Pedro, det nya nattsvarta

I vår sköna globala värld går »återupptäckandet« av regissörer inte bara allt snabbare, utan sker också simultant på flera platser (väst)världen över.

Effekten blir...ja, att det tycks som om man står inför århundradets upptäckt varje gång det sker.

Den senaste i raden av regissörer som får en benhård auteurstämpel av en serie i sammanhanget trogna institutioner är portugisen Pedro Costa. Costa föräras ett retrospektiv på Tate Modern i London med början den 4 oktober - där inte bara regissörens 9 egna filmer visas, utan också verk som inspirerat honom - och ett annat på Paris Cinémathèque i början av nästa år.

Dessutom har det lilla, men suveräna, brittiska dvdbolaget Second Run just släppt portugisens debutfilm O Sangue från 1989, och Criterion - där jag har snott det mesta av ovanstående info från - släpper en box med Costas Fontainhas-trilogi 2010. (Fontainhas är ett slumområde i Lissabon).
Och Sight & Sound lägger ner ett par uppslag på honom i nya numret, med både intervju och analyser.

Ja, och Peter Bradshaw kallar honom för »The Samuel Beckett of cinema« i Guardian och beskriver hans karriärskurva som »one of the most fascinating in modern cinema«.

Costa är egentligen ingen doldis - hans senaste film, dokumentären Ne Change Rien (ja, han älskar Godard) visades passande nog i Cannes i våras - men hans filmer har rykte om sig att bara vara till för de hårdaste av cineaster (Bradshaw: »The Pedro Costa retrospective isn't for everyone; but if you want to see challenging art on screen then it is a must«).

Jag har dock aldrig sett något av honom och ser fram emot O Sangue som är på väg med posten. Även om den tuffa titeln och lite läsning på nätet räckte för att jag skulle beställda filmen så undrar jag ändå hur mycket mitt inköp beror på det plötsliga öronbedövande dån som omger regissören?

UPPDATERING: Lite mer hos The Auteurs.