Asp vs. Elwin Frenkel

Högintressant och aktuell artikel om situationen i den svenska filmen av Jon Asp i Fokus. Särskilt som den publiceras med svar från Cissi Elwin Frenkel. Som Elwin Frenkel påpekar så förekommer det vad hon kallar för felaktigheter i artikeln, och det är just detta påstående jag skulle vilja belysa lite.

Asp har förstås rätt i oerhört mycket av det han skriver, och hans resonemang är väldigt bra hela vägen. Det är en märklig situation när de bästa svenska filmerna - som institutet så gärna skryter med - är de som på pappret görs med hårdast motstånd från systemet. Enkelt uttryckt: Det är de filmerna som syns och hörs när jag går på industrimingel på utländska festivaler, och som ser till att det finns ett internationellt sökljus på svensk film. Medan filmer som Sommaren med Göran och M********m-trilogin smörjer systemets finansiella hjul.

Men samtidigt är det faktiskt fel att, som jag lite raljerande gör ovan, påstå att de görs med hårdast motstånd från systemet. Jag borde skriva att de görs på grund av ett välvilligt systemfel, och det är tyvärr nästan lika problematiskt.

Så här sa Ruben Östlund och Erik Hemmendorff när jag intervjuade dem för en bok i vintras:

»Har det svenska filmsystemet ändrats sedan ni gick ut skolan?

Ruben: Det fanns de som gick ut skolan då som tycker att det är lika hopplöst idag. Men det är ju ett oerhört generöst system om man ser på andra länder.

Det finns ju saker som är bra i Sverige som man försöker vinkla som att de är dåliga.

Attityden till filmproduktion ser nog väldigt lika ut över stora delar av välden. Och konventionerna står inte bara Filminstitutet för, utan främst utövarna som tror att det måste gå till på ett visst vis. Men när man kommer och visar att man kan ge trygghet på ett annat sätt i sin produktion, då är ju Filminstitutet väldigt tillmötesgående.

Erik: De som har varit mest negativa är inte de som är på beslutsnivå – de säger inte att det inte går utan ville veta hur vi tänker. Det är i mellanskiktet som problemen uppstår: andra producenter och regissörer som säger ”det går inte”, ”branschen tillåter inte det”.«

[ --- ]

»Ni arbetar ju mycket med bildberättande och inte dialogdrivna filmer. Måste man ha ett manus idag när man söker pengar?

Ruben: Med De ofrivilliga sökte vi pengar från Filminstitutet med en filmad sekvens och ett kort synopsis. Så man kan nog kringgå manusregeln. Men det är få som förstår det. Men så fort man bryter konventioner då är det väldigt viktigt att visa att man kan göra det man säger sig kunna göra, att man har backning för det.«

Att Plattform - liksom Fasad och vissa andra - får mycket mindre pengar till sina produktioner, och förmodligen jobbar mycket mer gratis än folk i svenska storproduktioner är en sak. Jämfört med sina europeiska indie-kollegor har de en väldigt bra situation. Och det går att lära sig att utmana konventionerna - och det är vad filmare som Plattform och Fasad har gjort.

Men häri ligger ett litet aber: poängen är att filmer som Man tänker sitt - som Elwin Frenkel stolt förklarar att man har varit med och stött - inte fick stöd förrän till post-produktionen. Om det var ett medvetet val från regissörerna och producenten, för att skapa ett oberoende till exempel, låter jag vara osagt.

Poängen är att vi nu har ett system som inte ligger i samklang med samtidens filmskapande. I praktiken går det idag att komma rätt så långt på utvecklingsbidrag (som inte är offentliga på samma sätt som produktionsstöden) när man gör en långfilm - och om jag inte misstar mig så kom dessa i fallet Man tänker sitt dessutom inte från SFI utan från Film i Halland.

Jag skulle vilja påstå att det enda korrekta i Elwin Frenkels svar rör Flickan; jag tror att det är en film som fick några extra miljoner för att verkligen kunna nå upp till de föreställningar som SFI har om kvalitet idag - att kunna bli genomarbetad.

Hur som helst: I stort har Asp rätt och Elwin Frenkel fel. De riktlinjer som »det nya SFI« har på pappret gynnar inte filmer som Man tänker sitt eller Plattforms tidigare produktioner. Den uttalade politiken lockar knappast unga oberoende filmare att söka produktionsstöd heller, och det är det allra största problemet.

Men förhoppningen är att fler filmare ändå ser att det går att tvinga filmer igenom systemet - men det är väl knappast något som filmskolorna lär ut.

I slutändan blir det på många sätt svårt att försvara det slags system som dagens SFI på pappret står för eftersom det börjar kännas verklighetsfrämmande. Och det är att göra sig vidöppen för kritik från dem som helt vill avskaffa en bra statlig filmpolitik.