Pallas hjärta Parken

Imorgon lördag spelar jag och Pelle »Parken« Lindroth skivor på Snottys i Stockholm. Det är en slags andra releasefest för Parkens nya skiva, »Framtiden var här«. Kom dit!

Söt som Honung

Recension av Semih Kaplanoglus Honung i dagens SvD. Se de övriga delarna i trilogin - Mjölk och Ägg - på Cinemateket nästa helg.

Agnieszka Holland ikväll

Polska filmfestivalen Kinoteka avslutar ikväll sin Agnieszka Holland-retrospektiv med en visning av Copying Beethoven på Victoria kl 18. Efter filmen samtalar jag med Holland. Välkommen!

Och kan ni inte komma men är nyfikna på Agnieszka Hollands filmer, så rekommenderar jag varmt En ensam kvinna och Provincial Actors. Eller hennes fina avsnitt av The Wire och Treme, förstås.

Vem?

Gästrecension i Dagens Nyheter av Vem?-filmerna.

Uppdatering: Efter biobesök med barn i helgen noterade jag att Vem-historierna i form av filmer höjer målgruppens ålder något. Där böckerna fungerar toppen för tvååringar, är filmerna snarare till för treåringar. När katten biter nalle stortjöt de mindre barnen i salongen, och de treochetthalvåringar jag såg filmen med kunde efteråt inte sluta prata om att det var läskigt. Ur det perspektivet blir filmerna definitivt mer dramatiska än böckerna.

Uppdrag granskning: Film i Väst

För den som är intresserad av och insatt i den svenska filmregionalpolitiken framkom kanske inget nytt i tisdagens Uppdrag granskning om Film i Väst. Det var den gamla vanliga visan: genererar verkligen skattepengarna som pumpas in i regionernas kulturcentrum något tillbaka: Ger de jobb? Skatteintäkter? Eller är det bara en chans för lokala pampar att åka ner till Cannes och sola sig i glansen av Zentropas produktioner - istället för att besöka snoriga treåringar på dagis (som en kritisk röst uttrycker det i programmet)?

Jag tycker verkligen inte man ska vara naiv när det gäller den omvandling som skett, och sker, i hela Europa av gamla industriorter till kulturella entreprenörer. I Sveriges fall är det olyckligtvis så att det finns en enorm maktkoncentration när det gäller film (och annan kulturproduktion) kring Stockholm; Film i Väst har skapat fler pendlande frilansare än nya arbeten på plats.

Samtidigt är det svårt att mäta alla effekter. Själv tror jag att maktförskjutningen har varit positiv för »Göteborgsskolans« filmare, som fått närmare till ett filmproduktionscentrum med muskler.
En annan aspekt som helt förbigås i programmet är växthussatsningar på unga filmare, utbildningar inriktade på framtidsfrågor; dataspel, 3D ochsåvidare: finns de, och om, vad har de då för betydelse? För sådant kan ju ge avknoppning över en mycket längre tid.

Nå - se programmet i Svt Play och gör en egen bedömning.

Uppdatering:

Och läs Johan Cronemans med rätta kritiska krönika om programmet.

200 år av postkolonialism

SvD sölar fortfarande med våra filmkrönikor, som mycket sporadiskt hamnar på webben. Här är fredagens, publicerad lagom till att flera latinamerikanska länder firade 200 år av självständighet.

»När Robert Rodriguez presenterade sin film Machete i Venedig häromveckan förklarade han att den var början på en ny genre: Mexploitation. I filmen – som får svensk premiär i oktober – hugger och hackar sig den charmige huvudpersonen (titeln är hans passande smeknamn) med hjälp av illegala invandrare fram i ett Texas fyllt av gränsvakter och politiker med populistisk anti-immigrationsagenda.

