Automatavkastning på snacksen

Svensk films nya ansikte - Ratos styrelseordförande Arne Karlsson

Ungefär samtidigt som jag hade skickat min SvD-kommentar om att Finnkino och SF Bios slås ihop och blir Nordens största biografkoncern - efter det att private equity-konglomeratet Ratos köper 60 procent av aktierna i SF Bio - droppade ett synnerligen vältajmat mejl om den svenska biograflistan in i boxen.

Fem av tio filmer är nämligen svenska just nu. Något som innebär att folk i nästan hela landet kan njuta av Små citroner gula, Johan Falk, Maria Lang-deckare på duk - och naturligtvis den halv miljon som redan har sett Sune i Grekland.

Jag menar inte att vara raljerande, men om man ska leka finn fem fel (och det ska man) så är den udda fågeln i sammanhanget nummer nio på listan - Searching for Sugar Man. Jag vet inte riktigt vad det säger att en film som den har 100 000 besökare. Jo, visst, som distributören skrev i ett av mejlen om filmens framgångar - den häver fysikens lagar. Men i Sverige krävs det 30 veckor på bio och en Oscarstatyett för att få den slags uppbackning från biograferna som gör att filmen är tillgänglig. Äta sova dö gick det knappt att se strax innan storslam på Guldbaggegalan - ens i Stockholm. Filmen gick i en salong med sexton platser och på omöjliga tider.

Plats i marknadsföring, utrymme på biografer och annat som får folk att den viktiga första helgen gå på bio är dock inte vikt åt filmer som dessa. "Att trotsa fysikens lagar" innebär att arbeta i motvind, gratis, bråka, vara jobbig, ständigt tänka nytt - och i de flesta fall står inte en guldstatyett i slutet av vägen.

Fint ändå. Men inget man kanske vill och kan bygga en karriär och ett liv av. Att säga att det blir etter värre efter att just Ratos blir nya majoritetsägare i det svenska biografmonopolet är inte självklart - men det är klart och tydligt att ett riskkapitalbolag inte i första hand har den långsamma filmkulturens bästa för sina ögon: Inkomsterna på biografsidan ser idag helt annorlunda ut. De stavas popcorn och megablockbusters som satsar allt på öppningshelgen. Filmer som behöver mun-mot-mun mer än en färggrann poster, filmer som behöver få bli snackisar - de som historiskt sett är de mest omfamnade när jag talar med folk; lite udda och de som i alla fall jag bär med mig i hjärtat mer än andra - de har en allt mindre chans idag.

Och det allvarligaste hotet av alla är att automatstödet mycket snart sanktionerar att »bolaget« sköter sitt filmpolitiska uppdrag - nu har de i och för sig inget, men kulturministern får ett argument för att stödja monopolet, riskkapitalet och den svenska filmen på samma gång (rätt häpnadsväckande) - utan att ta i Äta sova dös, Hassels och Avalons i tång.

Tio-i-topp-listan kan i fortsättningen skickas ut av SFI som ovan men lite mer regelbundenhet, och vi kan alla glädjas åt den svenska filmens framgångar. Då och då kommer vi också att få ett mejl och en pr-notis i dagstidningarna om hur bra det går för en film på någon festival på andra sidan Atlanten eller i Europa.
Men den kommer Örnsköldsvik, Sunne och Falkenberg kunna drömma om än mindre än de gjorde idag. Och så kommer det självuppfyllande hamsterhjulets sanning att snurra vidare - "publiken vill ju ha det".

Och Sune i Nästa Production Value Valley får cash och premiär lagom till juldagen 2015.