En av mina käraste vänner heter Harald Hultqvist. Vi har känt varandra i snart två decennier - en vänskap som inleddes med att vi bodde ihop i ett litet rum. Mellan våra sängar stod en gigantisk askkopp - ett glasfat fyllt med fimpar att återanvända - fast vi sov väl inte så värst mycket i de där sängarna. Harald skrev poesi på nätterna och jag målade graffiti. Någonstans gnuggade vi väl av våra konstnärliga förälskelser på varandra också.
Numera skriver Harald lite sporadiskt om kultur här och var - DN, Aftonbladet och så vidare. Förutom att han är en av de mest intelligent radikala personer jag känner (det vill säga: han kombinerar en osviklig humanism med åsikter som inte har någon självklar ideologisk hemvist bara för sakens skull) så är Harald en av Sveriges skarpaste när det kommer till antikvariska böcker, och - antar jag - Gunnar Ekelöf. Och det är mest där hans texter och kommentarer rör sig.
Men Harald skickade nyligen över en kort notis (tidigare publicerad i Aftonbladet) som jag vill dela med mig av här eftersom det är ett exemplarisk stycke tevekritik av det slag vi inte oftast ser i Sverige; en kombination av innehållslig analys med en upphovsmannamässig: »Hur ser det jag ser ut i förhållande till vad den här producenten har gjort förut?«
»Med stigande frustration genomled jag dokumentären Sverigedemokraterna - vägen till riksdagen. En balanserad inledning urartade snart till en triumfatorisk reklamfilm för Jimmie och pojkarna. Grundlösa påståenden om kriminalitet och migration passerade oemotsagda, samtidigt som hotet från vänsterextremister och utfrysningen ur media skildrades precis enligt SD:s propagandaschema. När de fick vara för sig själva var bilden en annan. Idel mys och öppna landskap när partiledningen sitter och fikar i syrenbersån.
Förmodligen kan detta journalistiska magplask skyllas på producenten. Bo Sjökvist har träffande kallats ”en minnestecknare över de marginaliserade existenser som framhärdat på det svenska folkhemsbyggets bakgård”. Han har tidigare dokumenterat raggare, marknadsfolk och andra outsiders. Då har han lyssnat sig fram till inkännande porträtt av grupper som annars utsatts för allsköns fördomar. Skillnaden är nu den att raggare och fakirer inte måste ställas till svars för sin människosyn. Ett politiskt parti ska behandlas journalistiskt korrekt, det vill säga kritiskt. Och ett främlingsfientligt politiskt parti är inte vilken subkultur som helst.«
onsdag 9 februari 2011
måndag 7 februari 2011
Lena Nyman
Var på tåget ner till sluthelgen i Göteborg när jag såg att Lena Nyman gått bort. Ingen överraskning - men naturligtvis fruktansvärt tråkigt. För mig var hon främst kopplad till allt som hade med Hasse & Tage att göra - då deras filmer, skivor och revyer var en av de få svenska kulturyttringar som (vad jag minns) gick på högvarv i vårt invandrarhem. (Ibland tror jag att min fars svenska helt och hållet bygger på deras revyer).
Och så Ronja Rövardotter förstås, filmen jag avgudade som nioåring.
Jag har - kanske på grund av min bakgrund - väldigt få personliga band till svenska skådespelare. Det finns kanske två stycken som jag skulle säga är något mer än fruktansvärt duktiga - som, liksom en författare eller musiker eller konstnär griper tag just i ditt hjärta, ser just dig. Men det var något med Lena som jag har svårt att sätta fingret på, som tilltalade mig redan som barn - särskilt då. För hennes speciella röst, något med tonläget och hennes längd (var hon kort - det känns så?) gick rätt in i mig.
Hennes insatser i Nyfiken-filmerna mötte jag först sent, som filmstudent, och det är för mig en annan Lena Nyman. Som om de filmerna sa ungefär detsamma som Maria Schnedier gjorde i rubriken till det förra inlägget. På MUBI kommenteras detta: »[...] another European actress who spent her later years struggling to overcome the perception that she embodied the sexual revolution of the mid-20th century — but little else. Let a thousand think pieces bloom.« Detta bredvid en mängd länkar om hur Nyfiken censurerades i USA. Detta samtidigt som generationskamraterna - de manliga regissörerna från jordens alla hörn - föräras fina dvd-boxar.
