fredag 18 november 2011
fredag 11 november 2011
Några rader om det där långfilmsstipendiet till kvinnliga regissörer
Bara sådär en sak inför helgen som jag har gått och retat mig på i några veckor. Häromdagen var jag på Filmfestivalens kontor och såg på anslagstavlan rubriken "Lisa Aschan kan få fem miljoner kronor" (eller något i den stilen).
Hela den här grejen med det kvinnliga långfilmstipendiet är bara för märklig. Här "tävlar" alltså en regissör som Lisa Aschan och en etablerad manusförfattare som Jane Magnusson (tillika Guldbagge-belönad dokumentärfilmare) om en summa som motsvarar mindre än vad Aschan fick i stöd för en svensk lågbudgetfilm i Rookieprojektet.
Ingen skugga över säg Stina Bergman - som mot alla odds och utan mycket till finansiering drivit igenom och själv distribuerat en långfilm. Eller galleristen Wing-Wee Wu. Som inte ens finns i SFIs databas över svenska filmarbetare. Tvärtom: de senare borde vara självklara som tävlande om fem miljoner - de förra borde få ett ordentligt stöd av institutet utan att ingå i märkliga tävlingar (blir det frågesport också?).
För den springande punkten är att Filminstitutet överhuvudtaget är involverat. (Jag skulle vara intresserad av att se om någon av de inblandade redan sökt med sitt projekt och fått avslag.) Dels vore inte blandningen av regissörer möjlig om de inblandade var män, och dels är institutets uppgift att se talanger och ge dem ordentliga utvecklingsbidrag och produktionsstöd. Nu händer säkert det med Aschan (till exempel) ändå - allt annat vore häpnadsväckande. Men det är ändå en märklig situation.
Fem miljoner? Det låter säkert jättemycket. Men som jag skriver ovan fick en lågbudgetfilm åtta miljoner i Rookieprojektet. I en diskussion om den här saken var det någon som svarade mig att det är en bra grundplåt. Ja, om det var en vanlig produktion - men filmen måste göras på ett år.
Ring runt bland svenska produktionsbolag och kolla hur mycket extra de vill satsa i en sådan film (jag hoppas naturligtvis att någon vill det - men med tanke på vad film kostar och vilken tid det tar är jag klart tveksam).
Det hela påminner mycket, alltför mycket, om den där hemska timmen jag upplevde på biografen Rigoletto för ett par år sedan när ett gäng svenska filmkvinnor inte fick vara REGISSÖRER utan KVINNOR som fick ett litet utvecklingsstöd och tacksamt skulle stå på en scen och vara glada över det som deras manliga motsvarigheter per automatik och i det tysta (utvecklingsstöd är i vanliga fall inte offentliga) får på löpande band. Jag skrev om det hela här och här och skulle vara mycket nyfiken på att veta hur det gick för dessa regissörer - blev det några produktionsstöd? Det här var alltså vid samma tillfälle som Apflickorna avtäcktes i sin linda - så vi borde i sådana fall ha sett konkreta resultat vid det här laget. (Uppdatering: i det här inlägget hittade jag listan på filmer - tror jag vet att ett eller kanske två projekt är igång).
Sådär, nu kan ni få ta helg.
Hela den här grejen med det kvinnliga långfilmstipendiet är bara för märklig. Här "tävlar" alltså en regissör som Lisa Aschan och en etablerad manusförfattare som Jane Magnusson (tillika Guldbagge-belönad dokumentärfilmare) om en summa som motsvarar mindre än vad Aschan fick i stöd för en svensk lågbudgetfilm i Rookieprojektet.
Ingen skugga över säg Stina Bergman - som mot alla odds och utan mycket till finansiering drivit igenom och själv distribuerat en långfilm. Eller galleristen Wing-Wee Wu. Som inte ens finns i SFIs databas över svenska filmarbetare. Tvärtom: de senare borde vara självklara som tävlande om fem miljoner - de förra borde få ett ordentligt stöd av institutet utan att ingå i märkliga tävlingar (blir det frågesport också?).
För den springande punkten är att Filminstitutet överhuvudtaget är involverat. (Jag skulle vara intresserad av att se om någon av de inblandade redan sökt med sitt projekt och fått avslag.) Dels vore inte blandningen av regissörer möjlig om de inblandade var män, och dels är institutets uppgift att se talanger och ge dem ordentliga utvecklingsbidrag och produktionsstöd. Nu händer säkert det med Aschan (till exempel) ändå - allt annat vore häpnadsväckande. Men det är ändå en märklig situation.
Fem miljoner? Det låter säkert jättemycket. Men som jag skriver ovan fick en lågbudgetfilm åtta miljoner i Rookieprojektet. I en diskussion om den här saken var det någon som svarade mig att det är en bra grundplåt. Ja, om det var en vanlig produktion - men filmen måste göras på ett år.
Ring runt bland svenska produktionsbolag och kolla hur mycket extra de vill satsa i en sådan film (jag hoppas naturligtvis att någon vill det - men med tanke på vad film kostar och vilken tid det tar är jag klart tveksam).
Det hela påminner mycket, alltför mycket, om den där hemska timmen jag upplevde på biografen Rigoletto för ett par år sedan när ett gäng svenska filmkvinnor inte fick vara REGISSÖRER utan KVINNOR som fick ett litet utvecklingsstöd och tacksamt skulle stå på en scen och vara glada över det som deras manliga motsvarigheter per automatik och i det tysta (utvecklingsstöd är i vanliga fall inte offentliga) får på löpande band. Jag skrev om det hela här och här och skulle vara mycket nyfiken på att veta hur det gick för dessa regissörer - blev det några produktionsstöd? Det här var alltså vid samma tillfälle som Apflickorna avtäcktes i sin linda - så vi borde i sådana fall ha sett konkreta resultat vid det här laget. (Uppdatering: i det här inlägget hittade jag listan på filmer - tror jag vet att ett eller kanske två projekt är igång).
Sådär, nu kan ni få ta helg.
onsdag 9 november 2011
Ett komplement för vår tid
DN återger i en notis den SFI-rapport som visar att sju av Sveriges tjugo största städer saknar "komplementsbiograf". Så ni vet att numer är alltså alla filmer vid sidan av svenska och amerikanska blockbusters komplement... Skämt åsido - även om den nykläckta termen verkligen är sämre än både "smalfilm" och "kvalitetsfilm" på samma gång - så är det inga roliga siffror.
Man kan förledas att tro att det är en ljuspunkt att ingenting har hänt de senaste tio åren när det gäller vilka filmer som visas och vilka länder de kommer ifrån - men jag skulle påstå att det är illa att vi inte har sett en utveckling under en tid då flera nya filmländer har seglat upp, under en tid då filmskapandet har blivit mer tillgängligt, när det finns allt fler festivaler (internationellt) att se och plocka hem filmer ifrån.
Undantaget är de år då Astoria fanns representerad i flera städer, eller vad sägs om det här stycket:
"I Linköping, den av de nämnda städerna som har flest invånare, visades 45 av de 85
europeiska långfilmer som hade premiär 2005, det år då Astoria etablerades. Under
2010 hade antalet sjunkit till 22 titlar. Som framgår av Diagram 1 har trenden varit
motsatt i Lund, där antalet visade nya europeiska filmer istället har ökat till 65 titlar."
Tänk på de debatter som blev i svenska medier när det uppmärksammades att färre utländska titlar från andra språk översattes till svenska. Men utveckling av det här slaget kan mer eller mindre fortgå hur det vill på filmens område.
Sammanfattningen och slutsatserna i utredningen speglar väl vad jag härom månaden skrev (här och här i lite olika form) om biografer och filmutbud utanför storstäderna - när filmen väl kommer på VOD eller DVD så är risken stor att den försvinner i mängden eftersom den inte uppmärksammas.
Som jag skrev då - det hela är en demokratifråga, och som de flesta sådana kan den därför inte överlämnas till "marknaden". Den har nämligen en lustig förmåga att förvandla för människan centrala vitaminer till komplement.
Man kan förledas att tro att det är en ljuspunkt att ingenting har hänt de senaste tio åren när det gäller vilka filmer som visas och vilka länder de kommer ifrån - men jag skulle påstå att det är illa att vi inte har sett en utveckling under en tid då flera nya filmländer har seglat upp, under en tid då filmskapandet har blivit mer tillgängligt, när det finns allt fler festivaler (internationellt) att se och plocka hem filmer ifrån.
Undantaget är de år då Astoria fanns representerad i flera städer, eller vad sägs om det här stycket:
"I Linköping, den av de nämnda städerna som har flest invånare, visades 45 av de 85
europeiska långfilmer som hade premiär 2005, det år då Astoria etablerades. Under
2010 hade antalet sjunkit till 22 titlar. Som framgår av Diagram 1 har trenden varit
motsatt i Lund, där antalet visade nya europeiska filmer istället har ökat till 65 titlar."
Tänk på de debatter som blev i svenska medier när det uppmärksammades att färre utländska titlar från andra språk översattes till svenska. Men utveckling av det här slaget kan mer eller mindre fortgå hur det vill på filmens område.
Sammanfattningen och slutsatserna i utredningen speglar väl vad jag härom månaden skrev (här och här i lite olika form) om biografer och filmutbud utanför storstäderna - när filmen väl kommer på VOD eller DVD så är risken stor att den försvinner i mängden eftersom den inte uppmärksammas.
Som jag skrev då - det hela är en demokratifråga, och som de flesta sådana kan den därför inte överlämnas till "marknaden". Den har nämligen en lustig förmåga att förvandla för människan centrala vitaminer till komplement.
lördag 5 november 2011
Tacita Dean
I London pågår för tillfället Tacita Deans utställning FILM i TATE Moderns Turbinhall och i New Yorker finns en lång artikel (i sin helhet enbart för prenumeranter, sorry) om konstnärinnan som främst arbetar med 16 mm-film. Tate-verket är en hyllning till den analoga filmen, till filmremsan, och ackompanjeras av en katalog med bidrag av bland andra Neil Young (musikern, inte filmkritikern) och Keanu Reeves.
Dean har tidigare bland mycket annat gjort en film om Stockholmsaktuelle konstnären Cy Twombly (som dog strax efter filmen gjordes, något som drabbat flera av hennes "objekt" - märkligt och obehagligt nog för en person vars filmer ofta handlar om förgänglighet) men hon är inte direkt frekvent visad i Sverige.
Att kalla Dean för videokonstnär är handske i ansikte; hon befinner sig som Emily Eakin påpekar i New Yorker-artikeln på andra sidan skalan av en filmande konstnär som säg ynglingen Ryan Trecartin - vars rätt jobbigt snackiga, framsnubblande over-the-top-videos har haft stor framgång i den amerikanska konstvärlden de senaste åren - hos Dean står istället långsamheten och processen i fokus.
Hon ser sättet som digital film rullar fram och ödelägger filmremsan som ett hot, och menar att försvinner filmremsan och den kemiska processen, så försvinner också poesin i filmen. Filmremsan ger film ett fysiskt liv - den andas. Det digitala lämnar inget avtryck, det är ett helt annat väsen - inte ett andetag, inte ett liv, bortsvepbart utan att lämna avtryck. Samma process som med böcker och musik, men (och nu kommer alla vinylentusiaster döda mig) ändå väsenskild och svårare att acceptera med film, som i så mycket har varit det fysiska; från inspelning till klipprocess, till uppspelning och lagring. En process av tid, en fysisk handling.
Ett exempel på hur relationen till film som medium inte bara syns i hennes verks långsamhet, utan i temat, finns i filmen Kodak, om den franska Kodak-fabrik som tillverkade 16-mm-film och stängde 2006, ett par veckor efter hennes inspelning.
Vore kul med en utställning på säg Moderna. Men med tanke på att utställningen i TATES turbinhall heter »Unilever-serien« - det vill säga bekostas av ett multinationella företag med barnarbete, rasism, utbredda djurförsök, kvicksilverutsläpp och palmoljebruk på sitt CV - så får väl även vi vänta tills Alliansen har gjort våra institutioner beroende av Lundin Oil och andra neokolonialister som behöver putsa loggan för ett par miljoner.
Dean har tidigare bland mycket annat gjort en film om Stockholmsaktuelle konstnären Cy Twombly (som dog strax efter filmen gjordes, något som drabbat flera av hennes "objekt" - märkligt och obehagligt nog för en person vars filmer ofta handlar om förgänglighet) men hon är inte direkt frekvent visad i Sverige.
Att kalla Dean för videokonstnär är handske i ansikte; hon befinner sig som Emily Eakin påpekar i New Yorker-artikeln på andra sidan skalan av en filmande konstnär som säg ynglingen Ryan Trecartin - vars rätt jobbigt snackiga, framsnubblande over-the-top-videos har haft stor framgång i den amerikanska konstvärlden de senaste åren - hos Dean står istället långsamheten och processen i fokus.
