UPPDATERING: Inlägget uppdaterat, utvecklat och bildsatt på
Weird Science.
Vid lunchtid torsdagen den 11 april tog den svenska debatten om film ytterligare några pinnkliv
ner efter
Carsten Jensens artikel om Kathryn Bigelows film
Zero Dark
Thirty.
Men orsaken var inte Jensens text, utan snarare den twittermobb
som började och slutade läsa artikeln någonstans mot slutet, där den danske
journalisten på ett idiotiskt misogynt sätt beskriver filmens kvinnliga huvudperson såhär:
»Man ger henne två ansiktsuttryck. I filmens första hälft, som utspelar sig i olika tortyrkammare, möter hon åsynen av de kravlande, smuts- och blodindränkta offren för amerikansk rättfärdighet med ett lätt förvirrat uttryck som om hon just upptäckt att hon fått menstruation och glömt tampongerna. I den andra hälften är det bara den stålhårda underkäken som talar.«
Jag har full förståelse för (vissa) reaktioner men hör inte till skolan som anser att en bisats stjälper en i övrigt briljant text, ja en text av vilka det - vill jag påstå - skrivs alldeles för få i Sverige.
Jag tror nu inte att reaktionerna enbart handlar om den här bisatsen. Vissa av kritikerna - som
Emma Gray Munthe - vänder sig helt och hållet emot att Jensen senare i texten diskuterar
skådespelerskan skådespelaren Jessica Chastains utseende; ja, Emma menar till och med att det är en ickedebatt. Och jag tror att det är här vi - till en början - måste börja bärga möjligheten till filmdebatter.
Först och främst: naturligtvis färgas Jensens senare resonemang om Chastain, av hans misogyna bisats. Men med det sagt bör det vara möjligt att hålla isär saker i huvudet, eller åtminstone kunna diskutera vikten av det senare. Och eftersom flera kritiker tycks tycka att det senare resonemanget är minst lika illa ("en dansk sandlåda" för att citera Emma) så vill jag börja där.
Mårten Schultz frågade mig via twitter -apropå att jag påpekade väsentligheten i att skriva vilka reklamkampanjer en skådespelare medverkar i - om jag menade att Chastains
»förflutna reducerar henne från att vara skådespelare till ett slags militarismens tvålreklam?«
Nej. Det är inte en reduktion att beskriva vilka val en skådespelare gör i sitt yrke eftersom de
alltid - i det yrket - blir en del av den persona man bygger upp gentemot publiken liksom mot arbetsgivare in spe. I
min avhandling tar jag upp manskroppar en hel del: nämner och diskuterar kvalitet på magmuskler i bild hos Brad Pitt och Joakim Nätterqvist. Tar upp Pitts kalsongreklam. I föreläsningar gör jag detsamma med Persbrandt och jag drar in löpen om hans »superkropp« i diskussioner om
Hamilton-filmerna. När jag pratar om mediabilden av Alexander Skarsgård i USA talar jag enbart mediakampanjer, reklam,
True Blood och kropp. Det är helt väsentligt för vilka de är som mediala produkter och hur vi uppfattar dem.
När Bigelow bestämmer sig för att Chastain ska spela huvudpersonen i sin film gör hon ett aktivt val - »vad ska x utstråla, och varför«. Det är aldrig en slump i film; till och med den regissör som inga pengar har gör ett val bland de gratisarbetande vännerna för att ta den hen tror spelar rollen och situationen bäst för syftets skull.
Och Jensens diskussion om Chastain är i det här avseendet ett direkt svar på hans egen - med tanke på textens uppbyggnad och dominerande tes, som jag snart landar i, väsentliga och högst relevanta fråga:
»Kathryn Bigelow, regissören bakom ”Zero dark thirty”, historien om jakten på Usama bin Ladin, stod inför en av filmhistoriens mest utmanande uppgifter. Hur heroiserar man en flock inkompetenta psykopater?»
Jag ska för att exemplifiera ytterligare - och kanske börja ge Jensen och läsarna och kritikerna, ett tydligare svar med rötter i mediet själv - återvända fyrtio år i filmhistorien, och till min gårdagskväll. Då plockade jag nämligen fram den nya Bluray-utgåvan av Terrence Malicks debutfilm
Badlands från 1973.
Att överhuvudtaget ge sig in på en diskussion av Badlands och den spänning och laddning som finns i filmen och mellan paret är helt omöjlig, utan att diskutera Martin Sheen och, i synnerhet, Sissy Spacek. Vi satt i soffan och talade om vad som gjorde Sheen attraktiv; om hans tätt sittande ögon var en fördel eller nackdel. Självfallet funderade vi lite grann kring vad James Dean-personan betyder i sammanhanget - det är ju den Sheens karaktär är uppbyggd kring. Vad säger denna om det USA filmen skildrar, och om den irrande duons tillvaron?
Men mest tänkte vi på Spacek. Hur skulle en framtida filmdebatterande generation överhuvudtaget kunna komma åt att beskriva laddningen i
Badlands, utan att prata om hur Spacek ser ut? Den otroligt späda, nästan genomskinliga, fräkniga flickan med det röda håret - en bild som i den nya restaurerade kopian är nästan löjligt tydlig när Malick placerar Spacek mot allt det blåa i Sheens denim och mot den blå himlen - som balanserar mellan oskuldsfullt naivt barn och erotisk, sexuell, kvinna.
Bara att skriva den meningen får mig efter gårdagen att känna mig dansk.
Men utan den, eller variationer av den, kommer vi inte åt vad
Badlands är. Så enkelt är det.
Och vi kan fortsätta: utan
Badlands, och utan sitt utseende, hade Spacek aldrig spelat
Carrie tre år senare. Den filmkritiker som inte hade dragit de trådarna, och diskuterat vad Spaceks kroppsliga uppenbarelse betydde för de två rollerna, hen vore inte värd sitt salt. Precis så enkelt är det i vårt yrke - skådespelare är kanske inte boskap, men vi har rätten att diskutera dem och deras kroppar. Deras kvinnliga eller manliga attribut har avgörande betydelse i filmer - väldigt väldigt ofta.
Det är grunden till vikten av att diskutera hur den allt mer härdade huvudpersonen ser ut - eller att hon ser ut som att hon har varit hos frissan, eller att hon bevarar sin hy. För faktum är ju att Jensen tyvärr har rätt, och det är vad jag menar med att filmen skulle få en helt annan läsning om huvudpersonen var en man, eller en kvinna som inte bara härdades lite - utan skitade ner sig rejält.
Här vill jag väva in något Kerstin Gezelius skrev i morgonens DN apropå tortyr på film, och torterande amerikaner (för övrigt anser jag att DNs betalvägg bör förstöras) och som skär in i de olika teorier om vithet och vita män och kvinnor jag skriver om i avhandlingen:
»Amerikanen fick inte längre representeras av en muskelbyggande österrikare utan måste framstå som moraliskt överlägsen, en tänkande humanist och man av handling (som Jack Bauer i 24 timmar) som mot sin vilja är tvungen att tortera och behandla människor som djur för att rädda västerlandet.«
Så mycket bättre kan inte situationen i
Zero Dark Thirty beskrivas - möjligen med tillägget att vår huvudperson för det mesta kan slippa få sina händer skitiga genom att det görat läggs på de vita männen (som i ett fall, och just för att han står i kontrast till kvinnan i huvudrollen, kan framstå som rätt villig).
Precis så framställer Bigelow psykopaten i chefsställning - för att tala med Jensen - som heroisk. För i slutändan handlar det inte - som Emma på ett svart/vitt sätt vill få det till - om att filmen säljer in eller inte, har hjältar eller inte. Nej: det handlar om att tortyren var ett nödvändigt ont, men att den gav resultat. Och jag hade varit betydligt mycket gladare om
Zero Dark Thirty - som genom det budskapet kör en käpp rätt in i en sårig amerikansk samtidsdebatt (som i allra högsta grav borde vara relevant för oss också) - var mindre låtsasliberal och mer konservativt tydlig.
Här sällar jag mig till Slavoj Zizek som i en upprörd intervju med Cinema Scope (#53/ 2013) apropå den senaste dokun om hans filmintresse, »The Perverts Guide to Ideology», dels uttryckte sin beundran för just
24 på grund av seriens tydlighet - både Jack Bauer och den liberala presidenten bryter samman
eftersom det inte finns några enkla lösningar - dels sa så här:
»I despide what is usually called
'the Hollywood Left', like James Cameron or Robert Redford, and so on. I'm
opposed to that liberal Left. Probably we use this example: All
the President's Men (1976). It appears Left, like 'Ooh, even the
president can be corrupted!'. But where is ideology in the film? In the
underlying message, which is, 'My God, what a great country we are, where two
ordinary guys, journalists, can overthrow the most powerful man in the world.'I hate it.«
Så hamnar vi och filmen då - äntligen - i samtidspolitiken och samhällsdebatten. Manusförfattaren Peter Birro twittrade - även han upprörd över Jensens »USA-hatande«-text - igår och undrade varför konst skulle ses i ideologisk/ politisk ram. Det första svaret är det självklara: all konst produceras i ett sammanhang; den går inte att lösgöra från sin samtida kontext och får i många fall sin styrka från denna.
Guernica är en fantastisk tavla - men den bär sin politik i sitt namn, det kan ingen tvivla på. Vi kan inte ens börja spekulera om den utanför sitt sammanhang.
Det gäller
Zero Dark Thirty också. Och det gäller alldeles oavsett om man gillar filmen eller inte. Jag har aldrig riktigt fattat det där hos dem som vänder sig mot ideologikritik: visst finns det filmer där ideologin blir väl magstark - diskussionen om Leni Riefenstahl kommer väl till exempel aldrig att lägga sig - men i det stora hela kan jag se en film som skrotar runt med lite tveksamma budskap jag inte är helt nöjd med, och ändå njuta av den. Så var till exempel fallet med
Zero Dark Thirty - en film som är bra men mycket långt ifrån
Bigelows Hurt locker. Problemet med
Zero Dark Thirty för mig var i och för sig högst ideologiskt (och hur kan någon se filmen utanför sitt sammanhang: hur roligt och spännande är dramat
egentligen: vitingar torterar araber i ett decennium tills de kan skjuta en gammal gubbe i en isolerad kåk?): jag minns lite för väl hur inte bara FOX log sina hyenasmil, utan hur även SVT lät postmordfesten fortgå (
en kritisk text om detta på Weird Science när det begav sig). När bin Laden dog -
jag skrev fö en annan text där jag satte honom och mediabevakningen i liknande sammanhang som Jensen gör - var det olidligt att ens försöka diskutera vidrigheten i offentliga mord.
Att sätta den i de sammanhang som Jensen gör i sin text är det enda rätta: vad har hänt med demokratierna som förr ordnade rättegångar, och som nu iscensätter både krig och mord i enlighet med westernfilmer (det sista tillägget mitt från
den här texten). För det är vad större delen av Jensens text handlar om. Man kan sedan, som
bloggerskan bloggaren Jessica som står bakom
The Velvet Café ohederligt kapa citat ur texten för att stärka sin egen politiska vinkel
för att påstå att
Det är rätt osmakligt, vilket var och en som faktiskt bemödar sig om att läsa hela Jensens text förstår.
För det Jensen gör, är något som idag nästan helt saknas i svensk filmdebatt - han bygger först upp ett resonemang av en politiskt samtid och ställer frågor om hur vi hamnade i denna, i en förändring av hur en demokrati agerar. Och sedan visar han extremt tydligt hur ett populärkulturellt verk samspelar i detta. Det är dels att ta populärkulturen på betydligt mycket större allvar än gårdagens twittrande kritiker, dels att sätta den i ett viktigt sammanhang där den samspelar med vår egen utveckling som varelser i nationer och globala frågor. Som till exempel tortyr och mänskliga rättigheter.
Att då kalla den texten - som Emma gör - för »opublicerbar« och »vidrig«... ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det.
Om det finns saker jag ska invända mot Jensens text - och då inte det uppenbara som lätt klarades av på 140 tecken twitter igår om vad man skriver och inte skriver - så är det att han, liksom Hollywood, förenklar. Vi har idag minst ett krig som ett direkt resultat av terroristattackerna den elfte september 2001. Och drönarmord kan vi sedan kalla för vad som helst, dödar gör de, även civila. Jag tycker inte att
Zero Dark Thirty är tillräckligt komplex och utmanande kring de trots allt två timmar tortyr filmen handlar om - eller hur de involverade reagerar på detta. Jag tycker att Bigelow kunde vara betydligt mycket tydligare istället för att fegt låta detta landa i de amerikanska sofforna - och då menar jag inte att hon har ett politiskt ansvar, utan att jag faktiskt tror att dramat skulle ha blivit bättre då. Vilket i sin tur får en politiskt effekt, men åtminstone är tydligt. Ändå finns det ett försök till komplexitet - huvudpersonens härdande och det rätt öppna slut kring hennes känslor och vad det betyder, som Jensen läser på ett mycket ensidigt (men likväl, fullt förståeligt, vis).
Möjligen är skillnaden mellan att se
Zero Dark Thirty och debattera detta lite annorlunda mellan USA och Sverige: vi kanske inte riktigt förstår att det är ett nationellt trauma att presidenter sanktionerat tortyr, att det finns en spänning mellan olika politiska falanger om huruvida detta var okej. Nej - förlåt: huruvida detta
är okej. För att vara amerikan idag innebär att du vet att presidenten i demokratin du lever i fortfarande inte har stängt det lilla tortyr-Disneyland man håller sig med några nautiska mil söder om landets gränser.
Det är rätt allvarligt.
Oviljan att se och förstå de ideologiska budskapen - och deras konsekvenser - är inte begränsad till Zero Dark Thirty. Fjolårets amerikanska storfilmer har gnagt i mig ända sedan jag var i Hollywood i vintras. När
Argo vann Oscar för bästa film gick mina tankar omedelbart till Zizeks ord ovan. Att
Argo - som i mina ögon blir etter värre under resans gång eftersom inledningen har ett liberalt anslag av att vara mer förstående mot Iran men resten av filmer innehåller stereotyper så grova att de i praktiken sliter Gezelius hoppfulla framstegsteorier i stycken - vinner handlar både om »fy fan vad vi [amerikaner] är bra«, men också - vilket regissören John Landis mycket noga underströk när vi åt middag dagen efter galan och diskuterade akademins sammansättning - om att Hollywood älskar att vara
the good guys som räddar USA.
I det här fallet var det inbyggt i handlingen. Men kikade man på skörden i fjolårets filmer ser vi om och om igen den fiber av mobiliserad amerikanism - patriotism - som gjort Hollywood till den tydligaste nationella filmindustrin någonsin. Förutom
Zero Dark Thirty - som hur man än vrider och vänder på det firar ögonblicket då nationen torterade människor i ett decennium och sedan sköt UBL - och
Argo (som när jag såg om den nyligen mjäkade ihop lite mer och irriterade skiten ur mig) har vi exempelvis
Lincoln firar vi vår president som avskaffade slaveriet och i förlängningen rasismen (»fy
fan vad vi är bra«). Men det är är filmerna som enligt både LA Times och Quentin Tarantino (som i och för sig mest talade om sin egen rätt usla film) signalerar att det går att göra »film för vuxna igen« eftersom de har haft stor publik på bio.
Det intressantaste är också vad som förenar dessa kassa succéer, som alltså också kramats av kritiker, med de riktigt stora filmerna på bio i fjol:
Hunger Games,
Dark Knight Rises och - framförallt -
The Avengers. Om Batmanfilmen är
Zizeks lilla husdjurshat, så är min den kramade
Avengers. Kanske för att den ser så oskyldig och gullig ut i alla sina grälla färger och klatchigt komiska repliker. Den bär sin patriotism så oförblommat på - bokstavligt - vapenskölden att man förleds att tro att den är harmlös. Här finns lager av nostalgisk amerikabild (liksom traditionell manlighet) i Captain America; här finns den moderne kapitalisten (Starck).
Här finns extremt mycket mer att gå in på men framförallt vill jag understryka att
Avengers är en film som - än en gång - sondmatar världen med New York som ett ställföreträdande slagfält för just »världen«. Och att jag tror att det är den evigt vevade bild - och än mer så de senaste 12 åren än någonsin förut - som gör att man likt Jessica på twitter kan påstå att Jensen (i hennes ögon) reducerade och förringade elfte september genom att placera det i relation till 1900-talets industriella massmord. Hur är det ens möjligt att - 140 tecken eller inte - ens jämföra sådana saker?
Så: nej, filmer »säljer« inte bilder på det tydliga vis som ordet signalerar - den säljer dock in en idé om den i en het samhällsfråga gör ett val (i synnerhet om filmen gör ett val som står mot historiska fakta i fallet - som i frågan om vilken roll tortyr spelade i att fånga in UBL).
För filmer existerar
alltid i ett sammanhang om vilket man måste vara medveten. Man kan störas av detta; det kan hjälpa en att läsa en film, det kan stjälpa en film - jag älskar hur New Yorker
ger sig på Judd Apatows This is 40 utifrån den socioekonomiska frågan om hur dagens vita amerikanska fyrtioåringar egentligen lever - men det är ofrånkomligen en del av filmen. I synnerhet när filmen släpps i sin omedelbara samtid.
Detta bör och ska diskuteras. Och det är i allra högsta grad relevant att göra det utifrån skådespelarna som sätts i centrala roller i de historier som speglar vilka vi idag är, och vi har blivit.
.JPG)
