onsdag 9 februari 2011

Gästblogg

En av mina käraste vänner heter Harald Hultqvist. Vi har känt varandra i snart två decennier - en vänskap som inleddes med att vi bodde ihop i ett litet rum. Mellan våra sängar stod en gigantisk askkopp - ett glasfat fyllt med fimpar att återanvända - fast vi sov väl inte så värst mycket i de där sängarna. Harald skrev poesi på nätterna och jag målade graffiti. Någonstans gnuggade vi väl av våra konstnärliga förälskelser på varandra också.

Numera skriver Harald lite sporadiskt om kultur här och var - DN, Aftonbladet och så vidare. Förutom att han är en av de mest intelligent radikala personer jag känner (det vill säga: han kombinerar en osviklig humanism med åsikter som inte har någon självklar ideologisk hemvist bara för sakens skull) så är Harald en av Sveriges skarpaste när det kommer till antikvariska böcker, och - antar jag - Gunnar Ekelöf. Och det är mest där hans texter och kommentarer rör sig.

Men Harald skickade nyligen över en kort notis (tidigare publicerad i Aftonbladet) som jag vill dela med mig av här eftersom det är ett exemplarisk stycke tevekritik av det slag vi inte oftast ser i Sverige; en kombination av innehållslig analys med en upphovsmannamässig: »Hur ser det jag ser ut i förhållande till vad den här producenten har gjort förut?«


»Med stigande frustration genomled jag dokumentären Sverigedemokraterna - vägen till riksdagen. En balanserad inledning urartade snart till en triumfatorisk reklamfilm för Jimmie och pojkarna. Grundlösa påståenden om kriminalitet och migration passerade oemotsagda, samtidigt som hotet från vänsterextremister och utfrysningen ur media skildrades precis enligt SD:s propagandaschema. När de fick vara för sig själva var bilden en annan. Idel mys och öppna landskap när partiledningen sitter och fikar i syrenbersån.

Förmodligen kan detta journalistiska magplask skyllas på producenten. Bo Sjökvist har träffande kallats ”en minnestecknare över de marginaliserade existenser som framhärdat på det svenska folkhemsbyggets bakgård”. Han har tidigare dokumenterat raggare, marknadsfolk och andra outsiders. Då har han lyssnat sig fram till inkännande porträtt av grupper som annars utsatts för allsköns fördomar. Skillnaden är nu den att raggare och fakirer inte måste ställas till svars för sin människosyn. Ett politiskt parti ska behandlas journalistiskt korrekt, det vill säga kritiskt. Och ett främlingsfientligt politiskt parti är inte vilken subkultur som helst.«

5 kommentarer:

Lolita Kane sa...

Jäklar, den där dokumentären hade jag inte ens hört talas om. Mycket bra skrivet av Harald. Dock verkar just kritiken i Sveriges journalistik vara skrämmande frånvarande, allt mer energi läggs på att antingen sensationalisera nyheter, eller förenkla dem in absurdum av kanske lathet, kanske dumförklarande av tittare/läsare.

Hynek Pallas sa...

Gick i höstas tror jag. Och ja, du har så rätt. Kombon heter lathet och tron att man inte kan få igenom något intelligent i etablerade medier längre, för att redaktörerna är nervösa och vill ge läsarna vad de tror att de vill ha - vilket de tror är det läsarna redan känner till. Man är rädd att erbjuda det nya, det som ger tuggmotstånd, det som utmanar. Det gnuggar av sig på frilansarna som slutar gå upp med förslag på det nya, utmanande som kan förändra.

Lolita Kane sa...

Sverige kunde behöva en Hunter S. Thompson, med andra ord... Eller journalistskola från bordellhärvan på 70-talet. Snacka om att de journalisterna gick igenom ett helvete för ingenting. Eller möjligtvis för ännu en löpsedel från Aftonbladet som rapporterar att kronprinsessan ännu inte är gravid.

Ibou sa...

Bra skrivet av Harald. En hemsk dokumentär.

Hynek Pallas sa...

Lolita Kane: Lite kunnande och vilja att våga gå egna vägar räcker nog långt. Men kokainstinna kritiker som packar handeldvapen kanske också skulle stimulera lite.

Ibou: Japp. Fö saknar jag dig och hade grymt lite tid i GBG. Hoppas vi ses snart!