fredag 12 april 2013

Hämnarna - eller några ord om ideologins död i filmdebatten


UPPDATERING: Inlägget uppdaterat, utvecklat och bildsatt på Weird Science.



Vid lunchtid torsdagen den 11 april tog den svenska debatten om film ytterligare några pinnkliv ner efter Carsten Jensens artikel om Kathryn Bigelows film Zero Dark Thirty.

Men orsaken var inte Jensens text, utan snarare den twittermobb som började och slutade läsa artikeln någonstans mot slutet, där den danske journalisten på ett idiotiskt misogynt sätt beskriver filmens kvinnliga huvudperson såhär:

»Man ger henne två ansiktsuttryck. I filmens första hälft, som utspelar sig i olika tortyrkammare, möter hon åsynen av de kravlande, smuts- och blodindränkta offren för amerikansk rättfärdighet med ett lätt förvirrat uttryck som om hon just upptäckt att hon fått menstruation och glömt tampongerna. I den andra hälften är det bara den stålhårda underkäken som talar.« 

 Jag har full förståelse för (vissa) reaktioner men hör inte till skolan som anser att en bisats stjälper en i övrigt briljant text, ja en text av vilka det - vill jag påstå - skrivs alldeles för få i Sverige.

Jag tror nu inte att reaktionerna enbart handlar om den här bisatsen. Vissa av kritikerna - som Emma Gray Munthe - vänder sig helt och hållet emot att Jensen senare i texten diskuterar skådespelerskan skådespelaren Jessica Chastains utseende; ja, Emma menar till och med att det är en ickedebatt. Och jag tror att det är här vi - till en början - måste börja bärga möjligheten till filmdebatter.

Först och främst: naturligtvis färgas Jensens senare resonemang om Chastain, av hans misogyna bisats. Men med det sagt bör det vara möjligt att hålla isär saker i huvudet, eller åtminstone kunna diskutera vikten av det senare. Och eftersom flera kritiker tycks tycka att det senare resonemanget är minst lika illa ("en dansk sandlåda" för att citera Emma) så vill jag börja där.

Mårten Schultz frågade mig via twitter -apropå att jag påpekade väsentligheten i att skriva vilka reklamkampanjer en skådespelare medverkar i - om jag menade att Chastains

»förflutna reducerar henne från att vara skådespelare till ett slags militarismens tvålreklam?«
Nej. Det är inte en reduktion att beskriva vilka val en skådespelare gör i sitt yrke eftersom de alltid - i det yrket - blir en del av den persona man bygger upp gentemot publiken liksom mot arbetsgivare in spe. I min avhandling tar jag upp manskroppar en hel del: nämner och diskuterar kvalitet på magmuskler i bild hos Brad Pitt och Joakim Nätterqvist. Tar upp Pitts kalsongreklam. I föreläsningar gör jag detsamma med Persbrandt och jag drar in löpen om hans »superkropp« i diskussioner om Hamilton-filmerna. När jag pratar om mediabilden av Alexander Skarsgård i USA talar jag enbart mediakampanjer, reklam, True Blood och kropp. Det är helt väsentligt för vilka de är som mediala produkter och hur vi uppfattar dem.

När Bigelow bestämmer sig för att Chastain ska spela huvudpersonen i sin film gör hon ett aktivt val - »vad ska x utstråla, och varför«. Det är aldrig en slump i film; till och med den regissör som inga pengar har gör ett val bland de gratisarbetande vännerna för att ta den hen tror spelar rollen och situationen bäst för syftets skull.

Och Jensens diskussion om Chastain är i det här avseendet ett direkt svar på hans egen - med tanke på textens uppbyggnad och dominerande tes, som jag snart landar i, väsentliga och högst relevanta fråga:


»Kathryn Bigelow, regissören bakom ”Zero dark thirty”, historien om jakten på Usama bin Ladin, stod inför en av filmhistoriens mest utmanande uppgifter. Hur heroiserar man en flock inkompetenta psykopater?»
Jag ska för att exemplifiera ytterligare - och kanske börja ge Jensen och läsarna och kritikerna, ett tydligare svar med rötter i mediet själv - återvända fyrtio år i filmhistorien, och till min gårdagskväll. Då plockade jag nämligen fram den nya Bluray-utgåvan av Terrence Malicks debutfilm Badlands från 1973.

Att överhuvudtaget ge sig in på en diskussion av Badlands och den spänning och laddning som finns i filmen och mellan paret är helt omöjlig, utan att diskutera Martin Sheen och, i synnerhet, Sissy Spacek. Vi satt i soffan och talade om vad som gjorde Sheen attraktiv; om hans tätt sittande ögon var en fördel eller nackdel. Självfallet funderade vi lite grann kring vad James Dean-personan betyder i sammanhanget - det är ju den Sheens karaktär är uppbyggd kring. Vad säger denna om det USA filmen skildrar, och om den irrande duons tillvaron?

Men mest tänkte vi på Spacek. Hur skulle en framtida filmdebatterande generation överhuvudtaget kunna komma åt att beskriva laddningen i Badlands, utan att prata om hur Spacek ser ut? Den otroligt späda, nästan genomskinliga, fräkniga flickan med det röda håret - en bild som i den nya restaurerade kopian är nästan löjligt tydlig när Malick placerar Spacek mot allt det blåa i Sheens denim och mot den blå himlen - som balanserar mellan oskuldsfullt naivt barn och erotisk, sexuell, kvinna.

Bara att skriva den meningen får mig efter gårdagen att känna mig dansk.

Men utan den, eller variationer av den, kommer vi inte åt vad Badlands är. Så enkelt är det.
Och vi kan fortsätta: utan Badlands, och utan sitt utseende, hade Spacek aldrig spelat Carrie tre år senare. Den filmkritiker som inte hade dragit de trådarna, och diskuterat vad Spaceks kroppsliga uppenbarelse betydde för de två rollerna, hen vore inte värd sitt salt. Precis så enkelt är det i vårt yrke - skådespelare är kanske inte boskap, men vi har rätten att diskutera dem och deras kroppar. Deras kvinnliga eller manliga attribut har avgörande betydelse i filmer - väldigt väldigt ofta.

Det är grunden till vikten av att diskutera hur den allt mer härdade huvudpersonen ser ut - eller att hon ser ut som att hon har varit hos frissan, eller att hon bevarar sin hy. För faktum är ju att Jensen tyvärr har rätt, och det är vad jag menar med att filmen skulle få en helt annan läsning om huvudpersonen var en man, eller en kvinna som inte bara härdades lite - utan skitade ner sig rejält.

Här vill jag väva in något Kerstin Gezelius skrev i morgonens DN apropå tortyr på film, och torterande amerikaner (för övrigt anser jag att DNs betalvägg bör förstöras) och som skär in i de olika teorier om vithet och vita män och kvinnor jag skriver om i avhandlingen:
»Amerikanen fick inte längre representeras av en muskelbyggande österrikare utan måste framstå som moraliskt överlägsen, en tänkande humanist och man av handling (som Jack Bauer i 24 timmar) som mot sin vilja är tvungen att tortera och behandla människor som djur för att rädda västerlandet.«   
Så mycket bättre kan inte situationen i Zero Dark Thirty beskrivas - möjligen med tillägget att vår huvudperson för det mesta kan slippa få sina händer skitiga genom att det görat läggs på de vita männen (som i ett fall, och just för att han står i kontrast till kvinnan i huvudrollen, kan framstå som rätt villig).

Precis så framställer Bigelow psykopaten i chefsställning - för att tala med Jensen - som heroisk. För i slutändan handlar det inte - som Emma på ett svart/vitt sätt vill få det till - om att filmen säljer in eller inte, har hjältar eller inte. Nej: det handlar om att tortyren var ett nödvändigt ont, men att den gav resultat. Och jag hade varit betydligt mycket gladare om Zero Dark Thirty - som genom det budskapet kör en käpp rätt in i en sårig amerikansk samtidsdebatt (som i allra högsta grav borde vara relevant för oss också) - var mindre låtsasliberal och mer konservativt tydlig.

Här sällar jag mig till Slavoj Zizek som i en upprörd intervju med Cinema Scope (#53/ 2013) apropå den senaste dokun om hans filmintresse, »The Perverts Guide to Ideology», dels uttryckte sin beundran för just 24 på grund av seriens tydlighet - både Jack Bauer och den liberala presidenten bryter samman eftersom det inte finns några enkla lösningar - dels sa så här:


»I despide what is usually called 'the Hollywood Left', like James Cameron or Robert Redford, and so on. I'm opposed to that liberal Left. Probably we use this example: All the President's Men (1976). It appears Left, like 'Ooh, even the president can be corrupted!'. But where is ideology in the film? In the underlying message, which is, 'My God, what a great country we are, where two ordinary guys, journalists, can overthrow the most powerful man in the world.'I hate it.«

Så hamnar vi och filmen då - äntligen - i samtidspolitiken och samhällsdebatten. Manusförfattaren Peter Birro twittrade - även han upprörd över Jensens »USA-hatande«-text - igår och undrade varför konst skulle ses i ideologisk/ politisk ram. Det första svaret är det självklara: all konst produceras i ett sammanhang; den går inte att lösgöra från sin samtida kontext och får i många fall sin styrka från denna. Guernica är en fantastisk tavla - men den bär sin politik i sitt namn, det kan ingen tvivla på. Vi kan inte ens börja spekulera om den utanför sitt sammanhang.

Det gäller Zero Dark Thirty också. Och det gäller alldeles oavsett om man gillar filmen eller inte. Jag har aldrig riktigt fattat det där hos dem som vänder sig mot ideologikritik: visst finns det filmer där ideologin blir väl magstark - diskussionen om Leni Riefenstahl kommer väl till exempel aldrig att lägga sig - men i det stora hela kan jag se en film som skrotar runt med lite tveksamma budskap jag inte är helt nöjd med, och ändå njuta av den. Så var till exempel fallet med Zero Dark Thirty - en film som är bra men mycket långt ifrån Bigelows Hurt locker. Problemet med Zero Dark Thirty för mig var i och för sig högst ideologiskt (och hur kan någon se filmen utanför sitt sammanhang: hur roligt och spännande är dramat egentligen: vitingar torterar araber i ett decennium tills de kan skjuta en gammal gubbe i en isolerad kåk?): jag minns lite för väl hur inte bara FOX log sina hyenasmil, utan hur även SVT lät postmordfesten fortgå (en kritisk text om detta på Weird Science när det begav sig). När bin Laden dog - jag skrev fö en annan text där jag satte honom och mediabevakningen i liknande sammanhang som Jensen gör - var det olidligt att ens försöka diskutera vidrigheten i offentliga mord.

 Att sätta den i de sammanhang som Jensen gör i sin text är det enda rätta: vad har hänt med demokratierna som förr ordnade rättegångar, och som nu iscensätter både krig och mord i enlighet med westernfilmer (det sista tillägget mitt från den här texten). För det är vad större delen av Jensens text handlar om. Man kan sedan, som bloggerskan bloggaren Jessica som står bakom The Velvet Café ohederligt kapa citat ur texten för att stärka sin egen politiska vinkel



för att påstå att




Det är rätt osmakligt, vilket var och en som faktiskt bemödar sig om att läsa hela Jensens text förstår.
För det Jensen gör, är något som idag nästan helt saknas i svensk filmdebatt - han bygger först upp ett resonemang av en politiskt samtid och ställer frågor om hur vi hamnade i denna, i en förändring av hur en demokrati agerar. Och sedan visar han extremt tydligt hur ett populärkulturellt verk samspelar i detta. Det är dels att ta populärkulturen på betydligt mycket större allvar än gårdagens twittrande kritiker, dels att sätta den i ett viktigt sammanhang där den samspelar med vår egen utveckling som varelser i nationer och globala frågor. Som till exempel tortyr och mänskliga rättigheter.

Att då kalla den texten - som Emma gör - för »opublicerbar« och »vidrig«... ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det.

Om det finns saker jag ska invända mot Jensens text - och då inte det uppenbara som lätt klarades av på 140 tecken twitter igår om vad man skriver och inte skriver - så är det att han, liksom Hollywood, förenklar. Vi har idag minst ett krig som ett direkt resultat av terroristattackerna den elfte september 2001. Och drönarmord kan vi sedan kalla för vad som helst, dödar gör de, även civila. Jag tycker inte att Zero Dark Thirty är tillräckligt komplex och utmanande kring de trots allt två timmar tortyr filmen handlar om - eller hur de involverade reagerar på detta. Jag tycker att Bigelow kunde vara betydligt mycket tydligare istället för att fegt låta detta landa i de amerikanska sofforna  - och då menar jag inte att hon har ett politiskt ansvar, utan att jag faktiskt tror att dramat skulle ha blivit bättre då. Vilket i sin tur får en politiskt effekt, men åtminstone är tydligt. Ändå finns det ett försök till komplexitet - huvudpersonens härdande och det rätt öppna slut kring hennes känslor och vad det betyder, som Jensen läser på ett mycket ensidigt (men likväl, fullt förståeligt, vis).

Möjligen är skillnaden mellan att se Zero Dark Thirty och debattera detta lite annorlunda mellan USA och Sverige: vi kanske inte riktigt förstår att det är ett nationellt trauma att presidenter sanktionerat tortyr, att det finns en spänning mellan olika politiska falanger om huruvida detta var okej. Nej - förlåt: huruvida detta är okej. För att vara amerikan idag innebär att du vet att presidenten i demokratin du lever i fortfarande inte har stängt det lilla tortyr-Disneyland man håller sig med några nautiska mil söder om landets gränser.
Det är rätt allvarligt.

Oviljan att se och förstå de ideologiska budskapen - och deras konsekvenser - är inte begränsad till Zero Dark Thirty. Fjolårets amerikanska storfilmer har gnagt i mig ända sedan jag var i Hollywood i vintras. När Argo vann Oscar för bästa film gick mina tankar omedelbart till Zizeks ord ovan. Att Argo - som i mina ögon blir etter värre under resans gång eftersom inledningen har ett liberalt anslag av att vara mer förstående mot Iran men resten av filmer innehåller stereotyper så grova att de i praktiken sliter Gezelius hoppfulla framstegsteorier i stycken - vinner handlar både om »fy fan vad vi [amerikaner] är bra«, men också - vilket regissören John Landis mycket noga underströk när vi åt middag dagen efter galan och diskuterade akademins sammansättning - om att Hollywood älskar att vara the good guys som räddar USA.

I det här fallet var det inbyggt i handlingen. Men kikade man på skörden i fjolårets filmer ser vi om och om igen den fiber av mobiliserad amerikanism - patriotism - som gjort Hollywood till den tydligaste nationella filmindustrin någonsin. Förutom Zero Dark Thirty - som hur man än vrider och vänder på det firar ögonblicket då nationen torterade människor i ett decennium och sedan sköt UBL - och Argo (som när jag såg om den nyligen mjäkade ihop lite mer och irriterade skiten ur mig) har vi exempelvis Lincoln firar vi vår president som avskaffade slaveriet och i förlängningen rasismen (»fy fan vad vi är bra«). Men det är är filmerna som enligt både LA Times och Quentin Tarantino (som i och för sig mest talade om sin egen rätt usla film) signalerar att det går att göra »film för vuxna igen« eftersom de har haft stor publik på bio.

Det intressantaste är också vad som förenar dessa kassa succéer, som alltså också kramats av kritiker, med de riktigt stora filmerna på bio i fjol: Hunger Games, Dark Knight Rises och - framförallt - The Avengers. Om Batmanfilmen är Zizeks lilla husdjurshat, så är min den kramade Avengers. Kanske för att den ser så oskyldig och gullig ut i alla sina grälla färger och klatchigt komiska repliker. Den bär sin patriotism så oförblommat på - bokstavligt - vapenskölden att man förleds att tro att den är harmlös. Här finns lager av nostalgisk amerikabild (liksom traditionell manlighet) i Captain America; här finns den moderne kapitalisten (Starck).

Här finns extremt mycket mer att gå in på  men framförallt vill jag understryka att Avengers är en film som - än en gång - sondmatar världen med New York som ett ställföreträdande slagfält för just »världen«. Och att jag tror att det är den evigt vevade bild - och än mer så de senaste 12 åren än någonsin förut - som gör att man likt Jessica på twitter kan påstå att Jensen (i hennes ögon) reducerade och förringade elfte september genom att placera det i relation till 1900-talets industriella massmord. Hur är det ens möjligt att - 140 tecken eller inte - ens jämföra sådana saker?

Så: nej, filmer »säljer« inte bilder på det tydliga vis som ordet signalerar - den säljer dock in en idé om den i en het samhällsfråga gör ett val (i synnerhet om filmen gör ett val som står mot historiska fakta i fallet - som i frågan om vilken roll tortyr spelade i att fånga in UBL).

För filmer existerar alltid i ett sammanhang om vilket man måste vara medveten. Man kan störas av detta; det kan hjälpa en att läsa en film, det kan stjälpa en film - jag älskar hur New Yorker ger sig på Judd Apatows This is 40 utifrån den socioekonomiska frågan om hur dagens vita amerikanska fyrtioåringar egentligen lever - men det är ofrånkomligen en del av filmen. I synnerhet när filmen släpps i sin omedelbara samtid.

Detta bör och ska diskuteras. Och det är i allra högsta grad relevant att göra det utifrån skådespelarna som sätts i centrala roller i de historier som speglar vilka vi idag är, och vi har blivit.

11 kommentarer:

thevelvetcafe sa...

Märkligt nog är min starkaste reaktion på din text att du benämner mig "bloggerska". Jag vill mycket hellre bli kallad bloggare. Och jag kan inte sluta att tänka på vad det säger om gender. Varför känns alltid feminiserade versioner av yrken/titlar som förminskande, en klapp på huvudet? Eller är det bara jag som uppfattar det så?

Jag står som sagt långt ifrån dig när det gäller det politiska. Jag tyckte - föga förvånande - att Argo var alldeles lysande och att den tack vare inledningen med en historisk kontext gav en bra och nyanserad bild av vad som skedde. Den kunde ha varit propagandistisk, men det var den inte i mitt tyckte.

Jag växte upp under den tid då vi alla trodde att vi skulle gå under i ett tredje världskrig mellan USA och Sovjet. Det vi då itutades var att båda var "lika goda kolsupare". Den där tanken att om det finns en konflikt har båda lika mycket rätt och fel. Jag tycker mig märka detta i denna tid när vidrigheter som terroristattacker, självmordsbombare och liknande som görs i det heliga krigets namn, som attacker på det ondsinta kapitalistiska systemet, bagatelliseras. Genast ska det fram någon soch uttrycka förståelse, vad ska de stackars fattiga människorna göra när stora hemska USA betett sig så vidrigt? Nöden har ingen lag så att säga.

Jag köper helt enkelt inte det. Jag säger inte att amerikansk utrikespolitik och inblandning är perfekt. Tyvärr har det väl alltför ofta varit ekonomsika intressen som styrt när man bestämt sig för var i världen man vill göra en insats för demokratin.
Men jag kan ändå inte komma ifrån att jag tycker det var rimligt att USA efter att ha blivit utsatt för 9/11 ansåg att man var hotat, under attack och behövde göra något.

Sedan kan man fråga om man gjorde det på rätt sätt och om det var värt det eller om krig bara föder mer krig. Och det är just den frågan Bigelow ställer, på ett alldeles lysande sätt.

En sak håller jag dock med om. Den här typen av diskussioner förs inte så bra över twitter.

Om du är intresserad av vad jag tyckte om ZDT i en längre version så hittar du min text om den här: http://thevelvetcafe.wordpress.com/2013/02/05/why-zero-dark-thirty-is-a-big-deal-to-me/

thevelvetcafe sa...

Arrrrgh. Kålsupare ska det naturligtvis vara och inget annat!
Det sämsta med att bloggkommentera är att man itne kan rätta stavfel!

igor sa...

Orkade faktiskt inte se klart Hurt Locker, var uttråkad. Den kändes mest som en simpel konservativ våt dröm - lite av en brölig frat boy mentalitet fast snyggt polerad. Zero Dark Thirty var dock väldigt bra och inte alls så politiserad, mer stämning ambiguitet och faktiskt någon slags poesi i det (Greig Fraser som plåtade Jane Campions Bright Star känns som en viktig pusselbit). Bortom ideologi och terroristjakt, kändes det mer som att filmen snarare helt enkelt handlade om Arbete (öppet mål att läsa in Bigelows egna erfarenheter som kvinna i brutalt mansdominerad bransch och ett yrke som slukar hela ens liv och tomheten efter att färdigställt något).

Hynek Pallas sa...

Hej Jessica

För det första - jag håller med och har strukit och ändrat. Inte så att jag skulle ha menat det förminskande - men att uttrycket har något förminskande i sig (vilket gäller även "bloggare"; häromdagen satt jag i Robert Aschbergs radioprogram och han benämnde mig som det så många gånger att han till sist själv fick säga att han fick det att låta smutsigt).

