8 mars, Bechdeltest och de snabba fixens tidevarv

När jag häromveckan recenserade Helena Bergströms Julie avslutade jag texten såhär:

»Så när Filmsverige nu har en pågående debatt om kvinnliga regissörer – en debatt som lett till ett befängt mentorprogram där just Helena Bergström har blivit en av dem som ska hålla redan etablerade regissörer i handen för att de inte är män – borde även frågan om vilka historier som (åter)berättas för jämnan, och hur dessa berättas, bli föremål för diskussion.«

Jag fick anledning att tänka på raderna när jag idag, den åttonde mars, slog upp Sveriges största morgontidning och läste deras genomgång av de största svenska filmerna det senaste decenniet med hjälp av Bechdeltestet, samt en intervju med Svenska Filminstitutets VD Anna Serner inunder.

När Bechdel - som har decennier på nacken - började prövas av svenska filmskribenter för ett par år sedan var det ett under hållande och ögonöppnande (och rätt skrämmande) litmustest på hur illa ställt det var med svensk film. När testet ungefär tre år senare är den till synes enda (åtminstone viktigaste) måttstock Dagens Nyheter och Serner tar upp kring kvinnor film och jämställdhet tänker jag på Slavoj Žižeks kommentar kring cultural studies-fältet:

 »Nej, det räcker inte att läsa Jane Austen på ett subversivt vis«.

Jag menar att den problematisering vi behöver idag knyter an till stycket ovan: vilka berättelser, hur berättas det - och ja, naturligtvis, vilka kroppar är i apparaten och berättar? Hur resoneras det kring deras närvaro?

I mina ögon är Bechdeltestets dominans i detta avseende, om det fortsätter att vara ett avgörande kriterium, ett stort problem: hur gör vi då med större delen av Claire Denis regissörskap? Agnieszka Hollands? Såhär kan vi fortsätta med några viktiga kvinnliga regissörer de senaste decennierna.

Problemet - fint sammanfattat av den filmälskande slovenen - är quick fix. Jag menar: Beau Travail, Vendredi Soir och många fler av Denis filmer är tveklöst intressanta som diskussionsunderlag för något i kvinnligt filmskapande, och det så än många filmer som likt Escape from Planet Earth passerar testet. (Här är en understreckare om Claire Denis hennes filmer och filmspråk).

Jag menar alltså inte att det är fel varken att singla ut kvinnliga regissörer för konsumtion, eller att pröva filmer med test av det här slaget - däremot menar jag att vi tycks ha fastnat i en rätt grund analys. Det är samma grunda analys som ger oss denna mening i dagens DN: »Anna Serner berättar att Filminstitutet tagit fram en jämställdhetsplan och nu kommer att räkna på könsbalansen på alla plan i film. Såväl bakom som framför kameran«.
Frågor på det?

Ja, faktiskt. Hur ser denna plan ut? Varför har ni inte gått tillbaka till den enda plan/ strategi som faktiskt visade sig hålla för att börja reparera denna skada, nämligen Andrea Östlunds kvoterade Rookieprojekt? (Apflickorna, Äta sova dö).

Jag har i samma recension som ovan riktat kortfattad kritik mot det nyss lanserade mentorsystemet. Någon har frågat mig varför jag inte väntar och ser hur det faller ut. Mitt första svar på detta är att jag uppfattar det som märkligt att en regissör som har gjort en långfilm och/ eller dramaserie ska söka ett mentorsystem; att hon anses oetablerad. Och att hon ska göra detta med Helena Bergström. »Jaha, ni är kvinnor, oavsett vad ni producerat - se vad ni kan lära av varandra«.

Svaret där är att det är svårt, särskilt svårt, för kvinnor att göra sina andra film. Mitt svar är: kvotera då in de regissörerna till sin andra film istället för att satsa på detta. Och satsa på mentorsprogram tidigare i åldrarna.

Mitt andra svar är att jag råkar vara bekant med en av de två personer som är projektledare för mentorsprogrammet och ifrågasätter hennes kunskap om (det svenska) filmområdet. Hon är en bra person så mycket som jag känner henne, men har en mycket grund kunskap om filmindustrin och dess problematik.

 Det är helt okej - det har de flesta människor - men de flesta är inte projektledare på en viktig satsning inom jämställdhetsområdet i svensk film. Hon är nyfiken på hur det fungerar, men det blir ändå märkligt eftersom det måste finnas en handfull människor med fleråriga erfarenhet av produktion, filmfestivaler, filmarbete, könsfördelning som tvärtom kunde lära sig lite om företagsorganisation men har den svårfångade praktiska kunskap som filmvärlden är.

Det är lite som när Lars G Lindström tillträdde som konsulent och inledde med att först i intervjuer säga dumheter om kvotering, sedan - ett halvår senare, när han hade haft chansen att ta och sätta sig in i frågan - göra om samma sak live på Göteborgs filmfestival. Med fortsatt förtroende.

(Dirty Diaries, Lars G Lindström, kvalitet och kvotering i SvD och mansroller, konstruktion etc här och referat av debatten i Göteborg 2010 här.)

Överlag har vi sett en del stunts som kostat lite pengar (eller gett mycket litet pengar till kvinnliga filmarbetare) men desto mer uppmärksamhet till dem som står bakom. Här är en text om utvecklingspengarna som följde på Rookie och gav bland annat Äta, sova, dö. En annan om Stockholms Filmfestival och deras uppmärksammade långfilmsstipendium för kvinnor (som jag ifrågasatte, med en intressant påföljande diskussion under inlägget med några sökande) här.

Vi behöver, tror jag, lite mer filmhistorisk kunskap i våra dagstidningar, analyser och diskussioner - inte minst i denna fråga. Vi behöver efter snabba fixar och enkla test analyser - var i samhället är vi, vad säger filmerna om vårt samhälle? Finns det en avgörande skillnad i de analyser vissa kvinnliga/ manliga regissörer levererar som är relevanta på olika vis. Här påminns jag om Amy Taubins ypperliga diskussion om hysteri-begreppet som jag applicerade på den manlige japanske regissören Kiyoshi Kuroswa i en essä.

»Vad som fångade mitt intresse var inte listan i sig, utan en sidoartikel av Amy Taubin. Taubins text är föranledd av att hon hade tillfrågats om att bidra till listan med regissörer, med följdfrågan om varför det – surprise – var så få kvinnor på den.
Definitionen på regissörernas verk var bland annat att de skulle vara »a perpetual tightrope between the hallucinatory and the hysterical«. Taubins svar är tvådelat: för det första menar hon att de kvinnor som försöker skapa sig auktoritära positioner – säg som regissörer – i en patriarkal värld är väldigt försiktiga med att göra något som få dem att verkar enbart definierade av sin livmoder.
För redaktörens fråga tycks inlindad i något annat: om det är hysteriska filmer vi är ute efter, varför är det då inte kvinnliga regissörer som gör dem – eftersom det patologiska tillståndet hysteri, som drabbar både kropp och psyke, sedan urminnes tider antas vara kopplat till det feminina?
Något som får Taubin att inte bara underkänna listans filmmakare som kreatörer av hysteriska verk, utan att ge en betydligt mycket mer intressant tolkning av var hysteri faktiskt står att finna i dagens filmvärld. Hon menar att det man framförallt kan se, ända sedan Vertigo, är till vilken grad ett hotat patriarkat har reagerat med just hysteriska symptom, framförallt när det gäller att kontrollera kvinnor och deras »reproduktiva organ« på film.«

Vi behöver samma saker som jag påpekar när jag diskuterar vithet och icke-vithet på film: en diskussion som handlar om den konstnärliga utmaning det innebär att berätta om det som inte har berättats. Och det på nya vis - till exempel i frågan om att bryta normer. Då skiftar också vår uppfattning om vad »kvalitet« är. (Apropå det svenska stödsystem till film som vi har idag). Därför är det viktigt att på regissör- och manusutbildningar lära sig filmhistoria, se regissörer som arbetar på andra vis med kroppar (kvinnor eller män, som Denis i Beau Travail), lära sig hur tiden i berättandet kan bli en viktig kritik i sammanhanget - som i Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles. 

Eller så kan vi sätta upp en lapp på STDH där det står »hur många kvinnor pratar med varandra, och vad pratar de om?«.

Avslutningsvis vill jag påpeka för Dagens Nyheters reportrar - måhända snöblinda av att ha sett alla svenska succéfilmer från det senaste decenniet - liksom Svenska Filminstitutets VD att detta svar i intervjun inte heller klarar så värst många test:

»Jag började arbeta på Filminstitutet 2011. Den hösten fick samtliga svenska filmer som hade premiär underkänt i Bechdeltestet. Varenda en.«

Fredagen den 2:a september 2011 hade Lisa Aschans Apflickorna premiär - en film som om den nu hade misslyckats i Bechdeltestet ändå hade stått som en milstolpe i svensk filmproduktion.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mer läsning i relaterade ämnen: Essä om kvinnor och film i historien - Mai Zetterling, Vera Chytilova, Barbara Loden med flera.

Text om Margarethe von Trotta i Cinematekets program

Om Drive och Wuthering Heights, filmspråk, kvinnor och män