70-talets blaxploitation-genre, där svarta skådespelare i stereotypa roller gav sig på knarklangare som förslavade afroamerikanska ghetton, kunde ses som en reaktion på segregationen i det amerikanska samhället och i filmindustrin. Machete har likaledes fingret på samtidspulsen: dagligen rapporteras om offren i Mexikos drogkrig och de många illegala invandrarnas framtid ser blek ut - nyligen instiftade Arizona USA:s hårdaste immigrationslagar.

Men om verklighetens mexikaner har det tufft, så är det inget mot hur det ser ut i populärkulturen. Otaliga är de skådespelare som har tjänat som exotiska, erotiska eller farliga – gärna på en och samma gång. Landets närhet till drömfabriken och de historiska relationerna har gjort sitt: i västernfilmerna spökar det mexikansk-amerikanska kriget och slaget om Alamo. Annars är det en plats att fly till, som i John Hustons filmatisering av Malcolm Lowrys Under vulkanen där en diplomat super sig till döds i en mexikansk by med fler barer än kyrkor.

Och hur goda intentionerna än är så tycks det bli fel. När Steven Soderbergh i Traffic tog upp ländernas sammanflätade drogberoende räckte det att se till formen. USA har en blå nyans av kall modernitet medan Mexiko skildras med det förmodernitetens filter som alltid dyker upp i tredje världen: överexponerat gult ljus på 16mm-film. Till toner av mariachimusik.

Ytterst sällan utforskas dock koloniala relationer; de ekonomiska mekanismer som skiljer det rika norr från ett fattigt söder. Man får gå tillbaka till fransmannen Henri-Georges Clouzots thriller Fruktans lön från 1953 för att finna en kritisk blick. Filmen (där ett oljebolag suger ut ett namnlöst sydamerikanskt land) blev hatad i USA och visades efter omfattande censur inte i sin fulla längd förrän på 90-talet.

Nu har vår tids hyllade tv-serier tagit över stafettpinnen. I Weeds symboliseras Mexiko under den fjärde säsongen av ett hål i marken ur vilket det väller vapen, droger och prostituerade. Framförallt speglar populärkulturen dagens ökande oro på bägge sidor: de som vill komma norrut för ett drägligt liv och de som bor norröver och har sett för mycket på tv.

Rodriguez film lär inte rubba stereotyperna en tum, men behovet av en mexikansk superhjälte som decimerar antalet gränsvakter i Texas har nog aldrig varit större än idag. Jag önskar bara att Machete hade gjort en avstickare till Arizona när han ändå var igång.«

Svart måndag

Nej SVT. Det är första gången som tragedi; först andra gången som fars. Men jag tror inte att ens det omvända fallet skulle hjälpa mig förstå den sjuka lilla hjärna som kokade ihop anslaget till gårdagens valkvällsdebacle.

Som Björn Wiman skriver så var det visserligen en logisk kulmen, där tv »befäste sin ställning som förmedlare av politik som chips- och dippunderhållning«. Men det är förstås ingen som helst ursäkt.

Det var en kväll då valresultatet pekade mot en katastrof av kolossala mått, och som i sedvanlig ordning skulle bjuda på mängder av ogenomtänkta politiska floskler.

Var det något vi i tv-sofforna alltså behövde, så var det analytiker som kunde leverera ryggrad till vad det var som hände; varför ett parti som Sverigedemokraterna drar väljare från alla politiska sfärer; varför ett parti som Sverigedemokraterna är väldigt starkt i vissa landsändar och städer, och inte i andra; hur ett sådant parti kan gå från 3000 röster 1988 till 20 platser i riksdagen 2010.

Vi fick Bert Karlsson.

Och vi fick Bert bredvid Bengt Westerberg - ett skojset försök att upprepa händelserna 1991 som man kan se följande konsekvenser av, och dra eventuella slutsatser av: 1) det förminskade fullständigt Westerbergs handling för 20 år sedan 2) det lyckades dra ett löjets skimmer över Lars Ohlys vägran att dela sminkloge med Jimmie Åkesson ett par timmar senare (en naturligtvis noga kalkylerad händelse).

