Automatavkastning på snacksen

Svensk films nya ansikte - Ratos styrelseordförande Arne Karlsson

Ungefär samtidigt som jag hade skickat min SvD-kommentar om att Finnkino och SF Bios slås ihop och blir Nordens största biografkoncern - efter det att private equity-konglomeratet Ratos köper 60 procent av aktierna i SF Bio - droppade ett synnerligen vältajmat mejl om den svenska biograflistan in i boxen.

Fem av tio filmer är nämligen svenska just nu. Något som innebär att folk i nästan hela landet kan njuta av Små citroner gula, Johan Falk, Maria Lang-deckare på duk - och naturligtvis den halv miljon som redan har sett Sune i Grekland.

Jag menar inte att vara raljerande, men om man ska leka finn fem fel (och det ska man) så är den udda fågeln i sammanhanget nummer nio på listan - Searching for Sugar Man. Jag vet inte riktigt vad det säger att en film som den har 100 000 besökare. Jo, visst, som distributören skrev i ett av mejlen om filmens framgångar - den häver fysikens lagar. Men i Sverige krävs det 30 veckor på bio och en Oscarstatyett för att få den slags uppbackning från biograferna som gör att filmen är tillgänglig. Äta sova dö gick det knappt att se strax innan storslam på Guldbaggegalan - ens i Stockholm. Filmen gick i en salong med sexton platser och på omöjliga tider.

Plats i marknadsföring, utrymme på biografer och annat som får folk att den viktiga första helgen gå på bio är dock inte vikt åt filmer som dessa. "Att trotsa fysikens lagar" innebär att arbeta i motvind, gratis, bråka, vara jobbig, ständigt tänka nytt - och i de flesta fall står inte en guldstatyett i slutet av vägen.

Fint ändå. Men inget man kanske vill och kan bygga en karriär och ett liv av. Att säga att det blir etter värre efter att just Ratos blir nya majoritetsägare i det svenska biografmonopolet är inte självklart - men det är klart och tydligt att ett riskkapitalbolag inte i första hand har den långsamma filmkulturens bästa för sina ögon: Inkomsterna på biografsidan ser idag helt annorlunda ut. De stavas popcorn och megablockbusters som satsar allt på öppningshelgen. Filmer som behöver mun-mot-mun mer än en färggrann poster, filmer som behöver få bli snackisar - de som historiskt sett är de mest omfamnade när jag talar med folk; lite udda och de som i alla fall jag bär med mig i hjärtat mer än andra - de har en allt mindre chans idag.

Och det allvarligaste hotet av alla är att automatstödet mycket snart sanktionerar att »bolaget« sköter sitt filmpolitiska uppdrag - nu har de i och för sig inget, men kulturministern får ett argument för att stödja monopolet, riskkapitalet och den svenska filmen på samma gång (rätt häpnadsväckande) - utan att ta i Äta sova dös, Hassels och Avalons i tång.

Tio-i-topp-listan kan i fortsättningen skickas ut av SFI som ovan men lite mer regelbundenhet, och vi kan alla glädjas åt den svenska filmens framgångar. Då och då kommer vi också att få ett mejl och en pr-notis i dagstidningarna om hur bra det går för en film på någon festival på andra sidan Atlanten eller i Europa.
Men den kommer Örnsköldsvik, Sunne och Falkenberg kunna drömma om än mindre än de gjorde idag. Och så kommer det självuppfyllande hamsterhjulets sanning att snurra vidare - "publiken vill ju ha det".

Och Sune i Nästa Production Value Valley får cash och premiär lagom till juldagen 2015. 

VISA+HETS

I lördags gick enkvällsfestivalen VISA av stapeln på Dramalabbet i Stockholm. En möjlighet för Stockholmspubliken att möta nya svenska dokumentärfilmer som inte visades på Tempo.

Filmer som till både teman och metod är tydligt politiska, problematiska och diskuterande:

Marius Dybwad Brandruds Efter dig - en dokumentärfilms-Amour om hur regissörens mamma vårdar sin pappa under hans sista tid. Filmen består av av extremt snygga tablåutsnitt som tvingar (även om det är ett konstigt ord i sammanhanget) oss att inta vissa åskådarpositioner på skeendet. Valet är knappast mindre eller större än i en film med foto som rör sig, en kamera som söker - men det statiska påminner en om att det egentligen aldrig finns ett val i åskådarpositionen.
Trailer

Kortfilmen L ' Europe Moderne av Maja Kekonius är ett fiktionaliserat ögonblick av en vit tjejs nedslag i Marseille. Det är oklart vad hon, alter ego-Maja, egentligen gör där; landar på flygplatsen, hamnar i en bar med arabiska män och står vid en tom hamn. Men bilderna och samtalen åkallar - i alla fall för den som frekventerat medelhavsländerna och deras allt ökande känsla av gränstrakt - ojämlikheten mellan vit och den som inte passar in i det vita; den oförståelse vi har i norr om att det bara är ett par mil över Medelhavet, till Nordafrika och båtflyktingarna. Något som är så mycket mer påtagligt om man rör sig i apelsinplockarbyarna i Spanien, den franska kusten, på italienska öar - eller för den delen på Malta - eller i Grekland.

Sharaf är tolv minuters tvång för alla som är involverade i skamliga politiska beslut som REVA (en direkt konsekvens av Schengen och Dublin 3 och allt annat det svenska folket nickat sitt bifall till). David Aronowitsch och Hanna Heilborns animerade dokumentär om en tonårspojkes dramatiska flykt från Marocko till Kanarieöarna över ett hav där EUs murar växer och dödssiffrorna i takt med dem, är stark, vidrig och viktig.

Det är intressant med den animerade dokumentären som form - man tycker att den borde anonymisera, istället fungerar den tudelat: när vi inte har det "autentiska" fokus bilder ger avindividualiseras personer som Sharaf något. Men inte på ett negativt vis: berättelsen är fortfarande stark; rösten och dess nyanser kommer närmare på grund av inspelningen (och metaljuden som gör att vi förstår att inspelningen är autentisk). Samtidigt lyfts orden och ödet upp på en mer allmän nivå: Sharaf och hans lillebror är inte ensamma.
Deras öde är unikt i sina detaljer samtidigt som de delar färden med så många.
Och de hade tur - de överlevde och kan berätta.

Årets HETS-pristagare - som mottot priset under kvällen - Marta Dauliute och Elisabeth Marjanovic Cronvall visade filmen Second Class.

Såhär skriver jag om den i en kommande essä:

»I Göteborg 2013 visades ett exempel på film som går flera steg vidare i hur den undersöker maktspel mellan filmande subjekt och filmat objekt. I ”Second Class” följer Marta Dauliute och Elisabeth Marjanovic Cronvall en grupp litauiska gästarbetare från båten över Östersjön till den svenska landsbygden. ”Second Class” inleds med att filmarna försöker vinna de motvilliga männens förtroende, och under resans gång ifrågasätter männen kvinnornas intentioner, försöker förföra dem. Filmen landar i en tydlig markering av vilken makt kameran har över kroppen – i synnerhet en kropp från ett ”andra klassens” europeiskt grannland.

”Second Class” var, utan tvekan, den film jag talade mest om under festivalen 2013 och den film som flest människor hade skilda, mycket starka, åsikter om. Här hörde jag plötsligt filmintresserade prata om etik över drinkarna på Pustervik: vem får man lämna ut, hur och varför – och är det okej att lämna ut någon man har makt över med hjälp av kameran, bara för att man också lämnar ut sig själv?

Festivalen skapar det viktiga samtal som idag saknas på svenska kultursidor, men som allt fler dokumentärfilmer (och verklighetsinfluerad fiktion) pockar på.«

Det sista kan också sammanfatta mycket av orsaken till att VISA kom till under en frustrerad blöt kväll i Göteborg.

Att intresset för film - och dokumentärfilm - tycks omättligt var för övrigt tydligt denna helg:
en influgen västkustbo med festivaler som yrke imponerades av publikunderlaget i Stockholm för det här sortens film - både Tempo och VISA var knökfulla tillställningar. 

Hets 2013

HETS 2013


HETS är ett pris som vill premiera den eller de som på olika vis förskjuter den svenska filmen och dess språk; som med egensinne utmärker sig på filmens område och sätter filmen som konstform i första rummet. Prisets namn knyter an till svensk filmtradition, men ska också ses som en uppmaning till pristagaren att idogt fortsätta på sin gärning - in i den svenska filmens framtid. Tidigare pristagare är Tova Mozard, Fredrik Wenzel, och Linda Wassberg.


När HETS-priset delas ut för fjärde året i rad tillfaller det för första gången två personer som tillsammans inte bara har etablerat plattformar för produktion och spridning av skarp film som ifrågasätter och skildrar på nya vis, utan själva svarvar fram nya dokumentära språk i sin film Second Class – Elisabeth Marjanovic Cronvall och Marta Dauliute.


Juryns motivering lyder: HETS går till Marta och Elisabeth för att de lyfter en viktig europeisk klass- och nationsfråga på ett personligt vis. För att de på ett ifrågasättande, diskuterande och modigt sätt – i både ord och bild - skildrar situationen för en grupp litauiska män, gästarbetare och andra klass i det svenska, samtidigt som de väver in sig själva, sina begär, blickar och positioner i filmen.


HETS jury utgjordes i år av Marit Kapla, Tova Mozard och Fredrik Wenzel med filmkritikern Hynek Pallas som ordförande.

8 mars, Bechdeltest och de snabba fixens tidevarv

När jag häromveckan recenserade Helena Bergströms Julie avslutade jag texten såhär:

»Så när Filmsverige nu har en pågående debatt om kvinnliga regissörer – en debatt som lett till ett befängt mentorprogram där just Helena Bergström har blivit en av dem som ska hålla redan etablerade regissörer i handen för att de inte är män – borde även frågan om vilka historier som (åter)berättas för jämnan, och hur dessa berättas, bli föremål för diskussion.«

Jag fick anledning att tänka på raderna när jag idag, den åttonde mars, slog upp Sveriges största morgontidning och läste deras genomgång av de största svenska filmerna det senaste decenniet med hjälp av Bechdeltestet, samt en intervju med Svenska Filminstitutets VD Anna Serner inunder.

När Bechdel - som har decennier på nacken - började prövas av svenska filmskribenter för ett par år sedan var det ett under hållande och ögonöppnande (och rätt skrämmande) litmustest på hur illa ställt det var med svensk film. När testet ungefär tre år senare är den till synes enda (åtminstone viktigaste) måttstock Dagens Nyheter och Serner tar upp kring kvinnor film och jämställdhet tänker jag på Slavoj Žižeks kommentar kring cultural studies-fältet:

 »Nej, det räcker inte att läsa Jane Austen på ett subversivt vis«.

Jag menar att den problematisering vi behöver idag knyter an till stycket ovan: vilka berättelser, hur berättas det - och ja, naturligtvis, vilka kroppar är i apparaten och berättar? Hur resoneras det kring deras närvaro?

I mina ögon är Bechdeltestets dominans i detta avseende, om det fortsätter att vara ett avgörande kriterium, ett stort problem: hur gör vi då med större delen av Claire Denis regissörskap? Agnieszka Hollands? Såhär kan vi fortsätta med några viktiga kvinnliga regissörer de senaste decennierna.

Problemet - fint sammanfattat av den filmälskande slovenen - är quick fix. Jag menar: Beau Travail, Vendredi Soir och många fler av Denis filmer är tveklöst intressanta som diskussionsunderlag för något i kvinnligt filmskapande, och det så än många filmer som likt Escape from Planet Earth passerar testet. (Här är en understreckare om Claire Denis hennes filmer och filmspråk).

Jag menar alltså inte att det är fel varken att singla ut kvinnliga regissörer för konsumtion, eller att pröva filmer med test av det här slaget - däremot menar jag att vi tycks ha fastnat i en rätt grund analys. Det är samma grunda analys som ger oss denna mening i dagens DN: »Anna Serner berättar att Filminstitutet tagit fram en jämställdhetsplan och nu kommer att räkna på könsbalansen på alla plan i film. Såväl bakom som framför kameran«.
Frågor på det?

Ja, faktiskt. Hur ser denna plan ut? Varför har ni inte gått tillbaka till den enda plan/ strategi som faktiskt visade sig hålla för att börja reparera denna skada, nämligen Andrea Östlunds kvoterade Rookieprojekt? (Apflickorna, Äta sova dö).

Jag har i samma recension som ovan riktat kortfattad kritik mot det nyss lanserade mentorsystemet. Någon har frågat mig varför jag inte väntar och ser hur det faller ut. Mitt första svar på detta är att jag uppfattar det som märkligt att en regissör som har gjort en långfilm och/ eller dramaserie ska söka ett mentorsystem; att hon anses oetablerad. Och att hon ska göra detta med Helena Bergström. »Jaha, ni är kvinnor, oavsett vad ni producerat - se vad ni kan lära av varandra«.

Svaret där är att det är svårt, särskilt svårt, för kvinnor att göra sina andra film. Mitt svar är: kvotera då in de regissörerna till sin andra film istället för att satsa på detta. Och satsa på mentorsprogram tidigare i åldrarna.

Mitt andra svar är att jag råkar vara bekant med en av de två personer som är projektledare för mentorsprogrammet och ifrågasätter hennes kunskap om (det svenska) filmområdet. Hon är en bra person så mycket som jag känner henne, men har en mycket grund kunskap om filmindustrin och dess problematik.

 Det är helt okej - det har de flesta människor - men de flesta är inte projektledare på en viktig satsning inom jämställdhetsområdet i svensk film. Hon är nyfiken på hur det fungerar, men det blir ändå märkligt eftersom det måste finnas en handfull människor med fleråriga erfarenhet av produktion, filmfestivaler, filmarbete, könsfördelning som tvärtom kunde lära sig lite om företagsorganisation men har den svårfångade praktiska kunskap som filmvärlden är.

Det är lite som när Lars G Lindström tillträdde som konsulent och inledde med att först i intervjuer säga dumheter om kvotering, sedan - ett halvår senare, när han hade haft chansen att ta och sätta sig in i frågan - göra om samma sak live på Göteborgs filmfestival. Med fortsatt förtroende.

(Dirty Diaries, Lars G Lindström, kvalitet och kvotering i SvD och mansroller, konstruktion etc här och referat av debatten i Göteborg 2010 här.)

Överlag har vi sett en del stunts som kostat lite pengar (eller gett mycket litet pengar till kvinnliga filmarbetare) men desto mer uppmärksamhet till dem som står bakom. Här är en text om utvecklingspengarna som följde på Rookie och gav bland annat Äta, sova, dö. En annan om Stockholms Filmfestival och deras uppmärksammade långfilmsstipendium för kvinnor (som jag ifrågasatte, med en intressant påföljande diskussion under inlägget med några sökande) här.

Vi behöver, tror jag, lite mer filmhistorisk kunskap i våra dagstidningar, analyser och diskussioner - inte minst i denna fråga. Vi behöver efter snabba fixar och enkla test analyser - var i samhället är vi, vad säger filmerna om vårt samhälle? Finns det en avgörande skillnad i de analyser vissa kvinnliga/ manliga regissörer levererar som är relevanta på olika vis. Här påminns jag om Amy Taubins ypperliga diskussion om hysteri-begreppet som jag applicerade på den manlige japanske regissören Kiyoshi Kuroswa i en essä.

»Vad som fångade mitt intresse var inte listan i sig, utan en sidoartikel av Amy Taubin. Taubins text är föranledd av att hon hade tillfrågats om att bidra till listan med regissörer, med följdfrågan om varför det – surprise – var så få kvinnor på den.
Definitionen på regissörernas verk var bland annat att de skulle vara »a perpetual tightrope between the hallucinatory and the hysterical«. Taubins svar är tvådelat: för det första menar hon att de kvinnor som försöker skapa sig auktoritära positioner – säg som regissörer – i en patriarkal värld är väldigt försiktiga med att göra något som få dem att verkar enbart definierade av sin livmoder.
För redaktörens fråga tycks inlindad i något annat: om det är hysteriska filmer vi är ute efter, varför är det då inte kvinnliga regissörer som gör dem – eftersom det patologiska tillståndet hysteri, som drabbar både kropp och psyke, sedan urminnes tider antas vara kopplat till det feminina?
Något som får Taubin att inte bara underkänna listans filmmakare som kreatörer av hysteriska verk, utan att ge en betydligt mycket mer intressant tolkning av var hysteri faktiskt står att finna i dagens filmvärld. Hon menar att det man framförallt kan se, ända sedan Vertigo, är till vilken grad ett hotat patriarkat har reagerat med just hysteriska symptom, framförallt när det gäller att kontrollera kvinnor och deras »reproduktiva organ« på film.«

Vi behöver samma saker som jag påpekar när jag diskuterar vithet och icke-vithet på film: en diskussion som handlar om den konstnärliga utmaning det innebär att berätta om det som inte har berättats. Och det på nya vis - till exempel i frågan om att bryta normer. Då skiftar också vår uppfattning om vad »kvalitet« är. (Apropå det svenska stödsystem till film som vi har idag). Därför är det viktigt att på regissör- och manusutbildningar lära sig filmhistoria, se regissörer som arbetar på andra vis med kroppar (kvinnor eller män, som Denis i Beau Travail), lära sig hur tiden i berättandet kan bli en viktig kritik i sammanhanget - som i Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles. 

Eller så kan vi sätta upp en lapp på STDH där det står »hur många kvinnor pratar med varandra, och vad pratar de om?«.

Avslutningsvis vill jag påpeka för Dagens Nyheters reportrar - måhända snöblinda av att ha sett alla svenska succéfilmer från det senaste decenniet - liksom Svenska Filminstitutets VD att detta svar i intervjun inte heller klarar så värst många test:

»Jag började arbeta på Filminstitutet 2011. Den hösten fick samtliga svenska filmer som hade premiär underkänt i Bechdeltestet. Varenda en.«

Fredagen den 2:a september 2011 hade Lisa Aschans Apflickorna premiär - en film som om den nu hade misslyckats i Bechdeltestet ändå hade stått som en milstolpe i svensk filmproduktion.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mer läsning i relaterade ämnen: Essä om kvinnor och film i historien - Mai Zetterling, Vera Chytilova, Barbara Loden med flera.

Text om Margarethe von Trotta i Cinematekets program

Om Drive och Wuthering Heights, filmspråk, kvinnor och män

Julie et Jean

Recenserade Helena Bergströms film Julie i fredagens SvD och talade om densamma i dagens kritikersamtal i Nya Vågen P1.

För er som inte har sett Alf Sjöbergs Fröken Julie från 1951 - marsch mot närmaste filmnasare av valfri sort. Finsmakarna skaffar den (som vanligt) suveräna Criterion-utgåvan.

Informellt rörmokeri

En fråga till svenska filmfestivaler: om ni behöver laga rören i köket, ringer ni då en rörmokare och frågar om hen kan fixa dem "lite informellt"?

Nej, just det.

Samma sak gäller svenska filmjournalister - med den skillnaden att vi vet att "informellt" inte betyder svarta pengar (vilket jag utgår ifrån vore rörmokarens första tanke i det läget) utan inga pengar alls.

Snälla sluta.

 De flesta av oss ser kontinuerligt på ny film (och gammal), läser tidskrifter och böcker, åker på festivaler - håller oss förkovrade helt enkelt. Och det för en rätt dyr summa. En del av oss har till och med studerat våra ämnen, och andra ämnen, för att kunna göra det här så bra som möjligt. Kanske har vi studiemedel som måste betalas tillbaka.

Så snälla - börja skriva in kostnaden för dem som arbetar professionellt med att föra samtal om film i Sverige - i skriven form, på tv, radio och sedan framför er festivalpublik - i er budget från början. I slutändan kommer alla tjäna på det.

Tack på förhand.

Ps: Ingen skugga över den person som framförde frågan denna gång: en del i problemet är att flera svenska festivaler ständigt byter ut anställda så att de nya på posten omöjligen kan veta hur festivalerna tidigare har missbrukat folk.

Tinseltown i bilder

Från dagens K-reportage i SvD + extras.