Hanne Kjöller och Macpherson-rapporten

»Mansfield: Did anything strike you about the assault, about the witness statements from people who had been at the scene?

Davidson: In what way, sir?

Mansfield: No, no, no, this is my question: did anything strike you, stand out, when you read those statements? 

Davidson: A boy was murdered, a young lad was murdered by four or five other young lads outside a bus stop. What would strike me about that, sir?

Mansfield: I just wondered if it occurred to you that it was a race attack?

Davidson: I do not think in my own mind this was a racist attack. I believe this was thugs attacking anyone, as they had done on previous occasions with other white lads.

Mansfield: I do not want to debate with you about the nature of racism, but do you recognise that thugs who may kill white people for a variety of reasons, but who kill blacks because they are blacks, are committing a racial crime?

Davidson: Yes, sir, I recognise that if they were killed because they were black, that is racist.

Mansfield: That is exactly what this case was about but you refused to recognise it, did you not?

Davidson: I still refuse to recognise it, sir. I am very surprised that anybody knows it is about that, because it has never been cleared up anyway, sir.«

(citat ur Macpherson-rapporten)

Hanne Kjöller får naturligtvis tycka att det inte är synd om Jonas Hassen Khemiri. Ärligt talat tror jag inte det var poängen med hans text, och jag tycker hela argumentationen är märklig. Visst: När jag läste Khemiris text funderade jag på hur en intressant uppföljare skulle se ut - hur ser verkligheten i den svenska offentligheten ut för författaren idag, jämfört med när han var tonåring?

 Men i slutändan struntar jag ganska snart efter läsningen (uppenbarligen till skillnad från Kjöller) att tänka på Khemiri: texten har den kvalitet där en författare genom ett känsligt personbaserat inlägg försöker lyfta en större fråga. Nog så. Jag tror de flesta ser detta, eller den ambitionen i texten.

Det var egentligen först med Gellert Tamas DN-text igår som perspektivet i mainstreammedia lyftes från personliga texter som känns - eller tyvärr mycket löst tyckande - till konkreta historiska jämförelser och hänvisningar till akademiska undersökningar och rapporter. Det är egentligen bisarrt med tanke på den mängd forskning som vällt fram i ämnet; eller bara ett självklart uttryck för den vidgade klyftan mellan känslor och tyckande å ena sidan (»krönikörsamhället«) och forskningen å den andra.

Jag förstår inte ens varför - med tanke på den akuta problematiken i de här frågorna - en ledarskribent som Kjöller bemödar sig om att skriva en text om något som är självklart: allt handlar om sammanhang och vårt inlärda beteende, hur vi som individer lär oss att tolka världen och hur detta sedan reproduceras. Punkt.

Jotack.

Problemet i mina ögon är att det fortfarande är en brottningsmatch att i Sverige få folk riktigt övertygade om att den segregering på basis av »etnicitet« som vi ser på arbetsmarknad, bostadsmarknad och i andra sammanhang är verklig, att den är ett avgörande problem i vårt samhälle - att forskning och undersökningar visar att i väldigt många sammanhang tycks till exempel svart, eller från normativt vit, avvikande hud vara en mycket starkt nackdel. Eller namn som inte slutar på -son.

På arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden. Ibland i affären.

Då blir Kjöllers text för mig mindre en bra tankeövning i hur fördomar reproduceras, och bara ännu en artikel som faktiskt skyggar för problematiken (i synnerhet på grund av två stycken: det där hon inte ser det återkommande i piketbesöket av just unga män med annat utseende än etniskt svenskt, samt i det avslutande).

Kunde jag skulle jag sätta mig i en tidsmaskin och ge en ung Kjöller Philomena Esseds banbrytande bok »Understanding Everyday Racism« i julklapp. Den kom i början av 90-talet men tycks fortfarande ha satt väldigt få spår i svenskt tänkande.

Utgångspunkten, som Essed skriver här, var denna:

»The day-to-day realities of racism in the lives of women do not usually receive much attention in politics, legal systems, or societal narratives. This is unfortunate, because everyday life and experiences are a rich ground for demonstrating how convergent dimensions and systems operate simultaneously. In everyday experiences distinctions between the institutional and the interactional, between ideology and discourse, and between private and public spheres merge and form a complex of social relations and situations. In order to qualify the implications of the centralizing of experience in theorizing about systemic oppression, in this case racism, I introduced the concept of everyday racism.« 

Men det var egentligen andra tongångar som gjorde att jag tappade kaffekoppen över Dagens Nyheter imorse, och det var hur mycket Kjöllers text påminde om tongångarna från de intervjuade poliserna (och deras ledning - en mycket viktig poäng i Tamas text om hur ansvaret går uppåt) i Macpherson-rapporten.

