Rekonstruktion Guldbaggen

När jag började skriva om film var min första Guldbagge-inbjudan som att vinna på lotto. ”Jag får betalt för att gå på bio – och nu gå på gala!?”. Men nyhetens behag försvann snabbt. Dels för att det är jobbigt nog att sitta igenom långa konserter med artister man gillar, iförd vardagskläder. Och direkt värdelöst med trånga, långa filmade galor med undermålig underhållning som man aldrig skulle skänka en tanke i vanliga fall. Iförd slips. (Jag vet att det finns folk som älskar det där, jag hör inte till skaran.)

Men i slutändan var beslutet att sluta gå ett yrkesbeslut – det är inte sunt att kritiker umgås med hela branschen på det här viset. Det är en ytterst liten värld och folk, vad de än tror, är inte immuna mot bekantskapsbacillen. Alltför ofta avspeglar sig de många vän- och bekantskaperna som utvecklas i texter utan udd, och i en försiktighet i kritiken av en bransch som behöver tvärtom: det vassa och det modiga på ett öppet och ärligt sätt. 

Alltså inte bara i kritiken av filmerna – utan av makten över filmen.

Under några år startade jag istället ett eget undergroundpris, HETS. Jag formgav ett pris (ett smycke format som en filmkamera) i det antal jag efter en större skatteåterbäring hade råd till och delade ut varje år tills de var slut. Utdelningen (till då roliga färska filmarbetare, idag etablerade storheter i egen rätt) var också en efterfest till baggen, på olika hemliga ställen. Det var kul så länge det varade. 

Årets inbjudan blev liggande i hallen. Jag hade främjat mig så långt från tanken på Guldbaggen att jag igår föreläste hos FN-föreningen på Norrtälje stadsbibliotek och först på bussen hem kom på att galan pågick. Jag halvslumrade framför sändningen på telefonen. Som varje år tänker jag att det inte finns något att kommentera. Eller rättare sagt, lovade mig själv att inte bli brydd över att Fel Låt Vann. 

Och efter att ha läst kommentarerna idag kan jag väl säga såhär: jag vet hur det känns när man på uppdrag måste skriva något om galan och priserna, och jag vet hur förbannat svårt det kan vara att skriva något som känns relevant både för läsare och en själv. Men hej – vild tanke! – varför inte skriva något med relevans för kulturuttrycket som Guldbaggen handlar om? 

För i år fanns en bra, överraskande sådan sak. Jag ska återkomma till den.

Men först, eftersom tusen och tusen tecken tagits i anspråk till att kalla galan för ”amatörernas afton”, vill jag citera en av åhörarna på gårdagens FN-föreläsning: ”Känns det inte som att folk har blivit lite historielösa?”.

Nej, amatörer och autenticitetstörst på film är inget nytt. Eller om vi hellre ska kalla dem för ”förstagångsskådespelare”. Lamberto Maggiorani i Cykeltjuven var fabriksarbetare, pojken i filmen – Enzo Staiola – plockades från gatan när han kollade in inspelningen. 

Passar inte neorealismen kan vi backa, men det är hur som helst så pass etablerat och i filmhistorien återkommande att det knappt ens duger till att tala om något sug efter det autentiska längre. 

Det är ett etablerat filmverktyg att använda folk utan skolning.

Istället för att tala om amatörer som ett hot mot galor och filmstjärnor (!), eller tro att det är en nyhet att verkliga stjärnor (som Lady Gaga) spelar stjärnor på film, finns även här en relevant diskussion. Den om vilka skådespelare som får jobb. Vilka vi har och återanvänder. Eller snarare: överanvänder. 

Problemet är att vi – publik som kritiker – är trötta på säg Persbrandt. Han är en bra skådespelare, men särskilt i ett litet land är det svårt för honom att inte kliva in på duken med ett ton bagage. Då blir ”amatören” i vissa lägen mer tilltalande. Men det finns ju andra sätt, särskilt som det finns en mängd skådespelare som aldrig får chansen att visa vad de kan. En av lärdomarna från tv-seriens inledande guldår var just rollsättandet av småspelare. James Gandolfini, Jon Hamm och Bryan Cranston var kulisstyper i Hollywood. De hade inte kunnat knytas till långa kontrakt annars. Men fördelen var att de också smälte samman med karaktärer på ett sätt som mer kända skådespelare inte hade kunnat göra (lika lätt).  

Och det går naturligtvis att göra autentisk socialrealism med mer kända och tränade namn. Den suveräna italienska filmen Dogman (premiär 15 februari) kan utan problem ställas intill Goliat. Och skådespelaren Marcella Fonte är lika hård som Goliats huvudroller. Med den skillnaden att Fonte också har spelat i Martin Scorseses Gangs of New York efter att han (via ett väktarjobb på en teater) blivit skådespelare. 

En debatt om en större variation i den svenska skådespelarpölen borde därför vara rimligare än kolumner om ödet för den tv-sända branschfesten. Den är sekundär. Detsamma gäller Fel Låt Vann. Även jag älskar Amatörer. Även jag tycker den förtjänar ett bättre öde även på galor. (Det var dock enkelt avklarat på nomineringsnivå.) Men fokus på påstådda skandaler och "avgå alla" missar vad som faktiskt blev.  

För nu alltså det verkligt intressanta. Nämligen regipriset till Carl Javér för dokumentärfilmen Rekonstruktion Utøya. Det har knappt kommenterats mer än som "skräll". Men detta är något mer än ovanligheten att en dokumentär får regipriset. 

Rekonstruktion Utøya är en film som inte bara handlar om en fruktansvärd händelse, utan om hur filmmediet ska förhålla sig till det. Regin är ovanligt synlig eftersom det är en film inte bara om att gestalta det ohyggliga minnet utan om hur man regisserar det. Kan man? Får man? Särskilt påtagligt blev detta i relation till övriga filmer om 22 juli, och varför (och på vilka vis) de misslyckades.

Som jag skrev i min recension:

»På pappret kan det låta som amatörteater och riskabel, till och med parasitisk, gestaltterapi. Och risken finns där, vilket höjer insats och nerv. Men resultatet när spelfilmsfiktionens etablerade berättargrepp måste överges är smärtsamt effektivt. ”Hur visar jag det som är så kristallklart i mitt minne” undrar en tjej?
För allt måste smulas ner och byggas upp igen. Hur återskapar du skotten som mördade vänner och sköt syskon i huvudet? Handklapp? Slag mot järnstänger? ”Jag ser det som fysisk träning” säger Rakel. ”Du måste först bryta ner kroppen för att bli starkare”.«

Det är inget nytt – frågan om att skriva poesi efter Auschwitz, hur man ska skildra Förintelsen på film och liknande har många år på nacken. Shoah är i sin längd och sina estetiska val ett brott mot konventionellt filmskapande av bland annat denna anledning. 

Det är tydligt att vår samtid brottas med dessa saker. Kanske har det alltid varit så, eller kanske är det så igen. Men det är uppenbart att det pågår ett etiskt samtal och undersökande hos konstnärer, regissörer och författare: igår publicerade tidskriften New Yorker en intressant diskuterande långrecension av Valeria Luisellis böcker om migration – som handlar lika mycket om etiken som estetiken kring hur man skriver om migration, flykt och exil.

Carl Javér och Rekonstruktion Utøya placerar sig mitt i den debatten, med en film som lyfter upp ett av de viktigaste verktygen i filmarbetet för allmän beskådan och diskussion. Och när vi för en gångs skull, en dag om året, har möjlighet att utnyttja läsarnas och tittarnas intresse för den svenska filmen – då är det ingen pratar om det. 

Behövs en bättre illustration av den svenska filmkulturens intellektuella problem?