Lena Nyman

Var på tåget ner till sluthelgen i Göteborg när jag såg att Lena Nyman gått bort. Ingen överraskning - men naturligtvis fruktansvärt tråkigt. För mig var hon främst kopplad till allt som hade med Hasse & Tage att göra - då deras filmer, skivor och revyer var en av de få svenska kulturyttringar som (vad jag minns) gick på högvarv i vårt invandrarhem. (Ibland tror jag att min fars svenska helt och hållet bygger på deras revyer).

Och så Ronja Rövardotter förstås, filmen jag avgudade som nioåring.

Jag har - kanske på grund av min bakgrund - väldigt få personliga band till svenska skådespelare. Det finns kanske två stycken som jag skulle säga är något mer än fruktansvärt duktiga - som, liksom en författare eller musiker eller konstnär griper tag just i ditt hjärta, ser just dig. Men det var något med Lena som jag har svårt att sätta fingret på, som tilltalade mig redan som barn - särskilt då. För hennes speciella röst, något med tonläget och hennes längd (var hon kort - det känns så?) gick rätt in i mig.

Hennes insatser i Nyfiken-filmerna mötte jag först sent, som filmstudent, och det är för mig en annan Lena Nyman. Som om de filmerna sa ungefär detsamma som Maria Schnedier gjorde i rubriken till det förra inlägget. På MUBI kommenteras detta: »[...] another European actress who spent her later years struggling to overcome the perception that she embodied the sexual revolution of the mid-20th century — but little else. Let a thousand think pieces bloom.« Detta bredvid en mängd länkar om hur Nyfiken censurerades i USA. Detta samtidigt som generationskamraterna - de manliga regissörerna från jordens alla hörn - föräras fina dvd-boxar.

Jo, visst är det ett ämne för a thousand think pieces.