Jag har väl haft de där raderna i bakhuvudet då och då. Inte för att jag inte tycker mitt om Assurs fotografier eller hans filmer, utan för att kritik kan bli mycket dålig kritik av (i det här fallet) två anledningar: den skrivs på ett så pass raljerande vis att det blir personligt även om det inte är ämnat att vara det (kanske till och med personligt kränkande och sårande); och sammanhanget har inget att göra med vad man skriver om i övrigt.
Jag uppfyllde båda kategorierna med råge.
Jag tror mig även i bloggform för det mesta vara på rätt sida av den linje som går mellan saklig kritik och osmakliga påhopp. Så inte här. Och även om jag hade en aning om den saken (men inte riktigt går runt och tänker på varje stycke text jag har skrivit varje dag) så var det först när jag träffade en extremt arg Jens Assur, som jag insåg hur sårande de här orden faktiskt var.
Jag ber om ursäkt, raderar för första gången en bloggpost, och hoppas att jag har lärt mig något.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu till dagens filmer: Jag har ännu inte bestämt mig för om Pedro Almodóvars The Skin I Live In som helhet når upp till sina största stunder - men i dessa kändes den som en av regissörens bästa filmer. Visst fanns det avsnitt som var »onödiga«. Samtidigt så har Almodóvar ofta tidigare petat in exempelvis avslut på scener som inte leder någonstans men antyder att det ska göra det - och jag vet inte riktigt om man kan kalla stunder som ger en film liv, men är berättarmässigt onödiga, för dökött.
I vanlig ordning är det en fantastiskt snygg film; den utspelar sig i Toledo (där Luis Bunuel, en av Almodóvars stora idoler, lät Tristana utspela sig) och Almodóvar är sparsam med miljöerna men gör kullerstenarna och de gamla husen rättvisa. Och om The Skin I Live In är ren lyx sett till scenografin - något man kanske tar för självklart - så är det mer slående hur rik den är textuellt.
Referenserna rent berättarmässigt går främst till George Franjus Eyes without a face - en film som även den kretsar kring mentalt störda plastikkirurger på landsbygden - och de filmiska stilgreppen blinkar till allt från Almodóvars favoritfilm Vertigo - kanske främst för att Antonio Banderas nästan är James Stewart - och en åkning som riktigt doftar Citizen Kane. Hela filmens isolerade villa med dolda operationssalar och låsta rum är så nära en skräck/thriller regissören kommer att komma - och det med enorm stilmässig bravur.
Det ligger böcker kringströdda i helfilmen, tavlor med människor utan ansikten, projektionsytor; Pedros eviga mammarelationer haglar (en av filmens svagare sidor) - you name it. Men bäst - Almodóvars smartaste på länge - är den rent filmiska kommentaren som görs. Först sättet som han får oss att fokusera på ansiktets betydelse i film, men utan att gå till närbilden. Vi leds sakta in i ett ifrågasättande och tankearbete kring vad kropp och ansiktsuttryck betyder för vilka »vi« - eller snarare de skapade karaktärerna - är, och vad de gör. Och hur detta avgörs av ytan.
Men också, vilket gör filmen mycket mer modern än dess überklassiska filmrötter - så kommentarer hela hudproblematiken i den ett filmiskt dilemma som ligger i snittet mellan analog och digital film. Ett av de stora problem som finns i den digitala processen är nämligen att fånga hudtoner på (för filmens etablerade språk) rätt sätt.
Frågan bli då: vilka blir vi, om filmen ändar vårt sätt att se på de nyanser i vår hud - skinnet vi lever i? Och här dras det på ny hud, och dras av gammal, filmen igenom så det står härliga till. Det är händelser som ser ut som flera tankar.
Att The Skin I Live In vad jag förstår är spanjorens första utflykt i det digitala landskapet (i alla fall delvis) blir därför desto intressantare. I synnerhet som det är Almodóvars och ständige kameradragaren José Luis Alcaines snyggaste film.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så en kort avslutning om Miranda Julys nya film The Future. Jag minns ingenting av Me and You and Everyone You Know. Och efter visningen av The Future började jag misstänka att det har att göra med att min hjärna vill bespara mig saker - som vad jag egentligen tyckte om filmer som den och Mike Mills Thumbsucker för snart sju år sedan (var 2005 verkligen ett sådant år?).
På min förra dator hade jag en lång text med olika lustiga beskrivningar av begreppet »quirky«. The Future passar in i varenda en av dem - minst fyra gånger per scen. Sista tredjedelen av filmen är det så illa, och man har vant sig vid alla dessa irriterande manér som July och hennes pojkvän sysslar med, att man blir förvånad när någon öppnar en dörr utan att först dra på sig björnkostym och dansa en folkdans.
Det är en enormt jobbigt genomförd film om ett trettionågonting-par - och man är inte helt säker på att de har blivit infantila för att de är rädda för världen och livet - »medelklassen..... brrrr«, »villaförorten.... brrrr
Och man orkar bry sig ungefär exakt två rader om den saken.
Båda dessa filmer är bioaktuella (även om jag kan se Julys film falla ur den planeringen) så de är kanske inte filmer jag skulle ha prioriterat på en festival. Jag ska lusläsa programmet vid tillfälle och se om jag kan återkomma med några livsnödvändiga filmer av det slaget snart.
5 kommentarer:
tråkigt med den lättja självcensur som råder här på nätet.
: ett 1984-samhälle där inget är bastant. visst hade hen kanske passat sig mer än om texten hade gått i pränt, men jag tycker ändå till en viss grad att man bör tänka igenom huruvida man står för en text innan man postar den (om så) i bloggosfären. jag skulle gärna läsa texten som nu inte längre finns, ty jag missade göra det under dess livsspann. att sedan ångra något är en annan sak, men lagt kort ligger.
och det här med skräcken för känsliga upphovsmän upphör ju aldrig vara aktuellt sedan fru nutleys tok-fnatt häromsistens.
men det är ett annat kapitel i yttrandefrihetens solkiga historiebok.
Nja. Jag har å ena sidan lätt för att hålla med dig eftersom det är första gången som jag raderar något på min blogg - har tänkt att jag ska stå för saker även om situationer har ändrats, eller sådär. Och det har jag hållit i - vad blir det nu... fyra - fem år? Och då har det hänt en hel del och jag reviderar en hel del. Men jag har stått för det mesta jag har skrivit på bloggen när det har skrivits, förmodligen allt - ibland låter man inte en text ligga den tid den kunde behöva för att man verkligen ska veta det. (Kanske en nyttig tanke det med).
Men ditt resonemang är att placera nymedia i gammelmedia-positionen: det finns nämligen inget pränt på nätet. Lagt kort ligger inte på samma sätt - en text, ett musikstycke och en film kan arbetas vidare på. Det ligger i sakens natur, En hel del av de längre texter som finns har har inte raderats, men de har däremot förändrats kraftigt under sin levnad.
Och det här med "skräcken för känsliga upphovsmän" - eller "lättja självcensur" - är väl inget som finns på den här bloggen, eller i mina skriverier i övrigt. Så mycket vet jag. Det är skillnad på att kritisera verk i sammanhang, en annan sak att raljerande göra det utanför sammanhanget.
Motsatsen till en 1984-samhälle är inte att folk går omkring och verbalt spottar varandra i ansiktet och ropar yttrandefrihet.
Hursom: Eftersom Assur numer tycks satsa på en karriär som regissör behöver du säkert inte oroa dig för att någon gång få läsa mina åsikter om både hans fotografier och filmer.
(Om du är nyfiken tycker jag att den här recensionen sammanfattar mycket av hans karriär så här långt: http://www.svd.se/kultur/konst/assur-med-ena-foten-i-misaren_4911265.svd )
Viktigast av allt: att kunna be om ursäkt är också bra att lära sig. Och som bloggare är man allt från skribent till redaktör - och han som håller i korrigeringsspalten. Också en nyttig sak att veta och lära sig, när man någon gång var fjärde år går över gränsen.
Jag utgår ifrån att det är inlägget "Sven-Harrys skeva filmintresse" som du avser.
Har nu läst om inlägget, det verkar fortfarande flyta omkring därute på nätet trots din radering.
Tycker att du har varit lite för självkritisk. Assur måste ha varit rejält förbannad. Tycker inte alls att du är raljant i ditt tonfall.Hård i ditt omdöme,ja. Men raljant så att det blir ett personligt påhopp? Nej. Dessutom är du ju inte ensam i ditt omdöme om jag läser Poellinger rätt.
Martin: Jag tar ner det på ren syntax-nivå: "som inte förstod att bli vid sin läst". Det är ett rejält von oben-perspektiv i den meningen, och dömande. Frågan om varför fotografen nödvändigtvis ska göra film kan ställas, men kanske på ett annat vis. Och jo, nog är det Poellinger uttrycker nära vad jag tycker - men han gör det inom ramen för en recension. Inget av det jag skriver, med undantag för två formuleringar, skulle vara främmande i en recension av säg Jens Assurs senaste kortfilm. Tvärtom. Men den här texten handlade om en privat konsthall - visserligen försökte jag förklara varför Assur och en filmkonsulent enligt mig inte främjar kulturen särskilt mycket. Men då är vi trots allt nere på en rätt subjektiv nivå.
Och Martin, jag har stött på folk jag har skrivit om som varit förbannade förut, men alltid insett att jag kan stå för det jag har skrivit, dess sammanhang och hur det är formulerat inför mig själv. Här insåg jag att så inte var fallet - detta oaktat om jag anser att Assur hade rätt att vara förbannad, eller om hans ilska och beteende stod i proportion till mina ord.
jag håller med om att internet är ett annat forum än en tidning eller en bok, även om jag inte riktigt kan förlika mig med den tanken. jag har överlag svårt att acceptera världsalltets efemära natur.
för att tala om mig själv snarare än dig, är jag dock glad över att jag låtit skrivelser ligga som jag under andra perioder kanske hellre sett förintade.
raljera är något jag också tycker att människor bör ägna sig åt- till en lagom nivå. oavsett vart man än i världen trampar, är det på någons tår. ren elakhet bör dock undvikas i alla lägen.
Skicka en kommentar