag skulle beställda filmen så undrar jag ändå hur mycket mitt inköp beror på det plötsliga öronbedövande dån som omger regissören?

UPPDATERING: Lite mer hos The Auteurs.

Lourdes

Går igenom anteckningarna från Toronto. Under en rubrik är sidan inte nedklottrad med min kilskrift.

Den enda kommentaren till Jessica Hausners utmärkta film Lourdes lyder:

»Om Roy Andersson hade regisserat Sällskapsresan«.

Ruben på teater

Om ni vill veta varför jag klipper och klistrar pressreleaser, se det förra inlägget. Men hade jag haft tid så lovar jag att jag hade gjort som en riktigt nöjesjournalist och skrivit om utskicket så att det såg ut som om jag hade intervjuat Ruben Östlund själv.

Men det här var för intressant för att undanhålla er. Nästan så att man kan tänka sig att tillbringa någon dag i Göteborg utan att gå på filmfestival.

»NY FILM AV RUBEN ÖSTLUND INLEDER BACKA TEATERS GANGS OF GOTHENBURG

Backa Teater har knutit till sig ett antal intressanta personer som samlat in material och varit medskapande i uppsättningen ”Gangs of Gothenburg”, däribland Oscars-aktuella filmregissören Ruben Östlund.

Östlunds nya film ”Händelse vid bank” har premiär på Backa Teater i samband med urpremiären av Gangs of Gothenburg den 26 september.

- Samarbetet med Backa Teater uppstod i att jag hade en idé som passade in i projektet. Filmen "Händelse vid bank" är ett fristående verk, men förhåller sig tematiskt till samma frågeställningar som föreställningen, säger Ruben Östlund.

I filmen skildras ett detaljerat och humoristiskt händelseförlopp där två personer utför ett misslyckat bankrån – ett sceneri som utspelar sig i en enda tagning och med över 96 personer och professionella skådespelare minutiöst koreograferade framför kameran. ”Händelse vid bank” är ett betraktande i realtid och en studie i hur vi som människor agerar och reagerar på det oväntade.

Utgångspunkten är en autentisk händelse som Ruben Östlund och filmproducenten Erik Hemmendorff bevittnade på väg till ett möte – ett misslyckat rån utanför NK i Stockholm. Ruben Östlund berättar:

- Innan den där vårdagen 2006 så hade jag aldrig sett ett rånförsök tidigare i mitt liv. Ändå hade jag, någonstans i ryggmärgen, en tydlig uppfattning om hur ett sådant går till. Den uppfattningen byggde i stor utsträckning på de rörliga bilder av rån som jag stött på i film och på TV. Tillsammans hade de skapat en referens hos mig som stämde väldigt dåligt med det som utspelade sig där på andra sidan gatan. Verkligheten tedde sig absurd och surrealistisk. Overklig.

Filmen är också ett test av en ny teknik där Plattform Produktion bryter ny mark. Metoden är en utveckling av Östlunds bildspråk med fast kamera och långa, välplanerade realtidsscener. Tack vare den höga upplösningen i den nya digitala videotekniken kan man förflytta sig i bilden i efterhand. Då kan man också omärkbart klippa i sceneriet och mellan tagningar utan att förlora känslan av just realtid och autenticitet. Denna kontroll över bilden, ljudbilden och de skeenden som utspelas däri ger en ny, tidigare outnyttjad konstnärlig frihet.«

Att komma hem ska vara en schlager

Alltså, man kommer hem från fyra-fem filmer om dagen och tror att man ska få andas. Och man hamnar i en malström av Agnès Vardas oeuvre och den polska filmindustrins hela output 2008-2009.

Känner mig som Dylan cirka Blonde on Blonde - stannar jag upp kan jag lika gärna flytta ut i skogen, börja skriva countryballader och sjunga med len röst. Så det blir korta sporadiska blogginlägg någon vecka till, men desto mer jag kan länka till snart. Antar och hoppas jag.

Flickor från Toronto

En recension av Flickan som lekte med elden och ett nedslag i Toronto, allt i dagens SvD.

Inte många dygn kvar här i Kanada nu, men de senaste 60 timmarna eller så har varit de bästa på flera filmfestivalår. Tror inte jag har sett så många bra filmer på så kort tid - någonsin.

