Pole position

Jag gjorde en sån där Nöjesguiden-grej förra veckan - "36 timmar Warszawa". Såg insidan av taxibilar, åt lunch, dubbellunch, middag, barhängde, fikade och lunchade med förmodligen hela den polska filmindustrin - från forskare till journalister till kritiker till industrifolk. Det första lilla nedslaget - inför den polska filmfestivalen Kinoteka som börjar idag - hittar ni i dagens SvD.

Kvinnor utan män - Shirin Neshat

Från och med nu på lördag visas Shirin Neshats videoverk Kvinnor utan män på Kulturhuset. Jag har sett verket i form av hennes debutlångfilm med samma namn (som visades i Toronto). Visst hade den något stelt kvar över sig, så som det kan bli när fotografer och videokonstnärer tar klivet över till spelfilmsberättande, men i stort var det en väldigt jobbig, väldigt stark, väldigt politiskt och fruktansvärt vacker film om kvinnor, kvinnors sexualitet och manligt förtryck.

Eftersom jag inte har sett verket (verken) i uppstyckade delar (jag är inte ens säker på att det riktigt är så enkelt - men bilderna tyder på att det är samma verk) så kan jag inte uttala mig om kvaliteten. Men ta en titt på fotografiet ovan. Magiska bilder som den hela vägen. Och en del smärtsamma sådana, som en anorektisk kvinna som flår sig på ett badhus. Hade Roy Andersson varit lite mer feminist hade den kunnat vara plockad från någon av hans koncentrationslägersscener.

Den politiska aktualiteten är närmast självskriven; filmen - som Folkets Bio har köpt och som kommer någon gång i början av nästa år - och verket Kvinnor utan män handlar om regimkuppen i Iran 1953 och baserar sig på boken med samma namn.

Återstår förstås att se om dessa bokadaptioner kommer att stå i vägen för vår upplevelse den dag vi läser boken.

Mer filmpolitik (och mer lär det bli)

En uppdatering av det förra inlägget ligger nu på Weird Science. Jag tittar bland annat på hur den nya polska filmfinansieringen ser ut. I dagens Expressen skriver för övrigt Erik Helmerson ett inlägg i samma fråga. Helmerson ser, som vanligt antar jag, en klyfta mellan kritiker och publik (verklighetens fölk?).

Själv tycker jag att det är att underskatta publiken att påstå saker som:

»När Hynek Pallas ger H:r landshövding högsta betyg i Svenska Dagbladet skapar han stark förväntan hos sina läsare – läsare som kanske inte är helt förberedda på att tillbringa sin fredagkväll i sällskap med en stationär kamera som visar antingen ett tåg eller landshövding Anders Björck sakta på väg från höger till vänster i bildkant under djup, betydelsebärande tystnad.«

Jo du Helmerson, jag skulle tro att läsarna blir rätt förberedda på det eftersom det framgår i recensionen att det inte är en ny Matrix som går upp. Men det viktiga är inte detta, utan det faktum att Helmerson misstar sig kring vad han kallar för Elwindoktrinen. Som framgår av både mitt och Asps inlägg så har de filmerna tillkommit utan en aktiv strategi från institutets sida, men Elwin och hennes utlandsavdelning har skickligt förstått att sälja dem där de säljas kan: på internationella filmfestivaler där filmer av just det här slaget går hem som smör i solsken.

För där, Helmerson, samlas också en »publik«, en publik som uppskattar initierade texter om film, och inte kritiker som ger Wild Hogs höga betyg för att de antar att det är vad »publiken« gillar.

En annan felaktighet är Helmersons påstående att Ruben Östlund skulle befinna sig utanför samtida konst- och bidragsströmningar. Plattform har som jag visade i det förra inlägget (och som de säger själva till både Asp och mig) fått det lättare genom att de har tidigare filmer att visa upp och har skapat sig förtroende hos SFI.

Även »konstmässigt« (jag antar att Helmerson menar filmmässigt, eller i referens till andra samtida filmer) så kunde förstås skribenten vara förtjänt av att se något utanför det här landets gränser när han åker på festivaler och inte bara sitta i junkets. Förutom den självklara inhemska referensen Roy Andersson så finns det tydliga kopplingar till Ulrich Seidl (nä - just det, ännu mer tomrum för publiken att fylla upp) och en rad andra samtida filmskapare. Framförallt en yngre generation - vi kan kalla dem för den digitala generationen - har starkt syskonskap med Östlund till både form och temaval. Det är liksom inte bara han som har sett på Youtube.
Fast när Helmerson nu ändå nämner konsten, så kanske en liten tur till en videokonsutställning inte skulle skada, för att se den mängd personer som arbetar med rörlig bild på samma statiska vis som Östlund.

Allt detta kan ju ibland vara intressant för »publiken« att höra från en kritiker, så att den konstiga påstådda klyftan minskar.

PS: Uppdaterar lite vartefter om utredningen i kommentarerna på Weird Science.

Asp vs. Elwin Frenkel

Högintressant och aktuell artikel om situationen i den svenska filmen av Jon Asp i Fokus. Särskilt som den publiceras med svar från Cissi Elwin Frenkel. Som Elwin Frenkel påpekar så förekommer det vad hon kallar för felaktigheter i artikeln, och det är just detta påstående jag skulle vilja belysa lite.

Asp har förstås rätt i oerhört mycket av det han skriver, och hans resonemang är väldigt bra hela vägen. Det är en märklig situation när de bästa svenska filmerna - som institutet så gärna skryter med - är de som på pappret görs med hårdast motstånd från systemet. Enkelt uttryckt: Det är de filmerna som syns och hörs när jag går på industrimingel på utländska festivaler, och som ser till att det finns ett internationellt sökljus på svensk film. Medan filmer som Sommaren med Göran och M********m-trilogin smörjer systemets finansiella hjul.

Men samtidigt är det faktiskt fel att, som jag lite raljerande gör ovan, påstå att de görs med hårdast motstånd från systemet. Jag borde skriva att de görs på grund av ett välvilligt systemfel, och det är tyvärr nästan lika problematiskt.

Så här sa Ruben Östlund och Erik Hemmendorff när jag intervjuade dem för en bok i vintras:

»Har det svenska filmsystemet ändrats sedan ni gick ut skolan?

Ruben: Det fanns de som gick ut skolan då som tycker att det är lika hopplöst idag. Men det är ju ett oerhört generöst system om man ser på andra länder.

Det finns ju saker som är bra i Sverige som man försöker vinkla som att de är dåliga.

Attityden till filmproduktion ser nog väldigt lika ut över stora delar av välden. Och konventionerna står inte bara Filminstitutet för, utan främst utövarna som tror att det måste gå till på ett visst vis. Men när man kommer och visar att man kan ge trygghet på ett annat sätt i sin produktion, då är ju Filminstitutet väldigt tillmötesgående.

Erik: De som har varit mest negativa är inte de som är på beslutsnivå – de säger inte att det inte går utan ville veta hur vi tänker. Det är i mellanskiktet som problemen uppstår: andra producenter och regissörer som säger ”det går inte”, ”branschen tillåter inte det”.«

[ --- ]

»Ni arbetar ju mycket med bildberättande och inte dialogdrivna filmer. Måste man ha ett manus idag när man söker pengar?

Ruben: Med De ofrivilliga sökte vi pengar från Filminstitutet med en filmad sekvens och ett kort synopsis. Så man kan nog kringgå manusregeln. Men det är få som förstår det. Men så fort man bryter konventioner då är det väldigt viktigt att visa att man kan göra det man säger sig kunna göra, att man har backning för det.«

Att Plattform - liksom Fasad och vissa andra - får mycket mindre pengar till sina produktioner, och förmodligen jobbar mycket mer gratis än folk i svenska storproduktioner är en sak. Jämfört med sina europeiska indie-kollegor har de en väldigt bra situation. Och det går att lära sig att utmana konventionerna - och det är vad filmare som Plattform och Fasad har gjort.

Men häri ligger ett litet aber: poängen är att filmer som Man tänker sitt - som Elwin Frenkel stolt förklarar att man har varit med och stött - inte fick stöd förrän till post-produktionen. Om det var ett medvetet val från regissörerna och producenten, för att skapa ett oberoende till exempel, låter jag vara osagt.

Poängen är att vi nu har ett system som inte ligger i samklang med samtidens filmskapande. I praktiken går det idag att komma rätt så långt på utvecklingsbidrag (som inte är offentliga på samma sätt som produktionsstöden) när man gör en långfilm - och om jag inte misstar mig så kom dessa i fallet Man tänker sitt dessutom inte från SFI utan från Film i Halland.

Jag skulle vilja påstå att det enda korrekta i Elwin Frenkels svar rör Flickan; jag tror att det är en film som fick några extra miljoner för att verkligen kunna nå upp till de föreställningar som SFI har om kvalitet idag - att kunna bli genomarbetad.

Hur som helst: I stort har Asp rätt och Elwin Frenkel fel. De riktlinjer som »det nya SFI« har på pappret gynnar inte filmer som Man tänker sitt eller Plattforms tidigare produktioner. Den uttalade politiken lockar knappast unga oberoende filmare att söka produktionsstöd heller, och det är det allra största problemet.

Men förhoppningen är att fler filmare ändå ser att det går att tvinga filmer igenom systemet - men det är väl knappast något som filmskolorna lär ut.

I slutändan blir det på många sätt svårt att försvara det slags system som dagens SFI på pappret står för eftersom det börjar kännas verklighetsfrämmande. Och det är att göra sig vidöppen för kritik från dem som helt vill avskaffa en bra statlig filmpolitik.

Mad Men, men

För den som likt moi tycker att den nya säsongen av Mad Men inte riktigt håller måttet - i alla fall inte än - rekommenderas tipsen i det här inlägget på sajten Self-Styled Siren.

Om Horace, kritiken och nätets ljuva filmtexter

För ett par veckor sedan läste jag Stefan Eklunds inlägg från bokmässan där han refererade till Horace Engdahl kommentar om hur kritiken - underförstått litteraturkritiken - försvunnit från dagstidningarna. Men att varken den seriösa kritiken eller de intellektuella som ska företräda den har flyttat ut på nätet - för där härskar amatörerna.

Jag har väntat på ett tillfälle att få skriva en reflektion över detta från filmkritikens håll eftersom det förhåller sig annorlunda här. (Nu tror jag i och för sig inte att Horace bryr sig ett dyft om filmkritiken, men det är heller inte därför jag skriver. Å andra sidan kanske hans liv skulle bli lättare om han blev film- istället för boknörd?)

Jag har varit inne på filmkritikens förbannelse förut. Det är ett område där ramarna i stort sett har satts av biograffönstret, med följd att filmer som hamnar utanför detta fönster inte bevakas på något seriöst vis, och kritiken ofta får drag av en stundens konsumtionsupplysning.

Med det inte sagt att det inte finns bra kritiker på dagstidningarna, men deras värv blir ofta tröstlöst och ibland direkt underligt när referensramarna vidgas genom allt fler filmers större tillgänglighet i andra fönster.

Så för den som vill göra sig en uppfattning om vilken mängd bra texter om film det finns på nätet uppmanar jag att ni lägger några timmar på The Auteurs bloggroll. Ok, den är inte svensk, men den lilla lista på tre-fyra bloggar som skulle hamna på min svenska lista skåpar ändå i sin bredd - något som faktiskt ofta ger ett djup - ut dagstidningarnas filmbevakning.

Lustigt nog publicerar en av de bloggar som skulle hamna på min svenska lista ungefär samtidigt som jag skriver detta en text om att det inte var bättre förr. Inlägget handlar om den globaliserade mediakultur där saker är aktuella överallt samtidigt. Och det är ju som sagt detta fenomen som har gjort en ny filmkritik - eller filmjournalistik om man vill - både nödvändig och möjlig.

Viva La Varda

Gjorde Q&A med Agnès Varda efter galapremiären på dokumentären Agnès stränder. Underhållande kvinna, och fantastiskt vital för att vara 81 år ung (trots att hon somnade i fåtöljen på Anglais innan visningen). Hon var verkligen inte svår att få igång, om man säger så.

Men ett litet exempel på hur stressnivåerna i min hjärna för tillfället påverkar min förmåga att tänka klart: när jag kom hem sent inatt var min första impuls att skriva ett blogginlägg och länka till... ja, till vad.

Kanske bara svårt att vänja sig vid att göra saker odokumenterat i dessa tider.

Men gå och se Agnès stränder och Varda-retrospektiven på Zita nästa helg. För eftersom Varda knappt är möjlig att hitta på dvd här i landet är det en bra chans att se en knippe riktigt bra filmer. Vill ni ha ett Varda-tips på dvd så är Criterions 4 by Agnès Varda helt outstanding med, förutom filmer som Cléo de 5 à 7 och Le Bonheur, rikligt med extramaterial. Bland annat kortfilmen L´Opéra Mouffe som FLM-Jonas skrivit om här (och som kan ses i upphackad form på Youtube).

Fast de riktiga Varda-nördarna flyger förstås till äpplet i helgen och kollar på teaterversionen av Cléo.