Alltså, man kommer hem från fyra-fem filmer om dagen och tror att man ska få andas. Och man hamnar i en malström av Agnès Vardas oeuvre och den polska filmindustrins hela output 2008-2009.
Känner mig som Dylan cirka Blonde on Blonde - stannar jag upp kan jag lika gärna flytta ut i skogen, börja skriva countryballader och sjunga med len röst. Så det blir korta sporadiska blogginlägg någon vecka till, men desto mer jag kan länka till snart. Antar och hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar