Igår inledde jag Luleå filmkonvent. Konventet samlar stora delar av branschen – SFI, SVT, kulturdepartementet, regionerna och så vidare.
Jag valde att tala om makt och mitt skrås misslyckande.
Mitt manus:
»Jag började skriva om film för
ungefär 15 år sedan. En dag, på den tiden, när jag var på väg till Filmhuset
för att bevaka en dragning kring filmavtalet så sprang jag in i en kollega ur
en äldre generation.
”Aha det är din tur att tjänstgöra
i skyttegraven”.
Det var inte bara tanken på att stå
framför just er här idag som gjorde att minnet av metaforen om skyttegraven dök
upp. Det var en påminnelse om det hon kallade för tjänstgöring – och vad det
lärde mig.
För när jag fick frågan om att
komma hit och tala om makt och film så funderade jag på vad begreppet makt är
för mig. Makt finns alltid. Politisk makt. Ekonomisk makt. Osv. Men dess
möjlighet att ta sig olika uttryck - besvärande uttryck - sätts alltid av ramarna
den har.
En av dessa ramar är
journalistiken, som ju av en anledning kallas för den tredje statsmakten.
Jag vill inte påstå att svensk
filmjournalistik någonsin har varit överdrivet engagerad i filmen bakom duken.
Något jag tyckte var överraskande när jag började skriva om film, som ju trots
allt är ett väldigt kostsamt medium med stor påverkan. Själv valde jag därför
att ägna mig åt normer i filmberättande.
Men jag lärde mig snabbt att läget kom
sig av filmens märkliga sits mellan nöje, kultur och industri.
På det stora hela var undantaget
Filmavtalet. I många år fick nya kritiker och journalister en åtminstone
rudimentär kurs i filmpolitik och kohandeln med vilken avtal sattes samman
eller inte. Här övade man sig i modeller och alternativ.
Man fick en slags skiss över var
makten, eller snarare makt i pluralis, fanns.
Filmavtalets upphörande är inte den
enda anledningen till förändringar i makten över filmen eller hur vi bevakar
den. Många svenska medier har
knappare resurser. Men ju mindre som skrivs, ju mindre som av tradition har skrivits,
ju färre på redaktionen som har kunskap – desto troligare att en nyhet man inte
vet att tolka passerar okommenterad.
Ett av Sveriges största
produktionsbolag skickar ut ett pressmeddelande klockan fem en fredag om att en
filmkonsulent ska sluta i förtid och börja hos dem – vem ska ta i det?
Framförallt: vem ska veta att tolka vad meddelandet säger och varför det går ut
då?
Eller nyheten att Telia vill köpa
SF STUDIOS, den har bara publikationer som Resumé och DI tagit i.
Är det ens fel? Det vet vi ju inte
förrän någon tar sig en titt på det. Men det gör nästan bara bloggar och
specialpublikationer – i alla fall initialt.
Detta är ett problem i sig. Om bara
specialpublikationer ser på återkommande händelser och försöker dra röda trådar
är de lättare att avfärda.
Jag är heller inte ensam om att få
min kritik och mina granskningar misstänkliggjorda.
Kunskapsbaserad kritik avfärdas
eftersom den kommer från fel person, eller kallas för personangrepp. Konsekvensen
märker jag hos folk som är kritiska men inte vill gå ut med det offentligt för
att de uppfattar det som att de skulle råka illa ut i ett sådant klimat.
Det är nämligen såhär: Att kritisera tveksamma metoder som görs för goda
föresatser gör att du riskerar att se ut som motståndare till goda föresatser.
Inte som motståndare till tveksamma
metoder.
Det är många som inte vill hamna i den sistsen. Det gäller både de som arbetar i
branschen och de som bevakar den. Särskilt när det händer att de rör sig på samma
galor.
Ändå har förstås även denna politik
och dess ideologi och ekonomi - precis som politik och ideologi och ekonomi i
alla epoker - konsekvenser på vilka filmer som blir till och hur de ser ut.
Alla som ägnar sig åt att granska filmhistoria vet detta: en gång i tiden var
det den ekonomiska investeringen att bygga filmstudios som ändrade filmen i
Sverige och många andra länder. Harry Scheins filmavtal var avgörande för synen
på film som kultur och konst; Bergmans möjligheter att göra film under Schein,
som i sin tur hade tumme med Olof Palme.
Också vår tid kommer en dag se ut
på det viset. Med perspektiv.
Kanske är det också därför som det
är personer som har perspektiv på Sverige som först börjat kritisera. Och talande
nog inte från mediernas håll. I höst är det regissören Isabella Eklöf vars
danskproducerade film HOLIDAY nästan inte gick upp på svenska biografer. Hon
sammanfattade det hela med att ”Sverige har ett reellt problem med självcensur”.
Det är rädsla – och rädsla
leder till dålig konst, skrev Eklöf.
Mindre uppmärksammat blev något som
regissören Ali Abbasi i samma veva sa till Sydsvenskan. Gräns-regissören förklarade att Svenska Filminstitutet är toppstyrt
och sätter ideologisk tvångströja på konsten. Och: ”Att 50 procent av regissörerna
är kvinnor är varken bra eller dåligt. Det är bara statistik”.
Kort därpå skrev Lisa Langseth en
text där hon kritiserade den mätbarhet som styr svensk film. Sedan följde hon
upp med en kommentar till SFIs senaste jämställdhetsrapport HAN HON OCH
PENGARNA om att det är berättelser som räknas, inte om man kvoterar in kvinnor
i de största produktionerna.
Gemensamt för dessa röster är att
kritiken kommer från de som skapar, men att trådarna inte dras av analytiker och
journalister. Jag har svårt att se att samma situation kring Dramaten inte
skulle leda till kulturrubriker och debatt.
Det spelar alltså ingen roll om dessa
tre regissörer har ”rätt” – vårt jobb är att lyfta detta för vädring och debatt
och undersökning. Istället fick den danska kulturministerns tweet om Lars von
Trier i vår medier större uppslag än vad som händer här.
Detta gäller många andra frågor. Säg,
hur väl de så kallade branschråden fungerar. Vad tycker folk? Hur är
stämningen? Varför är det så tyst om dem?
Nå. Svensk film och makt handlar om
väldigt mycket mer än Svenska filminstitutet och det nationella.
Ur en mediesynvinkel så är lokalpressens
allt svårare situation ett stort problem för behoven av att granska detta. Stockholm är Stockholm och en av bristerna
är att vi har en viss fixering vid vår egen huvudstad. Hur regionerna sköter eller
inte sköter makt är naturligtvis av avgörande vikt i en tid då regionen och det
övernationella blir allt viktigare.
Händelserna i Sveriges andra stad Göteborg
de senaste veckorna är ett utmärkt exempel. Att Göteborgs-Posten har lyft det i
både artiklar och debatt visar vikten av press med lokalt fokus. Det är också
talande för det hot vi ser: om kommunalpolitiker drar in kulturpengar med
motiveringen att ”det här är rätt mycket pengar som vi inte har sett hur de
kommer tillgodo för filmbranschen” så är det också en väldigt viktig anledning
till det mätbaras intåg i kulturen.
Med det mätbara kan du lättare motivera
nyttan för politikerna, som kan försvara den för väljarna.
”Jo serru den filmen är bra för
jämställdhet.”
Men 2018 är kultur varken bara en nationell
fråga eller en fråga för regioner. Om vi är dåliga på att bevaka saken
nationellt så är det illa på EU-nivå – och en katastrof globalt.
Vi kan redan se det utifrån SF BIOS
långa monopolliknande statur i Sverige. Kritiken mot detta fanns men fick
aldrig riktigt fäste. Och sedan blev det värre. Häromdagen pratade jag Kina med
en kollega som var förfärad över kulturnyheter därifrån. Jag frågade personen
vad hen skulle tycka om Kina genom ägande hade stor kontroll över ett svenskt
kulturuttryck. Skulle hen protestera mot en sådan utveckling? Självfallet!
Sedan berättade jag om Wanda group.
Förhoppningsvis är det i alla fall ingen här inne som har missat att världens
största biografägare är ett kinesiskt bolag som nu också äger vår dominerande
biografkedja.
Ägaren till Wanda group var fram till 2015 en
fastighetsmiljardär med mycket goda kontakter i den kinesiska partieliten. Och
vid samma tid som landets president Xi Jinping började hårdsatsade på
propaganda för att påverka medier att berätta Kinas perspektiv – då började han
köpa upp filmstudios och biografer i USA.
Jag väntar dock fortfarande på en
artikel som handlar om detta, och inte om hur ful bolagets nya logga är.
Själv lever jag deltid i Centraleuropa.
Och här kombineras kulturens nyttoaspekt med förskjutningar i makten som vi
inte tycks förstå. Attacker på public service är vardag men innehållet skulle
redan som det är verka förfärande på många svenskar. Samtidigt dras
kulturpengar bort från det man ogillar.
Det gäller Polen och Ungern, men Slovakien
och Tjeckien är inte långt efter. Det påverkar även film och tv-drama eftersom populistisk
nationalism hänger samman med ett starkt intresse av kulturen som måste
korrigeras för ett föreställt enhetligt folk.
Det första Viktor Orbán gjorde när
hans parti tog makten i slutet på 1990-talet var att bearbeta kulturen. 2002
kom så den dyraste ungerska filmen någonsin – A Hidember, ett historiskt epos i
linje med Fidesz historiska nationssyn. Polsk public service klippte om Pawel
Pawlikowskis film Ida och inledde sändningen med att påstå att filmen var
historiskt inkorrekt. Filmen påstods vara ärekränkande för polacker och att den
enbart vunnit priser för att den är ”pro-judisk”.
Även om många svenskar tycks tro
att detta aldrig kan hända här så är detta länder och partier som redan har
fått sin vilja igenom i en av EU:s viktigaste frågor: flyktingfrågan. Dessa partier
som massmobiliserar inför EU-valet i maj. Inte för att lämna unionen utan för
att förvandla den.
Vad säger att de inte skulle komma
att dominera också den europeisk kulturens område inom ett par år. Det är en ju
minifråga jämfört med migrationsfrågan.
Det är inte alls omöjligt att det i
närliggande framtid är en annan nytta som politiker försvarar kulturanslag med:
”Jo serru, den filmen är bra för nationen”
Frågan om kultur är fri eller ofri
är egentligen abstrakt. Om kultur var helt fri i relation till processerna
omkring oss vore den inte särskilt intressant. Men ju mindre vi bevakar processerna
kring kulturen, desto större är risken att kulturen är ofri på fel sätt. Och
jag tror att det i slutändan påverkar vilken film som publiken får se.
För rädsla skapar som Isabella Eklöf
skrev dålig konst
Det är därför jag engagerar mig i
dessa frågor, det är därför jag tycker att kulturjournalistiken i mycket högre utsträckning
bör göra det. Och att ni också ligger på om att vi ska göra det.
För vi befinner oss inte i
skyttegravar – utan är tillsammans med kulturkonsumenterna del av ett kretslopp.«
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar