Deplatforming Jodorowsky

Igår kom nyheten att en utställning med den chilenske konstnären Alejandro Jodorowsky har ställts in i New York. Det är inte första gången som den kontroversielle Jodorowsky är i hetluften – men händelsen visar på en besvärande utveckling för den fria konsten.

Har man följt den chilensk-franske mångsysslaren Alejandro Jodorowsky genom decennierna är det en konstnär vars ord man tar med en nypa salt. Jodorowsky har (för att citera hans Wikipedia-sida) arbetat som:

 ”novelist, a storyteller, a poet, a playwright, an essayist, a film director and producer, an actor in cinematic and theatre productions, a theatre director, a screenwriter, a film editor, a comics writer, a musician and composer, a philosopher, a puppeteer, a mime, a psychologist and psychoanalyst, a draughtsman, a painter, a sculptor and a spiritual guru.” 

Jodorowsky är en surrealist och anarkist som genom åren har sagt de märkligaste ting i intervjuer och i pressmaterial – saker som få i filmvärlden av förståeliga skäl har tagit på särskilt stort allvar eftersom han så ofta har velat chockera.

För Jodorowsky är förstås mest känd som provocerande avantgarde-filmare. Efter att ha grundat en anarkistisk avantgardegrupp gjorde han 1967 skandalsuccé med filmen Fando y Lis. Ett upplopp utbröt efter en visning i Acapulco, och filmen förbjöds i Mexico. En av de få som försvarade Jodorowskys rätt att ocensurerat berätta som han ville (i det här fallet en surrealistisk film om en man med en rörelseförhindrad flickvän) var Roman Polanski som besökte festivalen med Sharon Tate. Den polsk-födde regissören menade att censuren påminde om det hemland han nyligen lämnat. Amerikanerna höll med och en (förvisso nedklippt) Fando y Lis gick upp i New York.

Har utvecklingen gått fram- eller baklänges ett halvt sekel senare? Det var svårt att veta när det igår rapporterades att en Jodorowsky-utställning på ett museum i New York har ställts in efter protester. 

Eftersom jag har följt Jodorowskys filmskapande genom åren – och även läst serier och annat som han har skrivit – blev jag nyfiken på vad som kunde vara så allvarligt att det har lett till att en påkostad och färdig utställning (liksom premiären på hans nya film) dras in. 

Jag menar: det räcker med att ha sett LSD-westernfilmen ”El Topo” (1970), surrealistiska John Lennon-finansierade ”Holy Mountain” (1973) eller bisarra slasher-rullen ”Santa Sangre” (1989) för att förstå att Jodorowskys konstnärskap är speciellt. Inte minst ur sexuell synvinkel.

Har man dessutom arbetat med en utställning, och därmed verkligen satt sig in i en konstnär som i fem decennier arbetat med en uppenbart överdriven publik persona, borde den kontexten vara självklar.  

Men i den kanske märkligaste och (för kulturen skull) allvarligaste ”deplattformering” jag har hört talas om dras nu Jodorowsky-utställningen in en månad innan öppning. 

”Deplattformering” är ett begrepp genom vilket aktivister och / eller nätmobbar drevar bort en person från en plattform. Det har skett på universitet, i medier, och nu alltså på ett amerikanskt museum.

Men vad är det då som har hänt? Jo aktivister i östra Harlem där El Museo del Barrio ligger har protesterat mot utställningen genom att hänvisa till ett uttalande av Jodorowsky – publicerat 1972. I en intervju 1970 om ”El Topo” ska regissören ha påstått att han våldtog sin motspelare i en scen. Ett uttalande han bara några år senare drog tillbaka. Under de snart femtio år som har gått har Jodorowskys motspelerska heller aldrig hävdat något annat.

Aktivisternas protest låter såhär. Utställningen står enligt dem i motsats till vad (de anser att) museets uppgift är:  

“[C]learly diametrically opposed, the antithesis of the mission. The mission is talking about community, equity, and identity. Then how do you go to the dark side?”
 “Art is something that is such a moving target. But do we have to the engage in the same exploitation of identity as well as sensationalism? It’s not just about art. It’s about the social determinants of art.”
 

Det senare skulle (snällt) kunna kallas för oförståeligt nonsens. Men det är den verbala sociala medier-erans motsvarighet till upploppet i Acapulco 1968. Och det är uppenbarligen avgjort mer effektivt: Jodorowskys citat från 1970 har nu lett till en indragen utställning – i USA. Och de uttalanden som har gjorts av museets ledning är inte lugnande för den som är kulturintresserad: ”We cannot endorse words that go against the identity and the context that El Museo serve”.

Okej. Så var är då de medier som vanligtvis är snabba på att kuta upp på krönet till försvar för kulturens och kulturskaparnas frihet? Jodorowsky är måhända inte längre en brett känd regissör, men de större tidningar som fortfarande har en filmredaktion borde snabbt se den problematiska kontexten här. Eller bara det faktum att det handlar om ett femtio år gammalt uttalande. Men om museiledningens pressmeddelande om ”ord som går emot identitet” inte direkt är lugnande, så är New York Times (för att ta det främsta exemplet) tillbakadraget försiktiga rapportering en direkt skandal. 

Än en gång: Det handlar om en utställning som har ställts in efter att aktivister har protesterat mot ett yttrande av en surrealistisk anarkist – ord som ligger ett halvt sekel tillbaka och som konstnären dessutom har dragit tillbaka.

1968 visades Fando y Lis med flit i New York efter att den hade censurerats, och den fick en recension i New York Times. Andra regissörer uttalade sitt stöd mot censur, och John Lennon hjälpte Jodorowsky finansiellt.

Ett halvt sekel senare ställer ett museum i staden in hans utställning. 

New York Times håller käften – och Jodorowskys kollegor likaså.

Det är i sig en häpnadsväckande historia. Men fundera en stund på konsekvenserna för kulturen om den blir prejudicerande.