På jakt på i tankarnas byrålådor snubblar jag över texter som borde ha haft ett längre liv. Som håller än idag. Kanske bättre.
Detta skrevs som en diskussion om normkritik, kritik i allmänhet samt vilka som går filmutbildningar. I slutändan handlar texten om vem som gör film, om vad och om vilka.
Det är, om jag får säga det själv, en ovanligt konstruktiv text.
Och talande. För sedan den här Expressen-artikeln skrevs 2014 har det inte hänt något intressant med ”normkritiken” i verkligheten. Tvärtom har de tendenser som jag skriver om stärkts: kritikerna som försöker peka på att verklig normkritik först måste förstå sitt ämne, själva kulturuttrycket, vi blir reaktionärer. De som skramlar med tomma tunnor och gör konsten instrumentell är de progressiva.
Men så illa ställt är det med verklig utveckling och förändring att någon i maktposition döpte om ordet till ”normkreativitet”. Antagligen för att det inte skulle kännas stagnerat. Svaret på varför det blev så, är samma som i andra kamper där folk med stora privilegier hittar ett nytt modeord att (fortsätta) göra karriär med. Särskilt ett med goda föresatser: det ändrar mycket sällan på de verkliga strukturerna där felen ligger. Men det ser bra ut på ett klistermärke och ett cv.
”Karim menar att de som har invändningar är "skraja", obstruerar och har en "motvilja till förändringar". Han underkänner kritikerna genom att göra märkningarna till en fråga om att vara på den sida som stampar reaktionärt eller att vara god och progressiv.
Det är en fälla vi inte får hamna i. Inte om normkritiken i film ska vara del av ett större kritiskt samtal.För normkritik är inte bara ett trubbigt slagträ i revolutionen. Det är att banalisera den. Lika lite som jag skulle recensera en film utifrån Bechdel- (kvinnor som talar med varandra om något annat än en man) och Inti Chavez Perez-testet (icke-vita karaktärer som pratar med varandra om något annat än ett brott) så kan jag komma åt den komplexitet som finns i enskilda filmer eller i filmapparaten som helhet genom att använda dem.
Först i mötet med filmens eget berättarsätt - foto, musik, kostym, dialog, skådespeleri, klippning etcetera - kan varje individ göra sig uppfattning och få sin upplevelse. Eller utläsa verkets eventuella brist på normkritik (om detta nu är vad hen vill ha med sig ur salongen). Det visade inte minst debatten efter Ruben Östlunds "Play", vars handling är raka motsatsen till Perez-testet men ändå klarar det galant.
Jag har redan tidigare skrivit utförligt om A-märkningen, mångfald, hudfärg i rörlig bild och om den vita norm som genomsyrar svensk film. ("Kulturen låter sig inte tvättmärkas" SvD 7/11-13, avhandlingen "Vithet i svensk spelfilm" 2011 och mer). Och från min sida är jag färdig med att låsas i en diskussion som har märkningar som utgångspunkt. De är till för aktivister och PR-konsulter, inte för kritiker och filmkonsulenter.”
Hela artikeln finns här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar