Timothy Garton Ash om De andras liv (eller Att komma hem skall vara en opera)

Det är skönt att då och då slippa svenska mediedebatter om väskor, poesi och medelklass. Eller vad som nu kan ha seglat upp när jag varit borta. Skönt också att inte se på film och tv, i alla fall ett tag. Men belöningen var ju att få se det sista avsnittet av The Sopranos bara timmar efter hemkomst. Herregud, slutet är så bra att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Bråket om slutscenen känns såhär i efterhand - SPOILERVARNING - som den gamla vanliga besvikelsen över "öppna" slut som figurerat i filmdiskussioner i alla tider. Är det här den första tv-serien med ett riktigt sådant? Det kommer ett inlägg om den saken också, vad det lider. Nu sitter jag med hundra deadlines. Till dess kan ni läsa Kjell Häglunds kommentar på Weird Science.

Hur som, efter två veckor i en liten italiensk kusthåla skulle det här istället kunna bli en matblogg. Jag har ätit och druckit, på det där sättet som man bara kan göra om man är i en italiensk kusthåla och bor granne med den lokala marknaden där traktens bönder och fiskare bjuder ut sina varor.

Men det skall det inte bli (framförallt eftersom jag måste förlora de där extra kilona). Eftersom jag inte kan italienska höll jag till godo med en rätt ambitiös mängd tidskrifter och böcker som jag tog med mig, bland annat Michael Chabons färska roman The Yiddish Policemen's Union. Chabon, vars bok Wonder Boys blev en fin film, har även skrivit The Amazing Adventures of Kavalier & Clay, en sån där bok som Hollywood borde dregla över: andra världskriget och Förintelsen möter kostymerade superhjältar. Dessutom lite garderobshomosexualitet och cameos av historiska kändisar. Chabon har själv skrivit manus och filmen har varit i "pre-production" gud vet hur länge, det senaste är att den skall komma någon gång under 2009 och att Stephen Daldry (Timmarna) skall regissera den. Det bådar ju gott i alla fall.

Av böcker blev det dock intet, det blir lätt så med femmånaders tvillingar. Men deras sovperioder är perfekt anpassade för något matigare och ambitiösare artiklar. Så min hög med bland annat New York Review of Books kom väl till pass. Den första artikeln jag läste på resan var också den som hängde med mig längst i tankarna. Timothy Garton Ash skriver i The Stasi on Our Minds om filmen De andras liv, en film jag recenserat och skrivit om i andra inlägg.

Det är på många vis en väldigt bra och välskriven text, med en mängd intressant problematik om godhet/ondska, moral, kopplingen mellan representationer av nazister och kommunister på film (något jag tror kommer närma sig varandra än mer efter De andras liv) och hur olika nationer behandlar sitt förflutna. Ash text är dessutom en välkommen erfarenhetsbaserad reflektion över filmen. Författaren bodde nämligen i DDR något år i slutet av 70-talet och blev övervakad. Han har i boken The File skildrat hur han på 90-talet hämtar ut sin Stasi-fil och letar upp folk som informerade myndigheterna om hans aktiviteter.

Det perspektiv han anlägger på filmen är delvis samma som mitt, något som tyvärr saknas i all övrig västeuropeisk och amerikansk kritik av den. Och utifrån sina erfarenheter har Ash liknande invändningar som jag mot filmen. Han har några - inser han också själv - petiga invändningar mot språk och kläder som jag inte vet något om. Men de viktigaste invändningarna är desamma: skildringen av goda och onda människor. Att Ash precis som jag referar till Hannah Arendt i sin text glädjer mig extra mycket - jag har fått flera arga mail och kommentarer om att det var överflödigt snobberi att trycka in hennes tes om ondskans banalitet i min recension. Jag önskar istället att fler kunde upptäcka och läsa henne och sluta skicka dumma mail.

Ash slänger också ut en intressant utmaning i sin text: går det att filma banalitet, den trista banala ondskan? Är filmer som Zodiac eller Den innersta kretsen steg på den vägen? Jag vet inte, men det är intressant eftersom det är grundläggande för vår förståelse av att människan är mer komplicerad än sina filmiska representationer. Vi kan inte förstå Adolf Eichmann Charles Taylor och deras likar där de sitter bakom glasväggar i Jerusalem eller Haag enbart genom att demonisera dem.

Vad man i slutändan än tycker om filmen (om man som Ash väljer att överse med bristerna och klyschorna eller ej) så är slutpoängen - och den tror jag är anledningen till att Ash överhuvudtaget bryr sig om att "recensera" De andras liv - helt korrekt, mycket viktig och värd att citera i sin helhet:

"The Germany in which this film was produced, in the early years of the twenty-first century, is one of the most free and civilized countries on earth. In this Germany, human rights and civil liberties are today more jealously and effectively protected than (it pains me to say) in traditional homelands of liberty such as Britain and the United States. In this good land, the professionalism of its historians, the investigative skills of its journalists, the seriousness of its parliamentarians, the generosity of its funders, the idealism of its priests and moralists, the creative genius of its writers, and, yes, the brilliance of its filmmakers have all combined to cement in the world's imagination the most indelible association of Germany with evil. Yet without these efforts, Germany would never have become such a good land. In all the annals of human culture, has there ever been a more paradoxical achievement?"

Precis den här problematiken upplever jag som jag skrivit tidigare med nationer som Tjeckien, länder som stoppar huvudet i sanden istället för att konfrontera sin historia, erkänna och diskutera, anta skuld - och i slutändan göra upp med den för att slippa kollektiva förträngningar.

Den okritiska tjeckisk filmen efter 1989

Efter mitt förra inlägg, om film som behandlar det moraliska förfallet i de forna kommunistländerna, funderade jag under tunnelbanefärden till filmhuset över den tjeckiska filmen sedan 1989 (Filmhuset i Stockholm skulle för övrigt inte kännas malplacerat i någon sovjetisk satellitstat).

Jag förstår att den rumänska filmen först på senare år verkligen tar itu med det som varit. Det tar ett tag. Tyskarna var lite snabbare på med exempelvis Goodbye, Lenin. Det hade, tror jag, att göra med den tyska återföreningen. Den gjorde att vissa samhällsprocesser gick väldigt mycket fortare där - inte minst skuldfrågan. Men ändock, fram till den något överskattade De andras liv i fjol så skildrades det förflutna mest ur humoristisk synvinkel. (De andras liv skrev jag om här - i skuggan av vad alla andra recensenter tyckte läser jag om min egen recension med glädje. Om filmen hade hackats fram i Hollywood hade den sågats mer för sin svart-vita världsbild och sina klyschor. När Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) läser Brecht och - efter gud vet hur många hårda år i STASIs tjänst - blir en god människa vet jag inte om jag skall skratta eller gråta. Däremot borde jag ha skrivit mer om filmens välgjorda, plågsamt kvävande, atmosfär. Och kanske redovisat hur min egen bakgrund som barn till östeuropeiska dissidenter spelar in i kraven jag ställer på en film av det här slaget.)



Men nu var det tjeckisk film det här skulle handla om. Jag har under våren sett ett par tidigare otillgängliga tjeckiska filmer från det sena sextiotalet/tidiga sjuttiotalet. Både Örat/ Ucho och Partiet och gästerna/ O slavnosti a hostech är inspelade i det kommunistiska storebrorsamhället strax efter 1968. Örat är en av de där få filmerna som faktiskt kan kallas för ett återupptäckt mästerverk. Filmen totalförbjöds efter att den spelats in och stoppades sedan undan. Man får nog vara tacksam för att inte varenda kopia brändes upp.

Efter att ha sett den är man glad att den överlevt och nu finns tillgänglig: Ett par kommer hem till sin Prag-villa efter en fest. De fyllebråkar i bästa Vem är rädd för Virginia Woolf-stil. Genom återblickar förstår man att han är ett högdjur inom kommunistpartiet och hon en socialistisk lyxhustru och att bråket är reaktionen på deras tillvaro - en tunn fernissa över ett liv fullt av lögner och rädsla. Sakteligen går det upp för paret att villorna omkring dem - fulla av andra pampar och partivänner - är satta under bevakning och att det nu kan vara makens tur att hämtas mitt i natten.



Ovissheten och böljandet mellan hopp och förtvivlan. De - till skillnad från i De andras liv - komplexa porträtten av människors godhet och ondska och den (eventuellt fria) viljan bakom deras handlingar. Alltsammans skildrat i klaustrofobisk bild och surrealistiska återblickar. Det samverkar till en helt magnifik och mycket spännande film.

Min fråga är: vart finns de tjeckiska filmer post-1989 som vågar göra samma sak? Trots att tjeckerna har lyckats få ur sig ett par hyfsade rullar (1,2) under de senaste arton åren så saknas uppgörelsen med den närliggande historien. Tvärtom - filmer som den hyllade historietrilogin av Jan Hrebejk: Cosy Den/Pelisky, Divided We Fall/Musime si pomahat och Pupendo är snarare revisionistiska; här hyllas den tjeckiska opportunismen - att inte göra motstånd och springa med segraren.

Filmerna gör nedslag i historiska ögonblick som andra världskriget och judarna; 1968; och det tidiga 1980-talet. Hela tiden understryks att det är bäst som har hänt, och att det viktiga är att nationen höll(s) samman. Exilanter har man överhuvudtaget inte mycket till övers för; Pelisky - filmen om 1968 - tillägnas till exempel dem "som blev kvar" när deras vänner gick i exil. Och i 80-talsuppgörelsen Pupendo anklagas exilanter genom sina sändningar i Radio Free Europe för att göra tillvaron svårare för de stackare som är kvar. Det till och med antyds att filmens huvudperson, en lätt regimkritisk skulptör, skulle kunna verka i fred om inte dessa la sig i.

Det kan tyckas konstigt, men det här speglar den vedertagna uppfattningen i det tjeckiska samhället. Om bara en promille av landets befolkning aktivt motarbetade regimen så vore det svårt att erkänna något annat idag. Ärligt talat så är opportunistiska medlöpare från tiden innan 1989 mer välsedda än många forna chartister i dagens Tjeckien. Kanske för att rättfärdiga de livsval man själv har gjort och slippa se sina brister och missar i vitögat.
(Jag höll för övrigt en föreläsning om det här på slaviska institutionen i Stockholm häromåret och lär inte bli tillbakabjuden av professorn i tjeckiska, för att uttrycka saken milt.)

Sedan får man väl tillägga att det är mer än några gradskillnader i vidrighet mellan ett samhälle som Ceausescus Rumänien och det kommunistiska Tjeckoslovakien efter 1968. Det relativt sett mildare klimatet i Tjeckoslovakien gör säkerligen att samhället är svårare att skildra och frågorna hårdare att reda ut.

Men det kommer, det är jag säker på. Kanske blir det en filmare ur min generation, men troligtvis någon lite yngre, en som inte ens gått i pre-89 skolsystemet. Kanske någon som läst hundraåringen Hannah Arendt (hur kan det komma sig att The Origins of Totalitarianism, detta utmärkta verk, inte finns på svenska?). Någon som börjar ställa frågor om det samhälle som en gång varit och om de effekter detta har haft på hans eller hennes föräldrar och farföräldrar och deras generationer. Och till syvende och sidst frågan om vilka moraliska skyldigheter man har som medborgare och individ.



Hannah in memoriam.