Oscar 2019

"Du vet väl att Oscarsgalan föddes för att krossa fackförbunden?" 

Som filmskribent ville jag göra en resa till Oscarsgalan. Inte för att den när jag väl kom iväg 2013 betydde särskilt mycket för mig längre – en svullen Guldbagge med mer kända namn.

Skriver man om film varje dag inser man nämligen snart hur många bättre filmer än de nominerade som görs. 2013 är ett exempel gott som något: Ben Afflecks "Argo" vann Bästa film. Visst, en habil film. Men startfältet innehöll Michael Hanekes "Amour" och "Beasts of the Southern wild".

Fast som barn var jag och mina vänner oförståeligt besatta av Oscarn. På den tiden var det vanligt att filmerna som tävlade inte ens hade hunnit till Sverige, vilket säger något om stjärnsystemet och dess samspel med galan.

Jag hade varit i Hollywood på arbete flera gånger, men aldrig tajmat resorna med galan. Så när Malik Bendjelloul nominerades för sin dokumentärfilm "Searching for Sugar man" passade jag på. John Landis och hans fru Deborah Nadoolman Landis lovade dessutom att ta med mig på lunch och sightseeing för att "fylla i lite åt mig".

John känner ni förhoppningsvis till: Deborah har – bland mycket annat – skapat Indiana Jones outfit, "Blues brothers"-kläderna och Michael Jacksons "Thriller"-jacka. John är dessutom en sådan som alltid får ställa upp som talking head i dokumentärer om filmhistoria, eftersom han kan Hollywoods historia inifrån och ut. De är dessutom långvariga medlemmar av "The Academy". Lunchen sträckte ut sig till middag och sedan en rundtur i "det gamla Hollywood".

Så det var roligt. Jag pratade med mattläggare, knegare, statybärare och stand-ins. Jag satte aldrig på mig kostym.






Det hade kunnat bli en bok. Det blev i alla fall ett reportage. Och troligtvis sista gången jag brydde mig om Oscargalan särskilt mycket.

PS "Roma" och "The Favourite" bör naturligtvis plocka hem allt.

Ai Weiwei censureras i Hollywood av rädsla för Kina

Producenterna till episodfilmen ”Berlin, I love you” har klippt bort Ai Weiweis segment eftersom konstnären anses vara en politisk belastning inför den planerade ”Shanghai, I love you”.

Den kinesiske konstnären var den förste som filmade sin episod 2015, via länk från sin ateljé i Kina. Hans 6-årige son levde då i Berlin och filmen handlar om konstnärens saknad efter sonen. Strax därpå fick Ai Weiwei lämna Kina. Hans namn användes sedan för att locka övriga regissörer och finansiärer till "Berlin, I love you".

Av nyheten att döma är även Berlinalen insyltad, och inte på ett bra vis. (Ytterligare två kinesiska filmer drogs under märkliga omständigheter tillbaka från årets festival).

Allt oftare skrivs det om rädslan och eftergifterna även här i Sverige. De är säkert större än vi förmår se bortom vad svenska företag och politiker gör. Dissidenter i exil har alltid berättat om rädda landsmän som inte vågade hälsa (men som när regimer föll naturligtvis alltid hade stöttat den goda saken).

Det senare blir knappast bättre om västerländska demokratier ständigt ägnar sig åt fega eftergifter.

”Do not obey in advance. Much of the power of authoritarianism is freely given. In times like these, individuals think ahead about what a more repressive government will want, and then start to do it without being asked”

Timothy Snyder, ”On Tyranny”, 2016

Sopranos, James Gandolfini, tv-seriens guldålder – och framtiden

Den 10 januari var det 20 år sedan som det första avsnittet av "Sopranos" sändes. Jag firade med att läsa den färska (och strålande) boken ”The Sopranos sessions” av Matt Zoller Seitz och Alan Sepinwall och skriva en essä om "Sopranos" och några andra favoriter från denna tv-seriens guldålder. Samt spana kring vad som sker och kommer förändras framåt.  

»Mindre omskrivet är hur serierna förhandlar (medelklass)familjen och den amerikanska drömmen. Från ”Sopranos” och ”Six feet under”, mormonserien ”Big love” (2006) och ”Weeds” till mästerverket ”The Americans” (vars sista säsong kommer till Netflix i februari). ”Sopranos” tar upp frågan om att passera in i den vita medelklassen. ”The Americans” (2013) riktar blicken mot dess ideologiska kärna genom att utspela sig före murens fall, i en tid då kapitalism inte var den enda vägen. Seriens på ytan perfekta vita par förhåller sig till ideologin och ifrågasätter materialismen – slitningarna speglar dagens samtal om den krisande liberala demokratin.« 

Jag kunde tyvärr inte hitta bilden från när jag mötte James Gandolfini i Venedig 2005. 
Men det var minnesvärt – nästan lika minnesvärt som det mästerverk till serie och rolltolkning som Gandolfini lämnade efter sig när han dog 2013. 
Ett möte jag skrev om i min runa. 

»Och det är en sak jag just i dag minns särskilt från mötet. En detalj som bröt igenom kändisintervjuns artificiella villkor och signalerade mänsklighet, om än inte lika brutalt som stegrande stråkar över en panikångestdrabbad man på ett badrumsgolv eller en plötslig hjärtattack vid 51 års ålder. Men den gjorde James Gandolfini – som då fortfarande var en ikon i vardande i våra vardagsrum – till en människa av kött och blod: 

Tony Soprano var barfota.«

Lars von Trier i helvetet

Förre helgen publicerade jag en längre text om Lars von Trier med anledning av den danske regissörens nya film "The House that Jack Built" (svensk premiär 15 mars). Det är en slasher-skräck-seriemördarfilm som stundtals inte hade tappat bort sig på en smutsig exploitationbiograf 1972. Lika ofta är de två och en halv timmarna en konversation om konst och kultur och skapande mellan Vergilius och seriemördaren Jack på deras väg ner i inferno. 

Sedan jag publicerade essän har vänner och bekanta i USA berättat hur den amerikanska premiären på "The House that Jack Built" var en blygsam affär, och hur filmen begravdes av distributören även i större städer där det finns en publik för det mer utmanande. Känns som att det hänger ihop med  tankar och spaningar som jag lägger fram i texten, och kanske en del av vad jag tog upp igår om fallet Jodorowsky.

»Filmen är genomförd med von Triers blandning av banaliteter och virtuositet: somliga mord hör hemma i en lågbudgetrulle från 1970-talet men växlas med bländande montagetablåer, skarpa kulturhistoriska samtal och levande foto. Att kritiker och luttrade festivalbesökare upprörs över de sadistiska, blodiga inslagen är för övrigt ännu ett sätt att peka på hur vi ser beroende av kontext: de grovheter som The house that Jack built anklagas för är stapelvara i mainstreamfilm – för att inte tala om tv-serier som Game of thrones.

Elakt uttryckt spelar alla sina förväntade roller i mötet med en ny von Trier. Men när man 2019 gör nedslag i bemötandet han har fått sedan Breaking the waves framträder något mer. I Stig Björkman-intervjun sa von Trier en sak som visar på skillnaden i hur han som konstnär ser på vad han gör och hur det uppfattas. Mottagandet av Breaking the waves var positivt, men följdes av ett ideologiskt bakslag. Detta kommenterade regissören med att det borde vara ”manna från himlen” för feministiska debattörer att han gör filmer om ämnen som lånar sig till deras argument. Tio år senare, efter Antichrist, insåg man dock att kritiken bara hade växt till sig – många var direkt ointresserade av ”himlasända” filmer som fyllde i deras argument. Tvärtom. Nu drogs en röd tråd mellan konstnären som person, filmindustrin, och kvinnobilden i filmerna. Slutsatsen var att det är fel att von Trier ”vägrar ta på sig något ansvar”. Filmen kan inte vara bra, eller värd att diskutera, när temat och upphovspersonen är fel.«