Ett twitterflödesvar till de två texterna om Håkan Hellström som vit kränkt man (eller hur det nu är) av Jens Liljestrand och Sara Martinsson.
Trots - eller kanske just för att - jag tillbringat år m avhandling om vita mäns narrativ drar jag ner rullgardinen över txtrna om Hellström
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013
@johannisanden "insett" "positionera" "insikt" etc. Jag tror inte att intentionalitetsvinkeln är rätt väg. Martinsson är ngt på spåret --
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013
@johannisanden -- men når inte fram. Inom film syns tydligt, sedan länge, allt fler berättelser om "oexceptionella" vita män som under ---
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013
@johannisanden -- dramats gång blir "exceptionella". vi har sett en utveckling av detta, i synnerhet i USA efter det att 80-talet --
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013
@johannisanden --- präglades av allt fler röster för feminism och "minoriteter". Sedan kom Skamgrepp och Falling Down. Detta ha i olika ---
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013
@johannisanden -- skepnader fortsatt. Jag skulle gärna se ingående analys av FÖRÄNDRING inom pupmusiken och vita män kring 40, men ---
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013
@johannisanden --- att de utmålar sig som "underdogs" är lite gammal hatt eftersom det är ett av byggblocken i rockmusiken. Då gillar jag --
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013
@johannisanden -- att SM nosar på kopplingen till F&F, och M Birro. Kanske finns där ngt, men har det då med Hellström att göra?
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013
@johannisanden Utvecklat?
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013
@iamhmamh @johannisanden Personligen tycker jag Liljestrand verkar kränkt för att ingen vill representera medelklassmannen som tankar bilen
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013
Några saker till.
Ett: Man skulle vilja se Hellström satt i sammanhang av andra svenska popmusiker, kvinnor som män, för att se hur hans narrativ om sig själv skiljer sig.
Två: smickrande (eller, beroende på hur man ser sådana krav, jobbigt) för Håkan Hellström att han fortfarande, av män i fyrtioårsåldern, förväntas bära representationsmanteln på ett sätt som väl mest föräras vita artister som Bob Dylan - som när han blev kristen eller inte skrev »tillräckligt bra« skilsmässolåtar skapade kris i den vita amerikanska rockmedelklassen.
Annars gäller detta - som vi nog bör kalla autenticitetsvinkeln - främst svarta rappare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar