Efter 2018, inför 2019

Det blev en hel del texter även 2018. Med nyfikna, roliga och öppna redaktörer på GP Kultur blev det dessutom många udda ämnen, böcker jag kanske inte hade recenserat annars och mycket mer. Som några tankar om den trånga klimatdebatt flera kultursidor för.

Och filmkritik förstås – här är mina årsbästa. Film (och mer) skriver jag också om i Expressen Kultur, som här, om det judiska Hollywood.

De flesta GP-texter hittar man här. De är låsta, ja. Men det kostar 99 kronor i månaden att prenumera på GP. Det är billigt. Särskilt om ni funderar över hur framtiden kommer se ut med enbart redaktionslösa Swish-journalister som aldrig är mer fria än de individer de behöver behaga.

Jag föredrar redaktioner över det. Ni som menar att pengarna även går till en ledarsida ni ogillar kan balansera det med att intäkterna går till driften av en fri kultursida. Det behövs. Med erfarenhet från flera olika sidor kan jag säga att GP Kultur på ett smart vis har högt i tak, vilket återspeglas i bredden av texter.

Och så blev det ännu en bok, Ex: Migrationsmemoar 1977-2018, som har fått flera fina recensioner.
I vår är det val till EU-parlamentet och Europa är tillsammans med migration huvudspår i Ex. Läs den och förbered dig på ett avgörande val som tyvärr fortfarande är i svensk radioskugga.

Valet 2019 gör det lätt att vaska fram några av de viktigare texterna från i fjol. Som denna, om att populisterna inte gör samma misstag som alla andra – och nu tar kampen om EU på allvar.
Inte längre -exit alltså:

»Det misstaget gör inte andra krafter. När Italiens Matteo Salvini nyligen mötte Viktor Orbán och ledare från Centraleuropa lanserades en antimigrations-front med udden mot Frankrikes Emmanuel Macron. Målet är att migranter ska skickas tillbaka, och att unionens försvar byggs upp mot flyktingar. Salvini ser valet i maj som ”den sista chansen att rädda Europa”. Tanken är att de Centraleuropeiska Visegradländernas nollvision på migrationsområdet ska ta över Bryssel. Om Swexit-demokraterna redan är med på tåget och inte ville tala om sådant under en svensk valrörelse får vara osagt. Partiet bytte i våras EU-grupp från den Nigel Farage-ledda Gruppen Frihet och direktdemokrati, som är mest EU-kritisk, till light-varianten Europeiska konservativa och reformister – där polska Lag och Rättvisa, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna ingår.«

Och i Expressen Kultur, den andra kultursidan där jag medverkar, skrev jag i somras om hur de "invandringskritiska" framställer folk som känslostyrda godhetsknarkare  men själva regelbundet bortser från hårda fakta. Det är en text om mycket av det som står på spel i vårens val.

»Sverige och Europa levde i många decennier på ett humanistiskt credo som formats ur andra världskrigets vansinne. Generationer har tagit dessa erfarenheter för givna. Men den som nu lyssnar på den svenska debatten och på samtalet i länder som var berörda av folkmorden inser att det inte längre stämmer. Vill vi därför bevara de värderingar som så ofta påstås vara inneboende svenska eller europeiska så måste vi – något Hannah Arendt påpekade redan på 1950-talet – applicera dem i global solidaritet. Och det gör man inte på basis av nyckfull känslostyrd opinion och politiker som brottas med nationalismens hala ballonger.« 

I en annan text för Expressen, om två inte helt övertygande böcker, skrev jag också fram det recept som behövs mot utvecklingen:

»Så när Snyder slutligen återvänder till USA bortom rysk påverkan sliter man nästan sitt hår över att han inte har haft en modig redaktör. Här finns en smart, passionerad utläggning om hur ekonomisk jämlikhet hänger samman med kärnvärden i den liberala demokratin. Med utgångspunkt i den pågående opiatepidemin skildras hur kortare livslängd, usel hälsa och krossad framtidstro är grogrund för att ”evighetspolitik” ska bli lockande – och att en Trump ska väljas. ”Ryssland” må vara bra klickbete. Men mellan raderna på "The Road to Unfreedom" framträder skissen till något just nu lika väsentligt: att normala löner, trygghet och individuella rättigheter gav institutionerna den ryggrad som behövdes på 1900-talet. Det är historielektionen om hur de liberala demokratierna har kunnat stå pall så länge som de ändå har gjort. Och den behöver skrivas igen. «

 God fortsättning, och gott nytt 2019. 

European Film Awards i Sevilla

Det årliga filmpriset som Europeiska filmakademin delar ut turnerade i helgen till Sevilla. Nästan 20 grader varmt, Game of Thrones-kulisser och ett riff-raff av europeiska filmkändisar. Och särskilt roligt förstås att min vän och kollega Jane Magnusson plockade hem priset för bästa dokumentär med Ingmar Bergman - Ett år, ett liv.

Det stod mycket mellan Pawel Pawlikowskis Cold War (min recension) och Ali Abbasis Gräns (min recension). Utsökta filmer som jag är förtjust i.

EFA kan vara rätt mycket stora, trötta ord om hur fantastisk europeisk film är. I år var där istället bara en tunn hinna som hindrade hysterin över Brexit och kriserna att titta fram på riktigt. Kanske var det också därför som just Cold War – som ju handlar om historiens totalitära spöken – blev en så massiv vinnare.

Min rapport för GP Kultur

»För några år sedan räknade experter ut att det har gjorts 153 operor som utspelar sig i eller har inspirerats av Sevilla. Det är nästan samma antal som filminspelningarna den andalusiska huvudstaden huserar årligen. Det var således en passande kuliss som den Europeiska filmakademin (EFA) i lördags intog för att dela ut 2018 års ”europeiska Oscars”.« 

Sex, droger och förskingring på Richard Nixon-nivå

Inte en helgjuten dokumentärfilm, men roligt att få ett annat perspektiv på legendariska Studio 54.

»Rubell och Schrager badade i pengar (och droger) men struntade i att skaffa utskänkningstillstånd och fick söka på daglig basis. Tillsammans med ”förskingring på Richard Nixon-nivå” ledde det till katastrof. Woodstock fick tre dagar. Studio 54 fick 33 månader. Ägarna fick tre års fängelse. Schrager har fortfarande ångest för att han kapade straffet genom att tjalla – hans pappa var maffiabossen Meyer Lanskys högra hand.«

Akademien och stipendierna

Fick ett flash om att en författare tackat nej till ett stipendium från Svenska Akademien. Fick flashback till när ingen kulturredaktion ville publicera denna text om det sjuka med kulturarbetares beroendeställning.

Stipendier är ett i bästa fall märkligt lotteri. Jag tror att författande (och annat) kan finansieras på betydligt mycket sundare vis. Menar man allvar med kulturens vikt för samhälle och demokrati och vad det nu är för honnörsord som brukar eka när kulturministrar tar i så har läget för förändring aldrig varit mer gynnsamt.

»Det rör sig inte om fantasisummor, utan den trygghet som betalda basomkostnader innebär. För det får man idel vinster: fler som vill verka som kulturskribenter söker sig till längre studier och förkovran; friare skribenter som har råd att skriva i publikationer med ringa medel samt ett breddat utbud på sidorna. Och Akademiens betydelse kommer knappast att minska – men möjligheten till korrupta relationer gör det.«

Läs hela på Tvdags.se

Den slovakiska filmen

Slovakien är ett litet Centraleuropeiskt land som för de flesta svenskar nog är mest bekant som bihang Tjeckien. Det är förstås långt ifrån sanningen. Jag skrev en essä om några slovakiska filmer för POV. Du kan råka lära dig något om Slovakien. Men också få en annan blick på några av de just nu centrala frågorna i den svenska filmen. 

Luleå Filmkonvent 2018

Igår inledde jag Luleå filmkonvent. Konventet samlar stora delar av branschen – SFI, SVT, kulturdepartementet, regionerna och så vidare.

Jag valde att tala om makt och mitt skrås misslyckande.

Mitt manus:

»Jag började skriva om film för ungefär 15 år sedan. En dag, på den tiden, när jag var på väg till Filmhuset för att bevaka en dragning kring filmavtalet så sprang jag in i en kollega ur en äldre generation.

”Aha det är din tur att tjänstgöra i skyttegraven”.

Det var inte bara tanken på att stå framför just er här idag som gjorde att minnet av metaforen om skyttegraven dök upp. Det var en påminnelse om det hon kallade för tjänstgöring – och vad det lärde mig.

För när jag fick frågan om att komma hit och tala om makt och film så funderade jag på vad begreppet makt är för mig. Makt finns alltid. Politisk makt. Ekonomisk makt. Osv. Men dess möjlighet att ta sig olika uttryck - besvärande uttryck - sätts alltid av ramarna den har.

En av dessa ramar är journalistiken, som ju av en anledning kallas för den tredje statsmakten.

Jag vill inte påstå att svensk filmjournalistik någonsin har varit överdrivet engagerad i filmen bakom duken. Något jag tyckte var överraskande när jag började skriva om film, som ju trots allt är ett väldigt kostsamt medium med stor påverkan. Själv valde jag därför att ägna mig åt normer i filmberättande.

Men jag lärde mig snabbt att läget kom sig av filmens märkliga sits mellan nöje, kultur och industri.

På det stora hela var undantaget Filmavtalet. I många år fick nya kritiker och journalister en åtminstone rudimentär kurs i filmpolitik och kohandeln med vilken avtal sattes samman eller inte. Här övade man sig i modeller och alternativ.

Man fick en slags skiss över var makten, eller snarare makt i pluralis, fanns.

Filmavtalets upphörande är inte den enda anledningen till förändringar i makten över filmen eller hur vi bevakar den. Många svenska medier har knappare resurser. Men ju mindre som skrivs, ju mindre som av tradition har skrivits, ju färre på redaktionen som har kunskap – desto troligare att en nyhet man inte vet att tolka passerar okommenterad.

Ett av Sveriges största produktionsbolag skickar ut ett pressmeddelande klockan fem en fredag om att en filmkonsulent ska sluta i förtid och börja hos dem – vem ska ta i det? Framförallt: vem ska veta att tolka vad meddelandet säger och varför det går ut då?

Eller nyheten att Telia vill köpa SF STUDIOS, den har bara publikationer som Resumé och DI tagit i.

Är det ens fel? Det vet vi ju inte förrän någon tar sig en titt på det. Men det gör nästan bara bloggar och specialpublikationer – i alla fall initialt.

Detta är ett problem i sig. Om bara specialpublikationer ser på återkommande händelser och försöker dra röda trådar är de lättare att avfärda.

Jag är heller inte ensam om att få min kritik och mina granskningar misstänkliggjorda.

Kunskapsbaserad kritik avfärdas eftersom den kommer från fel person, eller kallas för personangrepp. Konsekvensen märker jag hos folk som är kritiska men inte vill gå ut med det offentligt för att de uppfattar det som att de skulle råka illa ut i ett sådant klimat.

Det är nämligen såhär: Att kritisera tveksamma metoder som görs för goda föresatser gör att du riskerar att se ut som motståndare till goda föresatser. Inte som motståndare till tveksamma metoder.

Det är många som inte vill hamna i den sistsen. Det gäller både de som arbetar i branschen och de som bevakar den. Särskilt när det händer att de rör sig på samma galor.

Ändå har förstås även denna politik och dess ideologi och ekonomi - precis som politik och ideologi och ekonomi i alla epoker - konsekvenser på vilka filmer som blir till och hur de ser ut. Alla som ägnar sig åt att granska filmhistoria vet detta: en gång i tiden var det den ekonomiska investeringen att bygga filmstudios som ändrade filmen i Sverige och många andra länder. Harry Scheins filmavtal var avgörande för synen på film som kultur och konst; Bergmans möjligheter att göra film under Schein, som i sin tur hade tumme med Olof Palme.

Också vår tid kommer en dag se ut på det viset. Med perspektiv.

Kanske är det också därför som det är personer som har perspektiv på Sverige som först börjat kritisera. Och talande nog inte från mediernas håll. I höst är det regissören Isabella Eklöf vars danskproducerade film HOLIDAY nästan inte gick upp på svenska biografer. Hon sammanfattade det hela med att ”Sverige har ett reellt problem med självcensur”.

Det är rädsla – och rädsla leder till dålig konst, skrev Eklöf.

Mindre uppmärksammat blev något som regissören Ali Abbasi i samma veva sa till Sydsvenskan. Gräns-regissören förklarade att Svenska Filminstitutet är toppstyrt och sätter ideologisk tvångströja på konsten. Och: ”Att 50 procent av regissörerna är kvinnor är varken bra eller dåligt. Det är bara statistik”.

Kort därpå skrev Lisa Langseth en text där hon kritiserade den mätbarhet som styr svensk film. Sedan följde hon upp med en kommentar till SFIs senaste jämställdhetsrapport HAN HON OCH PENGARNA om att det är berättelser som räknas, inte om man kvoterar in kvinnor i de största produktionerna.

Gemensamt för dessa röster är att kritiken kommer från de som skapar, men att trådarna inte dras av analytiker och journalister. Jag har svårt att se att samma situation kring Dramaten inte skulle leda till kulturrubriker och debatt.

Det spelar alltså ingen roll om dessa tre regissörer har ”rätt” – vårt jobb är att lyfta detta för vädring och debatt och undersökning. Istället fick den danska kulturministerns tweet om Lars von Trier i vår medier större uppslag än vad som händer här.

Detta gäller många andra frågor. Säg, hur väl de så kallade branschråden fungerar. Vad tycker folk? Hur är stämningen? Varför är det så tyst om dem?

Nå. Svensk film och makt handlar om väldigt mycket mer än Svenska filminstitutet och det nationella.

Ur en mediesynvinkel så är lokalpressens allt svårare situation ett stort problem för behoven av att granska detta. Stockholm är Stockholm och en av bristerna är att vi har en viss fixering vid vår egen huvudstad. Hur regionerna sköter eller inte sköter makt är naturligtvis av avgörande vikt i en tid då regionen och det övernationella blir allt viktigare.

Händelserna i Sveriges andra stad Göteborg de senaste veckorna är ett utmärkt exempel. Att Göteborgs-Posten har lyft det i både artiklar och debatt visar vikten av press med lokalt fokus. Det är också talande för det hot vi ser: om kommunalpolitiker drar in kulturpengar med motiveringen att ”det här är rätt mycket pengar som vi inte har sett hur de kommer tillgodo för filmbranschen” så är det också en väldigt viktig anledning till det mätbaras intåg i kulturen.

Med det mätbara kan du lättare motivera nyttan för politikerna, som kan försvara den för väljarna.

”Jo serru den filmen är bra för jämställdhet.”

Men 2018 är kultur varken bara en nationell fråga eller en fråga för regioner. Om vi är dåliga på att bevaka saken nationellt så är det illa på EU-nivå – och en katastrof globalt.  

Vi kan redan se det utifrån SF BIOS långa monopolliknande statur i Sverige. Kritiken mot detta fanns men fick aldrig riktigt fäste. Och sedan blev det värre. Häromdagen pratade jag Kina med en kollega som var förfärad över kulturnyheter därifrån. Jag frågade personen vad hen skulle tycka om Kina genom ägande hade stor kontroll över ett svenskt kulturuttryck. Skulle hen protestera mot en sådan utveckling? Självfallet!

Sedan berättade jag om Wanda group. Förhoppningsvis är det i alla fall ingen här inne som har missat att världens största biografägare är ett kinesiskt bolag som nu också äger vår dominerande biografkedja.

 Ägaren till Wanda group var fram till 2015 en fastighetsmiljardär med mycket goda kontakter i den kinesiska partieliten. Och vid samma tid som landets president Xi Jinping började hårdsatsade på propaganda för att påverka medier att berätta Kinas perspektiv – då började han köpa upp filmstudios och biografer i USA.

Jag väntar dock fortfarande på en artikel som handlar om detta, och inte om hur ful bolagets nya logga är.

Själv lever jag deltid i Centraleuropa. Och här kombineras kulturens nyttoaspekt med förskjutningar i makten som vi inte tycks förstå. Attacker på public service är vardag men innehållet skulle redan som det är verka förfärande på många svenskar. Samtidigt dras kulturpengar bort från det man ogillar.

Det gäller Polen och Ungern, men Slovakien och Tjeckien är inte långt efter. Det påverkar även film och tv-drama eftersom populistisk nationalism hänger samman med ett starkt intresse av kulturen som måste korrigeras för ett föreställt enhetligt folk.  

Det första Viktor Orbán gjorde när hans parti tog makten i slutet på 1990-talet var att bearbeta kulturen. 2002 kom så den dyraste ungerska filmen någonsin – A Hidember, ett historiskt epos i linje med Fidesz historiska nationssyn. Polsk public service klippte om Pawel Pawlikowskis film Ida och inledde sändningen med att påstå att filmen var historiskt inkorrekt. Filmen påstods vara ärekränkande för polacker och att den enbart vunnit priser för att den är ”pro-judisk”.

Även om många svenskar tycks tro att detta aldrig kan hända här så är detta länder och partier som redan har fått sin vilja igenom i en av EU:s viktigaste frågor: flyktingfrågan. Dessa partier som massmobiliserar inför EU-valet i maj. Inte för att lämna unionen utan för att förvandla den.

Vad säger att de inte skulle komma att dominera också den europeisk kulturens område inom ett par år. Det är en ju minifråga jämfört med migrationsfrågan.

Det är inte alls omöjligt att det i närliggande framtid är en annan nytta som politiker försvarar kulturanslag med:

”Jo serru, den filmen är bra för nationen”

Frågan om kultur är fri eller ofri är egentligen abstrakt. Om kultur var helt fri i relation till processerna omkring oss vore den inte särskilt intressant. Men ju mindre vi bevakar processerna kring kulturen, desto större är risken att kulturen är ofri på fel sätt. Och jag tror att det i slutändan påverkar vilken film som publiken får se.

För rädsla skapar som Isabella Eklöf skrev dålig konst

Det är därför jag engagerar mig i dessa frågor, det är därför jag tycker att kulturjournalistiken i mycket högre utsträckning bör göra det. Och att ni också ligger på om att vi ska göra det.

För vi befinner oss inte i skyttegravar – utan är tillsammans med kulturkonsumenterna del av ett kretslopp.«