I London pågår för tillfället Tacita Deans utställning FILM i TATE Moderns Turbinhall och i New Yorker finns en lång artikel (i sin helhet enbart för prenumeranter, sorry) om konstnärinnan som främst arbetar med 16 mm-film. Tate-verket är en hyllning till den analoga filmen, till filmremsan, och ackompanjeras av en katalog med bidrag av bland andra Neil Young (musikern, inte filmkritikern) och Keanu Reeves.
Dean har tidigare bland mycket annat gjort en film om Stockholmsaktuelle konstnären Cy Twombly (som dog strax efter filmen gjordes, något som drabbat flera av hennes "objekt" - märkligt och obehagligt nog för en person vars filmer ofta handlar om förgänglighet) men hon är inte direkt frekvent visad i Sverige.
Att kalla Dean för videokonstnär är handske i ansikte; hon befinner sig som Emily Eakin påpekar i New Yorker-artikeln på andra sidan skalan av en filmande konstnär som säg ynglingen Ryan Trecartin - vars rätt jobbigt snackiga, framsnubblande over-the-top-videos har haft stor framgång i den amerikanska konstvärlden de senaste åren - hos Dean står istället långsamheten och processen i fokus.
Hon ser sättet som digital film rullar fram och ödelägger filmremsan som ett hot, och menar att försvinner filmremsan och den kemiska processen, så försvinner också poesin i filmen. Filmremsan ger film ett fysiskt liv - den andas. Det digitala lämnar inget avtryck, det är ett helt annat väsen - inte ett andetag, inte ett liv, bortsvepbart utan att lämna avtryck. Samma process som med böcker och musik, men (och nu kommer alla vinylentusiaster döda mig) ändå väsenskild och svårare att acceptera med film, som i så mycket har varit det fysiska; från inspelning till klipprocess, till uppspelning och lagring. En process av tid, en fysisk handling.
Ett exempel på hur relationen till film som medium inte bara syns i hennes verks långsamhet, utan i temat, finns i filmen Kodak, om den franska Kodak-fabrik som tillverkade 16-mm-film och stängde 2006, ett par veckor efter hennes inspelning.
Vore kul med en utställning på säg Moderna. Men med tanke på att utställningen i TATES turbinhall heter »Unilever-serien« - det vill säga bekostas av ett multinationella företag med barnarbete, rasism, utbredda djurförsök, kvicksilverutsläpp och palmoljebruk på sitt CV - så får väl även vi vänta tills Alliansen har gjort våra institutioner beroende av Lundin Oil och andra neokolonialister som behöver putsa loggan för ett par miljoner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar