Kommentar till Cwejman och Selimovic

Det är återigen sorgligt och bisarrt att ta del av Adam Cwejmans och Jasenko Selimovic åsikter, denna gång deras »svar« till Gellert Tamas i dagens DN. Bisarrt för att liberalerna tycker att det är viktigt att ta till precis alla argument för att bemöta inlägg de anser handlar om »överdrivna tolkningar av rasismens utbredning och konsekvenser« istället för att våga sig på tolkningar utifrån en övergripande struktur som skulle kunna påverka individers möjligheter och chanser i ett samhälle.

 Sorgligt för att vi knappast lever i ett samhälle där åsikterna i Tamas artikel är dogmen - snarare är det politiska och institutionella ledmotivet i Sverige det som Cwejman och Selimovic torgför: att så långt som möjligt blunda för att det finns eventuella övergripande rasistiska och diskriminerande faktorer.

För mig är det framförallt märkligt att varken Cwjman eller Selimovic ser att deras olika punkter inte behöver stå emot en politik som tydligt deklarerar att samhället präglas av en strukturell rasism. Att det tvärtom kan bli lättare att dra röda trådar mellan de åtgärdspunkter Selimovic tar upp då.

Punkterna ser för övrigt ut att vara kopierade från Bilaga 4 till LU2011 »Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden«, alltså en bilaga till långtidsutredningen 2011 (rimligtvis den Selimovic felaktigt benämner 2010), där utredaren Stefan Eriksson understryker att det finns diskriminering på arbetsmarknaden och att den drabbar alla invandrare:

»Many studies show that there exist ethnic
discrimination in the labor market, but it is still unclear how
extensive it is and what kind of discrimination is most common.
However, the existing evidence suggests that both preferencebased and statistical discrimination occur. This explanation is
important for all immigrants, but especially for immigrants
from non-OECD countries.« 

(Min kursivering)

Ja, sysselsättningsskillnaden är mer »komplicerad« än att bara påstå att det enbart handlar om diskriminering. Men det är det få som påstår. Däremot kan man dra feta strecka mellan de olika former av segregation som gör att man står utanför de punkter som krävs för att lyckas ta sig in i, och avancera, på arbetsmarknaden: tillgång till språk, tillgång till informella nätverk, tillgång till utbildningar. Man skulle kunna tillägga att det inte enbart handlar om sysselsättningssiffror, utan också frågan om hur pass lätt det är att som invandrare få mer kvalificerat arbete.

Det är sant som Selimovic påpekar att det finns grupper som det går bra för på den svenska arbetsmarknaden, även sådana som utsätts för diskriminering och rasism.
Selimovic blundar dock för ett faktum: det betyder inte att inte bosniska eller iranska barn inte utsätts för rasism eller diskriminering - eller att denna inte är strukturell i Sverige. Det betyder dock att det finns andra strategier som göra att man ändå kan avancera i det svenska samhället. Men att rasismen slår betydligt mycket hårdare mot andra grupper/ person som inte har exempelvis ett etablerat nätverk i Sverige.

Inte minst är det viktigt att se hur rasism är något som skiftar, att den inte är något enkelt och konstant. (Det är ytterligare en orsak till att vi behöver mer forskning och seriös offentlig debatt kring vad rasism är och hur den fungerar; mycket av dialogen tycks utgå ifrån en förlegad bild på rasism). Synen på islam och muslimer ändrades drastiskt efter den 11e september, bilden av svarta afrikaner styrs av andra historiska och mediala bilder, iranska tonårskillar ljög om att de var italienare för att överhuvudtaget kunna träffa västerländska tjejer efter framgångarna för boken »Inte utan min dotter« - och så vidare.

Det senare är viktigt och en dimension som helt saknar i Cwejmans och Selimovic inlägg: strukturer hänger samman med mediabilder. Här finns studier jag rekommenderar dem att läsa - gamla sådana, som antologin »Mörk magi i vita medier« och Ylva Brunes »Nyheter från gränsen« vars överväldigande argument för länge sedan borde ha lett till krismöten på svenska redaktioner.

Jag själv har i min avhandling och återkommande på andra platser diskuterat hur det ser ut i svensk film och tv. Jag är efter snart femton år med intresse för dessa frågor, slukandes rapporter och akademiska avhandlingar på svenskt och internationell plan, fullständigt övertygad om att den mediala diskurser samspelar med samhället i övrigt.

Men det är jag det, och akademiska kunskaper i frågor som dessa är tydligen vänsterretorik.

Problemet i Sverige (förutom den påstådda politiken ovan) är att detta fortfarande är ett understuderat område med många frågetecken och lite väl mycket tvärsäkra åsikter i medierna. Det är också vad som ger antalet »svårt att«, »kanske«, »verkar« i de citerade rapporterna som Selimovic gillar att vinkla mot: det tyder i mina ögon på behovet av noggrannare studier av hur diskriminering fungerar i olika sammanhang (att den finns är många gånger om vederlagt).

Detta skulle på alla sätt bli enklare om man även från liberalt håll tydligare vågade säga att västerländska samhällen som det svenska präglas av strukturell rasism.
Det är ett första steg, och vi är inte ens där.

För problemet - som jag försökte peka på i mitt inlägg om Hanne Kjöllers ledare och den brittiska Macpherson-rapporten - är att trots att man från officiellt håll tydligt understryker förekomsten av institutionell rasism (i detta fall i Londonpolisen), så behöver inte saker automatiskt gå framåt.  (Här har bl a Sara Ahmed föredömligt skrivit om hur sk diversitetspolitik på institutioner ofta stannar som en muntlig bekännelse - mångfaldsplaner skrivs och sedan går man vidare på ungefär samma vis som förut, vilket tycks vara fallet i Londonpolisen).

Slutligen: att en person ansvarig för integrationsfrågor på en tankesmedja ens ger sig på att retoriskt fråga om »inrikes födda var utsatta för strukturell rasism av utrikes födda?« i början på 80-talet är antingen hånfullt eller okunnigt eller både och på samma gång. Det kanske plockar billiga poäng hos några Timbro-kompisar och Sverigedemokrater, men är snömos, idioti och skulle jag tro rätt sårande för många.

Istället för att stryka nedanstående helt ska jag klargöra min reaktion: för det första är argumentet lika möjligt som det bevingade »omvänd rasism«. Struktur innebär att arbetsmarknadsfrågan samverkar med segregation/ rasism på andra områden. För det andra: från cirka 80-talets mitt domineras den svenska invandringen av asylinvandring, ja. 1972 ströps den svenska arbetskraftsinvandringen från nordiska länder utanför Norden. Cwejman gör i sitt svar till mig en stor poäng av att jag skriver att 80-talet präglas av arbetskraftsinvandring. Det betyder dock inte att det tidiga 80-tal han hämtar sin statistik ifrån inte fortfarande präglades av en hel del personer som kommit till Sverige för att få arbete - alltså som arbetskraftsinvandrare - och följdaktligen kommit till landet med det syftet. (För övrigt en märklig period att använda i något jämförande syfte: en tid så utvandringen var ungefär lika stor som invandringen, innan den växande flyktinginvandringen börjat).

/Om den ansvarige hade läst samma LU som Selimovic hänvisar till - eller bara bemödat sig om att slå upp en bok om den svenska invandringens historia - visste han att på den tiden präglades den svenska invandringen av arbetskraftsinvandring och att arbetslösheten gick upp i takt med en ökad flykting- och anhöriginvandring. Att ens behöva skriva sådana självklarheter som svar till en person som sysslar med integrationsfrågor säger något om nivån på den här debatten./

För att använda din egen metafor Cwejman: i mina ögon har du inte ens en hammare.

Och, ja, rasismen i det svenska samhället har ökat, eller snarare förändrats rejält. Om vi nu ska använda det förhatliga ordet strukturell: strukturen handlar nämligen om hur inte minst den mediala jargongen kring invandrare började se ut (ta och läs böckerna jag nämner ovan) kring 1990. Sverige blev ett klart mer rasistiskt samhälle efter Expressens "Kör ut dem!"-löp: sedan öppnades dammluckorna. Ut kom ord som "massinvandring" och dess släktingar. Ut kom en kriminaljournalistik som började använda icke-svenskars härkomst i sin rapportering.

Ja Selimovic: det är sannerligen dags att sluta förenkla. Och vad Tamas menar med att sjunga är just detta: de förvirrade okunniga falsksjungande nedslag det politiska etablissemanget gör i dessa frågor är att förenkla. Att se hela bilden, strukturen och inte bara prickarna - att våga dra de röda streck ni liberaler tycks vara så förtvivlat rädda för - det är att sluta sjunga och förenkla.