Kort recap: Efter att en grupp vita män mördat en tonåring, den svarte Stephen Lawrence, i London 1993 och låtit rasistiska glåpord hagla över honom - och sedan inte fälldes för mordet - blev det ett ramaskri. 1998 gjordes en undersökning av fallet, och den berömda slutsatsen var att Londonpolisen präglades av institutionell rasism.

Hela rapporten - The Stephen Lawrence Inquiry - finns att beställa här och sammanfattas här

»Kamlish: You are aware of a recent Met report which shows that black people were four times more likely to be stopped and searched in a street as white people?

Johnston: If we look at the people who are likely to be out on the streets, youngsters who are truanting and excluded from schools, who are over-represented in the statistics, it is young black children. If you look at who else is out on the streets, it is the unemployed. If you look at the differential rates of unemployment, black people, for a range of reasons – some of which are understandable, some of which are abhorrent – are unemployed. If you look at police, where police do their stop and search, it is in high crime areas. High crime areas tend to be areas of social deprivation. Who lives in areas of social deprivation? For a range of reasons, coloured people.«

Poängen med läsningen - i synnerhet av de enskilda citaten från poliser och deras chefer ovan samt de som inleder detta inlägg - är hur tydligt det är att institutioner (och samhällen) som bärs upp av enskilda individer med denna inställning blir medansvariga till den slags blindhet som gör att strukturell rasism, och dess dagliga kränkning av både vita och icke-vita personer, fortgår.

Tack och lov är det nu alltfler som inte är direkt kroppsligt drabbade - här rekommenderar jag Kjöller att utöka biblioteket med Sarah Ahmeds »Queer Phenomenology« - av den övervakande och dömande blicken som mår illa av att vara i dess närhet och ser den odemokratiska ödeläggelse av mänskliga rättigheter den bidrar till - och som reagerar.

För jag antar att det i slutändan handlar om att välja sida: om vi levde i ett samhälle som inte så uppenbart var präglat av den slags rasism vi talar om här, och som Tamas skrev om i går och som så många vittnat om på sistone, då är det lättare att skriva en text av det slag som Kjöller har gjort och välja att se saken som att en framgångsrik författare vill att någon ska hålla honom i handen och tycka synd.

Nu bidrar den texten BARA till att hjälpa till att blunda för det faktum att Sverige präglas av en hård segregering som bland annat, men tyvärr mycket ofta, bygger på en uppfattning av vem som är etniskt korrekt svensk, och vem som inte är det. När Kjöller har läst ut Ahmed kan hon ta sig an till exempel Catrin Lundströms »Svenska latinas: ras, klass och kön i svenskhetens geografi« för att förstå hur det ser ut på hemmaplan, även i villaområdena och medelklassen.

(Hon kan även passa på att krossa sin Barack Obama-myt genom att fråga en svart svensk man vad som händer inte när han kommer klädd som en amerikansk president i Sverige - utan vad som händer när han och hans svarta kompisar, alla klädda som Obama, dyker upp någonstans i Sverige. Men allt handlar väl om sammanhang och kanske är kostymerna från fel avdelning på NK.)


Under läsningen av detta finns det nog både en och två som undrat över vad som har hänt i England sedan 1999 (»det här är ju lääänge sen«, tänker andra).

Såhär slutar en inte särskilt upplyftande text från i fjol av Macphersons assistent:

»Underlying the detail of what has and what has not been done by the police has been the insidious slipping off the agenda of any discussion about racism. In 2012, for our politicians, media and even the public, discussion of "inequalities" has been reduced to either the gap between women and men, or the gap between the poor and the very rich. Tell a black, Muslim, Asian (or other British citizen from a minority group) racism is so reduced that it no longer needs to be dealt with and most will react with outrage. 

Enough of this anger-creating suppression of the hopes and opportunities of people from black backgrounds. My message to white (mainly) men (like me), who have the power to discriminate is this: just stop doing it.«

Ska Sverige verkligen behöva vandra i samma fotspår och göra om samma misstag som andra länder? Alla fina artiklar den senaste tiden i glans och ära - och det känns verkligen som att leva i en spännande tid när den här frågan äntligen är så omdebatterad, så omvittnad - men när jag läser texter som Hanne Kjöllers idag tar tiden fem kliv bakåt och jag minns det här blogginlägget som jag skrev för exakt två vårar sedan.

Mycket har hänt, och mycket kommer att hända. Men om den vita liberala makten i det här landet fortsätter blunda för fakta då är vi nog ändå och stampar på samma plats om tio år när Gellert Tamas skriver en artikel som kontextualiserar debatten 2023 med minnet av en text Jonas Hassen Khemiri skrev 2013 och de med makt - och med normföreträdet att inte behöva bry sig om sin synlighet - inte lyssnade.
Precis som 1992.