Hon ser sättet som digital film rullar fram och ödelägger filmremsan som ett hot, och menar att försvinner filmremsan och den kemiska processen, så försvinner också poesin i filmen. Filmremsan ger film ett fysiskt liv - den andas. Det digitala lämnar inget avtryck, det är ett helt annat väsen - inte ett andetag, inte ett liv, bortsvepbart utan att lämna avtryck. Samma process som med böcker och musik, men (och nu kommer alla vinylentusiaster döda mig) ändå väsenskild och svårare att acceptera med film, som i så mycket har varit det fysiska; från inspelning till klipprocess, till uppspelning och lagring. En process av tid, en fysisk handling.
Ett exempel på hur relationen till film som medium inte bara syns i hennes verks långsamhet, utan i temat, finns i filmen Kodak, om den franska Kodak-fabrik som tillverkade 16-mm-film och stängde 2006, ett par veckor efter hennes inspelning.
Vore kul med en utställning på säg Moderna. Men med tanke på att utställningen i TATES turbinhall heter »Unilever-serien« - det vill säga bekostas av ett multinationella företag med barnarbete, rasism, utbredda djurförsök, kvicksilverutsläpp och palmoljebruk på sitt CV - så får väl även vi vänta tills Alliansen har gjort våra institutioner beroende av Lundin Oil och andra neokolonialister som behöver putsa loggan för ett par miljoner.
torsdag 3 november 2011
Dagens inför SFF
Återkommer med närmare tankar om två kommande festival (och repertoar) -filmer som jag har sett idag, men håll de här små twitterlånga tankarna i huvudet så länge:
"Steve McQueens »Shame«: New York à la Abel Ferrara & strålande Fassbender - men ändå osäker på om den når upp till fotknölarna på »Hunger«."
"Gus Van Sants »Restless« - ett hån mot alla regissörens tidigare filmer?"
"Musikläggningen i »Restless« i enlighet med rådande Hollywoodnorm: massiv & i varje scen. Dock lite märkligt när det rör sig om plonkindie."
»Shame« ska alla se, men jag hoppas på allmän oenighet eftersom det verkligen inte är en helt klockren film. Alltså inte, som i fallet med mästerverket »Hunger«, tvång på att tycka om den. »Restless« kanske också bör vara obligatorisk, så att det snart bildas folkrörelse mot det musikmissbruk som idag breder ut sig som en farsot i filmvärlden.
"Steve McQueens »Shame«: New York à la Abel Ferrara & strålande Fassbender - men ändå osäker på om den når upp till fotknölarna på »Hunger«."
"Gus Van Sants »Restless« - ett hån mot alla regissörens tidigare filmer?"
"Musikläggningen i »Restless« i enlighet med rådande Hollywoodnorm: massiv & i varje scen. Dock lite märkligt när det rör sig om plonkindie."
»Shame« ska alla se, men jag hoppas på allmän oenighet eftersom det verkligen inte är en helt klockren film. Alltså inte, som i fallet med mästerverket »Hunger«, tvång på att tycka om den. »Restless« kanske också bör vara obligatorisk, så att det snart bildas folkrörelse mot det musikmissbruk som idag breder ut sig som en farsot i filmvärlden.
Nöjesguiden mot rasism
onsdag 2 november 2011
Pedro, Jens och Miranda
Jag har väl haft de där raderna i bakhuvudet då och då. Inte för att jag inte tycker mitt om Assurs fotografier eller hans filmer, utan för att kritik kan bli mycket dålig kritik av (i det här fallet) två anledningar: den skrivs på ett så pass raljerande vis att det blir personligt även om det inte är ämnat att vara det (kanske till och med personligt kränkande och sårande); och sammanhanget har inget att göra med vad man skriver om i övrigt.
Jag uppfyllde båda kategorierna med råge.
Jag tror mig även i bloggform för det mesta vara på rätt sida av den linje som går mellan saklig kritik och osmakliga påhopp. Så inte här. Och även om jag hade en aning om den saken (men inte riktigt går runt och tänker på varje stycke text jag har skrivit varje dag) så var det först när jag träffade en extremt arg Jens Assur, som jag insåg hur sårande de här orden faktiskt var.
Jag ber om ursäkt, raderar för första gången en bloggpost, och hoppas att jag har lärt mig något.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu till dagens filmer: Jag har ännu inte bestämt mig för om Pedro Almodóvars The Skin I Live In som helhet når upp till sina största stunder - men i dessa kändes den som en av regissörens bästa filmer. Visst fanns det avsnitt som var »onödiga«. Samtidigt så har Almodóvar ofta tidigare petat in exempelvis avslut på scener som inte leder någonstans men antyder att det ska göra det - och jag vet inte riktigt om man kan kalla stunder som ger en film liv, men är berättarmässigt onödiga, för dökött.
I vanlig ordning är det en fantastiskt snygg film; den utspelar sig i Toledo (där Luis Bunuel, en av Almodóvars stora idoler, lät Tristana utspela sig) och Almodóvar är sparsam med miljöerna men gör kullerstenarna och de gamla husen rättvisa. Och om The Skin I Live In är ren lyx sett till scenografin - något man kanske tar för självklart - så är det mer slående hur rik den är textuellt.
Referenserna rent berättarmässigt går främst till George Franjus Eyes without a face - en film som även den kretsar kring mentalt störda plastikkirurger på landsbygden - och de filmiska stilgreppen blinkar till allt från Almodóvars favoritfilm Vertigo - kanske främst för att Antonio Banderas nästan är James Stewart - och en åkning som riktigt doftar Citizen Kane. Hela filmens isolerade villa med dolda operationssalar och låsta rum är så nära en skräck/thriller regissören kommer att komma - och det med enorm stilmässig bravur.
Det ligger böcker kringströdda i helfilmen, tavlor med människor utan ansikten, projektionsytor; Pedros eviga mammarelationer haglar (en av filmens svagare sidor) - you name it. Men bäst - Almodóvars smartaste på länge - är den rent filmiska kommentaren som görs. Först sättet som han får oss att fokusera på ansiktets betydelse i film, men utan att gå till närbilden. Vi leds sakta in i ett ifrågasättande och tankearbete kring vad kropp och ansiktsuttryck betyder för vilka »vi« - eller snarare de skapade karaktärerna - är, och vad de gör. Och hur detta avgörs av ytan.
Men också, vilket gör filmen mycket mer modern än dess überklassiska filmrötter - så kommentarer hela hudproblematiken i den ett filmiskt dilemma som ligger i snittet mellan analog och digital film. Ett av de stora problem som finns i den digitala processen är nämligen att fånga hudtoner på (för filmens etablerade språk) rätt sätt.
Frågan bli då: vilka blir vi, om filmen ändar vårt sätt att se på de nyanser i vår hud - skinnet vi lever i? Och här dras det på ny hud, och dras av gammal, filmen igenom så det står härliga till. Det är händelser som ser ut som flera tankar.
Att The Skin I Live In vad jag förstår är spanjorens första utflykt i det digitala landskapet (i alla fall delvis) blir därför desto intressantare. I synnerhet som det är Almodóvars och ständige kameradragaren José Luis Alcaines snyggaste film.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så en kort avslutning om Miranda Julys nya film The Future. Jag minns ingenting av Me and You and Everyone You Know. Och efter visningen av The Future började jag misstänka att det har att göra med att min hjärna vill bespara mig saker - som vad jag egentligen tyckte om filmer som den och Mike Mills Thumbsucker för snart sju år sedan (var 2005 verkligen ett sådant år?).
På min förra dator hade jag en lång text med olika lustiga beskrivningar av begreppet »quirky«. The Future passar in i varenda en av dem - minst fyra gånger per scen. Sista tredjedelen av filmen är det så illa, och man har vant sig vid alla dessa irriterande manér som July och hennes pojkvän sysslar med, att man blir förvånad när någon öppnar en dörr utan att först dra på sig björnkostym och dansa en folkdans.
Det är en enormt jobbigt genomförd film om ett trettionågonting-par - och man är inte helt säker på att de har blivit infantila för att de är rädda för världen och livet - »medelklassen..... brrrr«, »villaförorten.... brrrr
Och man orkar bry sig ungefär exakt två rader om den saken.
Båda dessa filmer är bioaktuella (även om jag kan se Julys film falla ur den planeringen) så de är kanske inte filmer jag skulle ha prioriterat på en festival. Jag ska lusläsa programmet vid tillfälle och se om jag kan återkomma med några livsnödvändiga filmer av det slaget snart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