Jo, visst är det ett ämne för a thousand think pieces.
Och så Ronja Rövardotter förstås, filmen jag avgudade som nioåring.
Jag har - kanske på grund av min bakgrund - väldigt få personliga band till svenska skådespelare. Det finns kanske två stycken som jag skulle säga är något mer än fruktansvärt duktiga - som, liksom en författare eller musiker eller konstnär griper tag just i ditt hjärta, ser just dig. Men det var något med Lena som jag har svårt att sätta fingret på, som tilltalade mig redan som barn - särskilt då. För hennes speciella röst, något med tonläget och hennes längd (var hon kort - det känns så?) gick rätt in i mig.
Hennes insatser i Nyfiken-filmerna mötte jag först sent, som filmstudent, och det är för mig en annan Lena Nyman. Som om de filmerna sa ungefär detsamma som Maria Schnedier gjorde i rubriken till det förra inlägget. På MUBI kommenteras detta: »[...] another European actress who spent her later years struggling to overcome the perception that she embodied the sexual revolution of the mid-20th century — but little else. Let a thousand think pieces bloom.« Detta bredvid en mängd länkar om hur Nyfiken censurerades i USA. Detta samtidigt som generationskamraterna - de manliga regissörerna från jordens alla hörn - föräras fina dvd-boxar.
Jo, visst är det ett ämne för a thousand think pieces.
torsdag 3 februari 2011
onsdag 2 februari 2011
Chameleon Street återbesökt
Richard Brody bloggar och vloggar om Wendell B. Harris Jr. och hans film Chameleon Street. Jag skrev om den i SvD för ett par år sedan, när Harris Sundancevinnare från 1990 för första gången släpptes på dvd. Beskrev den bland annat som en svart Zelig. Filmen, baserad på en sann historia, handlar om William Douglas Street Jr. en svart man som bland annat lurade folk att han var läkare, student på Yale, advokat och så vidare.
Det fascinerade med Chameleon Street är - förutom dess tydliga end-of-the-80-s indieton och att denna ton på ett imponerande vis blandar stilar från så många av dem som arbetade i indievärlden då - att den som få andra samtida filmer gick rakt på rasfrågan i dagens USA, och samhällets rasism (som Street ömsom rasar mot, ömsom utnyttjar).
Det är dock trist läsning: Harris har varit ute ut leken i två decennier nu. Det tycks som om Hollywood inte har plats för särskilt många svarta regissörer.
Eller att ens indieamerika har plats för mer än en svart indieregissör åt gången.
Det fascinerade med Chameleon Street är - förutom dess tydliga end-of-the-80-s indieton och att denna ton på ett imponerande vis blandar stilar från så många av dem som arbetade i indievärlden då - att den som få andra samtida filmer gick rakt på rasfrågan i dagens USA, och samhällets rasism (som Street ömsom rasar mot, ömsom utnyttjar).
Det är dock trist läsning: Harris har varit ute ut leken i två decennier nu. Det tycks som om Hollywood inte har plats för särskilt många svarta regissörer.
Eller att ens indieamerika har plats för mer än en svart indieregissör åt gången.
Apflickorna får distribution
Alldeles säkert mycket välförtjänt.
Nu kan resten av världen glädjas åt att filmen har fått svensk distribution; till hösten kommer den via nya TriArt Film att gå upp på bio och senare släppas på dvd. I pressutskicket står inget om nätet, men man får hoppas att Mattias Nohrborgs nya bolag följer sitt löfte om andra plattformar. Det vore kul bland annat för att detta var en av grundtankarna med Rookieprojektet - att man skulle tänka nytt i alla led. Så fegades det både här och var. Men om den avslutande och - enligt många - bästa filmen i projektet fick spridas på nya vis vore det skoj.
Å andra sidan: när jag i fjol intervjuade flera regissörer för 10-tal, var Aschan den som hårdast propsade på att man som regissörer gärna vill göra film för biografen, för den odelade fokus man får av publiken.
Hur som: grattis. Ska bli intressant att se den omtalade filmen på vad det nu blir för vis.
PS: Färsk intervju med Aschan i Rodeo.
Rumäniens gräns
Apropå dagens artikel i SvD om Rumäniens gräns mot länderna utanför EU; se den GIFF-aktuella filmen Morgen. På fredag klockan 16.00 samtalar jag med flera rumänska regissörer, bland annat mannen bakom Morgen, Marian Crisan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