Slutsatserna är att SVT håller upp 1991 års händelser som en skrattspegel, för en tragisk situation 20 år senare, som varken de eller andra medier har förmått analysera eller diskutera på ett värdigt och korrekt sätt. Slutsatserna är också, som vanligt i Sverige, att man har noll och intet historiskt minne eller tillåter sig att skoja bort det. "Äh, det var inte så allvarligt 1991". Nä: kunde inte SVT ha rullat Bert och hans anhangs citat från den tiden, i den där grå remsan i bildens underkant? Så att vi påmindes om vad som hände 1991, och hur det kan komma sig att partierna som då sa "aldrig mer" står där valnatten och säger "aldrig mer" igen? (Och apropå aldrig igen: det var bara en knytnäve decennier sedan som det ur samma region ställdes krav på att inga judar skulle komma in i det här landet. Nu är vi där igen - och det är dags att fråga sig om inte en ordentlig genomlysning av det här landets ignorerade rasistiska historia verkligen verkligen är på sin plats nu?)

Det är som Gellert Tamas skriver; integrationspolitiken har havererat fullständigt, men Sverigedemokraterna har ingen integrationspolitik. De har byxorna vid anklarna i sin i särklass viktigaste fråga; ändå lyckas inget etablerat parti möta dem i en debatt om den frågan.

Problemet är att detta - haveriet - visste många 1991 också. Segregationen var inte lika galopperande, de sociala gränserna sammanföll inte lika hårt med invånarnas bakgrund. Men inga politiska partier i Sverige tog tag i frågan på allvar. Jag ville kasta tröstflaskan genom teven när Mona Sahlin talade om hur hon hela sitt politiska liv arbetat mot rasism. Ja, jag ville nog kasta flaskan genom teven hela kvällen: varje gång kameran svepte över ytterligare en nästan helt kritvit valvaka. Nästan oavsett parti. Hos Vänstern såg det lite lite annorlunda ut - i övrigt har svenska partier misslyckats kapitalt med att engagera svenskar med utomeuropeiskt ursprung i den politiska apparaten.

Det är tidens tecken: vi ska alla bli en individualiserad lågskattebetalande medelklass; då finns det inte utrymme tid eller eftertanke för intersektionella analyser av vad det är som händer. Istället kan vi blunda och vara lite rädda för fenomenet när tidningen skriver att det brinner i en förort.

Visst håller jag med om Stefan Eklunds analys, om kultur och kunskapsbrist. Frågan är vems. För det är verkligen inte invandrarna som isolerar sig i sina förorter, som det så ofta sägs. Tvärtom är de som hårdast skyr den verkliga integrationen just medelklassen: en rapport om integration och segregation i svenska grundskolor (Bunar, Nihad och Kallstenius, Jenny, "Valfrihet, integration och segregation i Stockholms grundskolor") visade att när miljonprogrammens invånare sätter sina barn på innerstadsskolor, och siffran invandrarelever överstiger 30 procent - då flyttar den svenska medelklassen sina barn till andra skolor.

Det sker i Stockholms innerstad, inte i Landskrona.

SVT hade kunnat ringa gott om experter som har sysslat med integrationspolitikens haveri eller förutspått den i decennier. Som hade kunnat tala om detta och om vilken slags politik som faktiskt kan fungera. De valde att ringa Bert.

Fast vem vet - det allra bästa scenariot i Sverige måndagen den 20 september 2010 kanske tyvärr är att Jimmie Åkesson sitter och skrattar med Lars Ohly i en SVT-soffa valnatten 2030.

Den kristallkulebilden kan ju eventuellt betyda att de inte blev så långvariga.

Fast någonstans tror jag förstås inte det: situationen är annorlunda än 1991, och mycket farligare.

------------

Detta inlägg återfinns även, lätt putsat, på Weird Science.