Ett axplock av dessa har glädjande nog plockats upp av Folkets Bio. Jessica Hausners Lourdes, Shirin Neshats Women without men och Claire Denis White material. Något att se fram emot under filmåret således.

Oömma festivalkläder

Som hårt arbetande filmfestivaljournalist måste man i alla fall upprätthålla en viss fasad.
Antar jag. Fast jag är ungefär lika pigg som jag ser ut att vara.

Foto av Krist Papas.

Apor i Toronto

Är i Toronto på filmfestival. Och det är precis lika svårt som vanligt att hålla löftena om att festivalblogga. När det ambitiösa schemat väl är skrivet så inser man att, just det, jag måste ju äta och andas ibland också.

Är inne på andra festivaldygnet och har hunnit med sju filmer så här långt - och fyra fester. Igår var det party för Jesper Ganslandts Apan, men jag såg inte filmen förrän i morse. Det var ett både smart och osmart drag - jag hade inte uppskattat att gå på fest direkt efter den grava, om än distanserade, dos ångest som filmens åttio minuter är.

Å andra sidan kände jag mig snudd på lika uppåt som Olle Sarris karaktär i morse, och mådde efter ett tag ungefär lika illa. Så nej, Apan är definitivt ingen bakfylle-film. Och ta för guds skull inte med en dejt på den, han eller hon kommer att tolka det valet som en psykisk störning.

Men även om jag har ramlat omkring som en jetlaggad och festivaltrött zombie mellan dagens visningar så har jag kunnat glädja mig åt att det finns en grupp besökare som ser betydligt mycket värre ut - journalisthorderna som anlände från Venedig under natten ser alla ut att behöva intensivvård.

Nu ser jag i alla fall fram emot att plöja igenom årets filmutbud, som är magiskt bra. Jag lovar att återkomma om den saken men det lär dröja.

Flyktighetens filmkonst

Konstnären Anders Weberg lägger ut sin 9 timmar, 9 minuter och 9 bildrutor långa film 090909 på filmdelningsnätverk den 9/9. Sedan raderas originalkopian.

Filmaffischer

Fredrik Strage tar upp den viktiga frågan om anskrämliga moderna filmaffischer.

Han har naturligtvis helt rätt.

Liksom Strage hade jag en »polsk« affischupplevelse i somras, när jag var i Wroclaw. På festivalens huvudbiograf ställdes posters från 60- och 70-talet ut och de var förstås helt fantastiska.

Bilden intill- sorry för blänket - är på affischen för Midnight Cowboy. (Och, inser jag nu, är förmodligen den tjeckiska postern om inte filmen heter exakt samma sak på polska och tjeckiska. Snygg är den i alla fall).

Samma sak i en artikel jag läste om hur tjeckisk kultur mottas i Polen - att döma av de affischer som återgavs i artikeln måste de älska tjeckerna. Se till exempel Jízda (The Ride) här nedan. (Som dessutom råkar vara en riktigt bra tjeckisk film).

Det var nu inte bara filmaffischer som var outstanding i Polen; landet hade en oerhört intressant affischkultur fram till 1989. De var snygga och innehöll ofta subtila regimkritiska budskap. Här är en bra artikel från Newsweek om vilken funktion polska posters hade under den kommunistiska diktaturen. Den som besöker New York fram till november kan för övrigt se ett urval av dessa på MOMA.

Jag har lagt in bilder på snygga affischer förut, och länkat till ställen man kan se ratade affischer, samt förslag på affischer, från England.

Fråga: varför kan inte svenska filmbolag göra som vissa bokningsbolag i musikvärlden? Som när Luger kring millennieskiftet började göra unika och snygga posters för att marknadsföra sina band.

Debutkrönika om Dirty Diaries & recension av September Issue

På något vis slumpade det sig som så att ämnet för min debutkrönika i SvD - kvotering, feminism, pornografin i Dirty Diaries - sammanföll med ett huvudtema i dokumentärfilmen The September Issue.

Laga mat som Jeanne Dielman

Med filmer som Julie & Julia på gång, och mot bakgrund av de senaste årens hysteriska överskott av matlagningsprogram, får man säga att Criterions tävling cum reklamkampanj för utgåvan av Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles är spot on.