För det andra. Jag håller inte med dig om att Jensens text bagatelliserar terrorism. Eller att han uttrycker någon slags förståelse för denna. Han talar (bl a) om reaktionerna och hur demokratiska stater reagerar och hur de har reagerat tidigare i historien. Det är i mina ögon extremt oroväckande att personer väljer att inte se detta - det är en fundamental fråga för våra demokratiska stater hur de agerar och reagerar. Det är inte "rimligt" att "göra något" om detta "något" är först en invasion av Irak, sedan en invasion av Afghanistan och under tiden lite allmänt kidnappande av andra nationers invånare som man via lite CIA-baserar i världen torterar till en egen liten tortyrbas på Kuba. Det är faktiskt fullständigt vansinnigt. Inte ett "något". Liksom det är att avrätta bin Laden som man gjorde och dumpa honom i havet . Man skulle ha strävat efter att ställa den personen inför rätta. Inte gå ner på öga på öga tand för tand-nivå. Inför öppen ridå.
Och jag ser inte riktigt KB ställa den frågan någonstans.

och PS: ett grundläggade problem är att man jämför med kalla krigets balans. det har inget med saken att göra. Och jag växte alldeles synnerligen upp i skuggan av kalla kriget eftersom mina föräldrar var tjeckiska dissidenter. Och just där kanske jag lärde mig att nationer, människor och imperier kan vara kålsupare allihop - på väldigt olika vis. Och att man inte hejar på nationer som fotbollslag utan måste ha något mer kritisk blick än så.
Att kalla folk "USA-hatare" för att de ifrågasätter vissa fundamentala problem i hur den nationen idag för "kriget mot terrorismen" är imbecillt och FOX-news-nivå.

Hynek Pallas sa...

igor: visst är det lockande att läsa den som Arbete. Men nu är det varken sophämtning eller filmskapande de ägnar sig åt i filmen, varför det blir att överläsa den bort till de totala metaforernas nivå. Jag kan helt enkelt inte göra det.

Och jag gillar ju det klara och tydliga i Hurt Locker - inte minst den galna monotonin och jakten på kickar (apropå arbete och män då) - den är rakare för mig i det avseendet.

Anonym sa...

"Jag står som sagt långt ifrån dig när det gäller det politiska. Jag tyckte - föga förvånande - att Argo var alldeles lysande och att den tack vare inledningen med en historisk kontext gav en bra och nyanserad bild av vad som skedde. Den kunde ha varit propagandistisk, men det var den inte i mitt tyckte."

Ingående kring det ytterst problematiska och historie-omskrivande med Argo:

http://www.wideasleepinamerica.com/2013/02/oscar-prints-the-legend-argo.html

Emma sa...

För att citera dig från twitterdiskussionen i går: “Du har fel”.

I tur och ordning:

Nej, jag anser inte att det faktum att Jensen diskuterar Chastains utseende är en ickedebatt. Jag anser att man måste vara spritt språngande för att inte ser att Jensens text är misogyn, att det är något man faktiskt inte ens borde behöva diskutera. Det handlar inte bara om någon bisats, som du försöker få det till. OM man nu anser att det är nödvändigt att dissekera hennes utseende/vad hon gjort utanför duken för att analysera filmen finns det bättre sätt att göra det på. Som den ser ut nu är texten långt ifrån en “strålande intelligent politisk analys”. Ja, såvida man inte tycker att det Flashback-pöbeln dagligdags ägnar sig åt är strålande intelligenta politiska analyser.

För att gå vidare: du och jag är båda med på att kontentan av Jensens text är “Hur heroisera en flock inkompetenta psykopater?”. En förutsättning för att man ska köpa texten är alltså att man överhuvudtaget tycker att Kathryn Bigelow heroiserar dem. Det gör inte jag. Media hyllade soldaterna/aktionen på ett hårresande ensidigt sätt, ja. Zero Dark Thirty gör det inte. Om man som du flera gånger pratar om “sätter filmen i sitt sammanhang” är det ju tydligt att Bigelow/Boal går tvärsemot det ensidiga, dominerande hyllandet av de här människorna som var involverade i jakten.

Vi går vidare: Du skrev “... i slutändan handlar det inte - som Emma på ett svart/vitt sätt vill få det till - om att filmen säljer in eller inte, har hjältar eller inte. Nej: det handlar om att tortyren var ett nödvändigt ont, men att den gav resultat. “

Nu var det i och för sig du som pratade om vad filmen “säljer in” och inte jag, men okej. Angående “resultatet” du talar om: menar du att det vi i slutet av filmen får se är ett lyckat resultat? För mig är det så tydligt att resultatet för de inblandade på plats inte alls känns särskilt “lyckat”. Jakten går ju genast vidare, bin Ladens lik glöms på britsen, mer av exakt samma är att vänta, någon annan kommer att ta bin Ladens plats. Framstår det verkligen som en seger i filmen? I de efterföljande hyllande verkliga inslagen i både svenska och amerikanska medier, ja. Men i filmen? Nej. Du vill att filmen ska vara mer “konservativt tydlig”. Varför vill du plötsligt bli skriven på näsan?

Och nej, jag tycker som du att Zero Dark Thirty inte är någon toppenfilm. Jag tycker också att din ideologiska kritik av filmen är väl magstark, förmodligen av den enkla anledningen att jag ser filmen genom mina egna ideologiska glasögon. (Precis som jag btw läste Jensens text genom mina feministiska sådana.)

Du menar att Jensen tar populärkulturen på större allvar än “gårdagens twittrande kritiker” (alla behöver faktiskt inte 22 000 tecken på sig för att uttrycka tre åsikter - blinksmiley) när han lägger sin redan existerande världsbild som en tjock matta över Zero Dark Thirty. Jag menar att det är precis tvärtom. Hans åsikter gör honom blind för vad filmen faktiskt säger/inte säger.

Slutligen: att man inte tycker att Zero Dark Thirty är en reklamfilm för tortyr behöver inte nödvändigtvis betyda att man inte är med Jensen i sak vad gäller tortyr, mänskliga rättigheter och hycklande presidenter och annat av det han skriver under all den där misogyna bråten och ensidiga filmtolkningen.

(Förlåt, det här blev en Hynek-lång kommentar.)

Hynek Pallas sa...

Hej

Det första stycket antar jag är besvarat i min ursprungliga text - men ja, allt kan göras bättre. Jag anser dock inte att resten av hans resonemang är misogynt. fast det syns som sagt i själva inlägget.
Men jag förstår inte en sak - du skriver att det är en ickedebatt du inte tänker ta?

Det behöver inte vara ett ensidigt hyllande man ägnar sig åt när man skapar hjälte. Detta oaktat upplösningen i filmen (ett stycke jag uppdaterat i min version av texten på Weird Science). Maya kontrasteras mot byråkraterna, det är hennes handlande som gör att man kan fånga och döda UBL. Tortyren framställs, i motsats till fakta (vilket inte är oväsentligt med tanke på hur allvarlig den här frågan är) som medlem för att finna honom. Och det framställs som ett nödvändigt ont. Man är lik förbannat - i synnerhet Maya - moraliskt överlägsen i kriget. Sedan, om man ville vara petig så, så kan man börja tala om grader av heroism, eller vad en hjälte behöver vara för att uppfylla kraven.

Så ja, det framstår som en seger. Möjligen en tveksam (se min utveckling av slutet) men knappast en pyrrhusseger.

Ja, det ar jag som ursprungligen använde begreppet sälja in detta - jag borde ha skrivit att du översätter det till propagerar för något. För mig innebär sälja in: hur få detta att verka trovärdigt, fungera. Det var därför jag skrev: "diskutera valet av vem som spelat hjälten, hur hon ser ut och vad hon gör reklam för, eftersom frågan är: hur sälja in detta".

(Att en film sedan kan BLI propaganda för en sak, vilket tyvärr händer med ZDT på grund av hur viktig frågan är om tortyrens betydelse, är något annat).

Och jag vill inte bli skriven på näsan - men för mig står inte konsten fri från sitt sammanhang. Och ju viktigare detta är, desto mer problematiskt. Sett ur det samtidsperspektiv som Jensen målar upp, hade jag köpt det slut du vill se om den under dramats gång t ex varit något mer svävande kring vilka metoder som ledde till att man fångade UBL (t ex). Eller vågat sätta upp en tydligare kontrovers kring de här metoderna. Att den visar upp att de tycker det är lite jobbigt att tortera (vissa av dem) räcker sådär långt.

Nu tycker inte jag att det är att lägga sin redan existerande världsbild som en blöt matta över en film, när man först bygger upp ett resonemang om en historisk utveckling kring demokratier och sedan testar detta på en aktuell film som är extremt viktig i sin syn på ett avgörande problem i denna utveckling. Men det är bara jag.

Och nej. Det tror jag faktiskt inte att man behöver - se filmen som reklam eller inte hålla med Jensen (även om de tonerna fanns på twitter de med, fast det är ju väntat).

Men det vore ju intressant om texter av Jensens slag då bemöttes t ex av feministiska motläsningar av Jessica Chastains karaktär mot bakgrund av en politisk bakgrund, istället för avfärdande av att skribenter är misogyna rövhatt som inte ska pyssla med bokstäver och sedan var diskussionen över (i synnerhet som du tycker att man kan föra den diskussionen om skådespelare på andra vis).

Emma sa...

För att hålla isär saker i huvudet: jag tycker att Jensens text är dålig. Misogyn, raljant. Jag skrev slarvigt att just delen av diskussionen som handlade om det misogyna var en ickedebatt, det jag menade var att jag HOPPATS att det var en ickedebatt. Jag trodde att vi kommit längre än så här vad gäller sättet man kan uttrycka sig om skådespelerskor - för det är ju fortfarande kvinnors utseenden som dissekeras i den här tonen - på svenska kultursidor. Man måste, så att säga, sätta texten i ett politiskt, samhälleligt sammanhang.

Sedan: Jag förstår helt och hållet de poänger Jensen vill göra, jag är med honom vad gäller demokratier och brott mot mänskliga rättigheter. Men, jag tycker helt enkelt inte att de här tankarna kan appliceras på Zero Dark Thirty på ett sätt som gör filmen till antidemokratisk propaganda för.

Du hade önskat tydligare kontrovers kring tortyren i filmen. Jag anser att kontroversen finns där. Filmen avstår på många sätt från att ta ställning och låter publiken tänka själv - men jag upplever fortfarande slutet som ett tydligt avståndstagande. Har man dittills suttit och tjohoat får man tjohoet nerkört i halsen.

Jag är självklart också väldigt väl medveten om att amerikansk patriotism på film gått bortom bananas. Zero Dark Thirty sällar sig bara inte till dessa hundratals andra filmer som gör hjältesagor av krig.

igor sa...

Nejdå, ingen överläsning! Jag syftade inte på "arbete" som en metafor eller en tematik utan rent konkret (och att vara CIA agent är ju för övrigt lika mycket ett yrke som sophämtare eller filmskapare). Bigelow har imho inget politiskt budskap eller agenda här utan vill göra spännande filmunderhållning helt enkelt. Hon har ju ägnat hela sin karriär åt att experimentera med nya cocktails på vad en spänningsfilm kan vara och blandat in alltifrån sci-fi, skräck, krig etc.

ZDT hör hemma i en sub-genre inom dramathrillern där Joon-Ho Bongs mästerverk "Memories OF A murder" var en modern trailblazer och där David Finchers "Zodiac" och Nuri Bilge Ceylans "Once Upon A Time in Anatoliya" är andra varianter av samma grundkoncept. Bigelows twist är att hon använder en laddad nutida historia med kittlande sensationsvärde. Samtiden som kontext gör att filmen framstår som mer politisk än den är.

Den starkaste länken mellan filmen och verkligheten är för mig Bin Laden själv. En klassisk MacGuffin både för filmkaraktär och verklighetens CIA agenter ;)

Hynek Pallas sa...

...och det är precis vad jag menar med "över"läsning - när man läser en text helt utanför verkligheten, tippar den över realitetens bergskant: hon kan vilja hur mycket hon vill - i samma stund som hennes MacGuffin är Usama bin Laden och inte en haltv bortglömd seriemördare eller en kristalliserad dödskalle så är det lite svårt att avsvära sig indexikalitet.

Folk går inte in i salongen och bränner bort det senaste decenniets minnen - i mycket känslominnen - med salpetersyra. Jag kan hålla med dig om kopplingen till de filmerna (och älskar memories... - en av mina riktigt tidiga långa filmrecensioner!).

Sedan kan man tycka att ZDT hör hemma där, men för mig blir den misslyckad för att JC inte kan bära upp den tyngden (på samma sätt som t ex JR i Hurt locker) och för att verkligheten helt enkelt gör det svårt att tänka "sophämtning".
Mer diskussion här fö
http://www.weirdscience.se/?p=18628&preview=true