Favoriten – Lanthimos, det absurda (och lite Centraleuropa)

Yorgos Lanthimos är en av mina favoritregissörer. Jag såg hans exceptionella genombrottsfilm Dogtooth i Toronto för tio år sedan och skrev en lång essä. Det blev den första av många texter tills filmen (efter svensk dvd-release) gick upp även på svenska biografer. Jag har haft nöjet att hålla diverse samtal med regissören, men det är roligare att skriva om hans filmer. I alla fall när greken – vilket tycks ske varannan gång han regisserar sedan Dogtooth – skapar mästerverk. 

The Lobster (2016) om ett samhälle där singlar förvandlas till ett djur om de inte hittar en partner inom 45 dagar var hysteriskt bra. Extra roligt att filmen i och med Jordan B Petersons hummerflum fick en extra dimension i efterhand. 

»Det är som om Lanthimos bryter ner hinnan mellan skönhet och rå brutalitet i sina människor. Liksom den övriga estetiken i ”The Lobster” kan det vara på samma gång vackert och obehagligt. Som en blodig sentens i en romantisk dikt eller en bloddroppe i ett bedårande blomsterfotografi. Nick Caves och Kylie Minogues duett ”Where the wild roses grow” passar förträffligt när den dyker upp i en scen. Märklig erotik saknas inte heller: masturbation är förbjudet på hotellet och bestraffas med en hand i brödrosten. På kvällarna kommer städerskan och gnuggar rumpan mot skrevet just innan ejakulation.«

Med nya The Favourite traskar Lanthimos vidare. Jag var inte superförtjust i förra filmen, The killing of a sacred deer (2017). Liksom med Alper (2012) hamnar regissören här på fel sida av gränsen – det som behöver bli fiktion är kvar i den (dessutom grymma) tankeleken: vad händer om du tvingas välja mellan två hemska saker. Den fällan är alltid risken för den som ägnar sig åt att undersöka människans sociala roller och hennes absurditet. 

Men The Favourite är alltså en ny storhet. Det bästa kostymdramat sedan... Barry Lyndon?

»Det kan låta som samma gamla 1700-talsfilm. Men kombinationen av Lanthimos öga, Deborah Davis och Tony McNamaras välskrivna dialog samt de makalösa skådespelare som gör huvudrollstrion är exceptionell. Stones Abigail kalkylerar med blick och öra vart hon ska och slingrar dit; Weisz gör maktmänniskan som med avmätt kyla levererar dräpande kommentarer och håller omgivningen kort (och rädd). Colmans drottningsporträtt är magiskt. Ena stunden grälsjuk, med ansikte som ett stort motsträvigt barn. I nästa lider vi med hennes smärta – den gikt som plågar benen om nätterna och svalkas av Abigail. Men också den psykiska smärtan – avgrundsångesten över förlusten av barn som får henne att kollapsa. Colman har dessutom en komisk tajmning som växlar till tragedi på en nanosekund.«

Bonus från Lanthimos-texterna är upptäckten av Centraleuropa-analysen i Dogtooth-essän. 

"Samtidigt så är de språksystem som diktaturerna skapade inget som bryts ner över en natt – jag tror att insikten om detta kanske är större om man ser Dogtooth än om man åker till Prag och julhandlar. I Dogtooth förstår man hur dessa nästan laboratoriska ingrepp i människor i bästa fall kan åtgärdas med år av terapi; den erbjuder oss ett inträde i mikronivåer som det kan ta lång tid att förstå och se i diktaturer och post-diktaturer.När jag såg filmen tänkte jag på vad jag i dag upplever som det största sveket som västvärlden gjorde gentemot östblocket, att förutsätta att marknadsekonomin skulle vara en automatisk frälsare. Att allt som varit diktatur skulle blåsa bort. Jag minns hur jag läste Timothy Garton Ash skildringar av dissidenterna i öst, hur han på fullt allvar tycktes tro att dessa skulle resa sig som några slags fågel Fenix ur murens aska och skapa friare, renare samhällen – som om dessa personer var obefläckade.”

[...]

”Det var västeuropeiska liberalers önskedrömmar projicerade på öst – där dessa västsamhällen hade främjat sig så långt från förståelsen av diktaturer, att de vältrade sig i överflöd och inte kunde se vilken frihet de hade. Nu skulle de minsann få se. Men Václav Havel & Co, hur bra de än var, var likväl produkter av diktaturer. Sådana blir bra galjonsfigurer, men dåliga realpolitiker.”

Jag tänker på Michael Hanekes kommande Das weiße Band. Hur Haneke skildrar rötterna till det inferno som skulle drabba Europa under andra världskriget genom att visa den mylla det växte ur. För det finns alltid en mylla, och som Richard Swartz har påpekat någonstans så lärde de socialistiska samhällena ut roffande, och det är roffande som har byggt de fuskbyggen vi i dag ser i Östeuropa.Vi kan bara hoppas att den högerextremism som växer fram i regionen i dag inte är en del av en pendelrörelse som funnits där sedan långt innan den tid Haneke skildrar; i minnena av samhällen och människor uppväxta på svart pedagogik och svart bröd.

Fler av dissidenterna såg detta, särskilt de som hade levt i exil, men de talade efter murens fall för döva öron i samhällen där endast ett promille faktiskt hade gjort motstånd och resten snabbt lärde sig att glömma och vända kappan efter den nya vinden.«  

Detta skrevs hösten 2009. Ett halvår senare valdes Viktor Orbán till premiärminister i Ungern – och en ny Centraleuropeisk era inleddes. Lärdom: underskatta aldrig vikten av att läsa filmanalyser.