Ruben Östlund i Alperna

På söndag

Kobra i Aten

Tidigare i år tillbringade jag en vecka i Aten med att intervjua film- och teaterregissörer - samt en kulturjournalist - för Kobras räkning. Resultatet kan ni se i kvällens avsnitt av Kobra; SVT 1 21:30. (Bakom kameran den eminente Jonas Rudström, som även stod för fotot på lejonparten av Bergmans Video). Här på SVT PLAY.

Föreläsning om vithet

Apropå föregående inlägg föreläser jag om avhandlingen »Vithet i svensk spelfilm 1989-2010« på MKC i Botkyrka klockan 18:00 ikväll. Varmt välkomna! 

Searching for the white gaze

Läser Maja Bredbergs debattartikel i dagens DN, en slags summering av den senaste tidens reaktioner på andra debattartiklar om rasismen i Sverige. Jag tror att Bredberg har rätt i mycket av reaktionerna, och man kan inte låta bli att häpna över hur snabbt »låt oss vara färgblinda«-reflexen slår till hos debattörer i alla led.

Men: jag reagerade undrande på hennes eget bidrag till debatten, rätt centralt i texten, det som rör filmen Searching for Sugar Man. 

Efter att jag i snart ett decennium har intresserat mig för vithet på film nyper jag mig fortfarande (tyvärr) i armen och undrar om jag övertolkar vissa saker. Och visst händer det att jag för klarhetens skull gör det - att ringa in vitheten i svensk spelfilm är inte alltid det lättaste: ju mer det är av den varan - och det är det ju - desto svårare är det ofta att få folk att se de nyanser och aspekter man vill peka på. Man måste stanna bilden och peka nära nära.

Men jag aktar mig för att snäva, skära ut och vantolka - något som är rätt lätt hänt om man tar bort kontexten i en film. Därför lyfter jag sällan ut enskilda scener när jag föreläser, utan talar om vissa scener i relation till resten av filmen - och ber sedan publiken (eller läsaren) att se hela filmen och bilda sig sin uppfattning i relation till dramat.

I sin debattartikel  - Rasismens själ sitter kvar - skriver Bredberg såhär om Searching for Sugar Man:

»Att oemotsagt få påstå att barn till den vita styrande minoriteten utgjorde ”det första motståndet mot apartheid” med sin musik under samma tidsperiod som svarta barn demonstrerade och blev ihjälskjutna – som Sowetoupprorets mest kända offer 13-årige Hector Pieterson och 15-årige Hastings Ndlovu – möjliggörs enbart av att vi ser på världen med en förblindad vit blick. Resultatet blir en skev historieskrivning. En stor grupp människor osynliggörs fullständigt.«   

Jag har inte sett om Searching for Sugar Man på ett tag, men går tillbaka i minnet, till mina recensionsanteckningar och till min recension av filmen. Såhär skrev jag: 

»Varpå Rodriguez blir större än Elvis och influerar den nya vita apartheidkritiska musikrörelsen.«

I mina anteckningar finns det citat jag tror att Bredberg syftar på, där skivbutiksägaren som står i centrum för filmen säger att (ungefär) »det var det första motståndet mot apartheid och det hade sitt ursprung i afrikaanbefolkningen«. Vilket är ett mycket snävt påstående.

 Problemet är att hela sjoket om Sixto Rodriguez i Sydafrika - i form av andra citat, bland annat av musiker, och arkivmaterial (film är även det vi ser på bild, inte bara pratminus), visar att det handlade om den konservativa vita, härskande, medelklassen. Att lyfta ut påståendet och mena att det blir tesen filmen driver - eller, med uttrycket Bredberg själv använder: att den »skapar en skev historieskrivning« - är i det sammanhanget ohederligt i mina ögon. 

Även om filmen säkerligen överdriver Rodriguez betydelse (något som varierar beroende på vem man talar med) så är det ingen tvekan om att hans musik hade ett stort kulturellt och i förlängningen politiskt inflytande på denna extremt konservativa vita fläck i Sydafrika. Och att det säkerligen var viktigt. 

För mig (och jag tror att jag inte var ensam om att följa filmen på det viset) stod det klart att det handlade om just den här musikerns påverkan, i en väldigt vit klick i Sydafrika - och att det fanns och finns mycket utanför denna. Naturligtvis hade Searching for Sugar Man kunnat expandera sitt fokus - men filmen handlade inte om det. Samma sak att prata om ett osynliggörande av »en stor grupp«, eftersom det inte är vad filmen handlar om. (I grunden finns även här en förväntan på dokumentären att reflektera »verkligheten« utanför sitt eget narrativ; se Weird Science-essäerna om dokumentärfilm för mer i det ämnet). Filmen handlar om en isolerad konservativ, vit grupp i Sydafrika. I den gruppen - som var härskande varför ett motstånd inifrån den inte blir oväsentligt att fokusera en dokumentärfilm på - gjorde Sixto Rodriguez musik skillnad. Där, påstår filmen, var Rodriguez en stor artist. Och det är den historien filmen skriver.

 I ett så pass segregerat samhälle som det sydafrikanska var, är det inte orimligt att den vita medelklassen även om de hörde svarta protestsånger aldrig kunde få kulturellt bruk för dem i »sin egen« (som de uppfattade saken) revolution - de var för avlägsna, eller helt enkelt för nära. Det var skulle jag tror svårt att göra bruk för dem. De behövde ett uttryck som var »deras«. Det här är knappast något som historiskt är isolerat till Sydafrika: sjunk ner i Anne Applebaums Iron Curtain och se hur östtyska och polska ungdomar skapade upplopp på gatorna i Warszawa och Berlin på 1950-talet efter att ha sett Rock around the clock och hört den nyfödda vita rockmusiken. 

Den slags revolt de gjorda, var även den en insmugglad spegling av tonårsuppror i väst - på samma vis som den rockmusiktörstande vita medelklassen i Sydafrika decennier senare förmodligen gärna modellerade sig på minsta gnutta political fashion som sipprade in från resten av världen. 

Det är som sagt ingen tvekan om att det finns punkter där Rodriguez storhet överdrivs - men att gå från det till att använda den som ett exempel på vit blindhet, där blindhet handlar om att blunda för viktiga fakta i ett rådande fall för att man har det normativa vita spektrat för ögonen, är kontraproduktivt. Det hela känns som något av en populism - att använda en Oscar-vinnande film som batong blir mer funktionellt och får upp ögon mer än något mindre känt. (Till exempel merparten av den svenska filmproduktionen, den som faktiskt lider av snöblindhet och dessutom är fullständigt nationellt fokuserad?).

Med kontraproduktivt menar jag att många kommer att se/ har sett filmen och kan konstatera att Bredberg snävar och lyfter ur sin kontext - eftersom de själva kommer att kunna döma citatet i sitt sammanhang, och förstå hur filmen berättar. Och det är precis anledningen till att jag undviker att ropa varg kring vithetsbilder ur kontext: det är svårt nog som det är att få folk att tro att kritiken av vithetshegemonin är rimlig och legitim. (Pröva istället att rikta blicken mot säg den största svenska filmsuccén på många år (mätt i publiksiffror) Hamilton - i nationens intresse. Det är stimulerande men dystert politiskt. Och en bonanza att analysera utifrån kritiska vithetsstudier).

Jag skulle personligen vara väldigt intresserad av att se mer djuplodande artiklar och inslag om hur pass vit/ segregerad kulturkonsumtionen i Sydafrika var vid den tid då Rodriguez slog igenom där. För den som är intresserad av hur den ser ut idag, och hur konservativa delar av afrikaanervärlden är, rekommenderar jag en annan dokumentärfilm jag hade i bakhuvudet när jag själv såg Searching for Sugar Man - den kanske inte helt lyckade med i det här sammanhanget mycket intressanta Fokofpolisiekar: Forgive them for they know not what they do. Filmen följer ett vitt punkband och deras kontroverser i Sydafrika, och glimtar mer än går på djupet på frågor som de som väcks av de här diskussionerna, men är kanske just därför spännande att se. När Fokofpolisiekar visades på IDFA i Amsterdam 2009, var det ett år med särskilt många dokumentärer om just Sydafrika. 

Man kan ju alltid hoppas på att SVT lagom till visningen av Searching for Sugar Man (framår hösten?) köper loss och visar ett gäng kontextualiserande filmer.

Det finns för övrigt en annan intressant aspekt angående vit blick, förväntan, fördomar, antaganden och rasism när det gäller Sixto Rodriguez. Och det är en avgörande aspekt av hans uteblivna framgångar när det begav sig - som (något vi aldrig får veta) med stor sannolikhet kan ha hängt ihop med vad slags musik man antog att han gjorde på grund av sitt namn.
Den slags »kommunikation« som kan göra både pr, radiospelning och annat svårhanterlig om musiken inte passar in i det givna fack namnet signalerar att den ska höra hemma i på en vit amerikansk radiostation i början av 1970-talet.

Automatavkastning på snacksen

Svensk films nya ansikte - Ratos styrelseordförande Arne Karlsson

Ungefär samtidigt som jag hade skickat min SvD-kommentar om att Finnkino och SF Bios slås ihop och blir Nordens största biografkoncern - efter det att private equity-konglomeratet Ratos köper 60 procent av aktierna i SF Bio - droppade ett synnerligen vältajmat mejl om den svenska biograflistan in i boxen.

Fem av tio filmer är nämligen svenska just nu. Något som innebär att folk i nästan hela landet kan njuta av Små citroner gula, Johan Falk, Maria Lang-deckare på duk - och naturligtvis den halv miljon som redan har sett Sune i Grekland.

Jag menar inte att vara raljerande, men om man ska leka finn fem fel (och det ska man) så är den udda fågeln i sammanhanget nummer nio på listan - Searching for Sugar Man. Jag vet inte riktigt vad det säger att en film som den har 100 000 besökare. Jo, visst, som distributören skrev i ett av mejlen om filmens framgångar - den häver fysikens lagar. Men i Sverige krävs det 30 veckor på bio och en Oscarstatyett för att få den slags uppbackning från biograferna som gör att filmen är tillgänglig. Äta sova dö gick det knappt att se strax innan storslam på Guldbaggegalan - ens i Stockholm. Filmen gick i en salong med sexton platser och på omöjliga tider.

Plats i marknadsföring, utrymme på biografer och annat som får folk att den viktiga första helgen gå på bio är dock inte vikt åt filmer som dessa. "Att trotsa fysikens lagar" innebär att arbeta i motvind, gratis, bråka, vara jobbig, ständigt tänka nytt - och i de flesta fall står inte en guldstatyett i slutet av vägen.

Fint ändå. Men inget man kanske vill och kan bygga en karriär och ett liv av. Att säga att det blir etter värre efter att just Ratos blir nya majoritetsägare i det svenska biografmonopolet är inte självklart - men det är klart och tydligt att ett riskkapitalbolag inte i första hand har den långsamma filmkulturens bästa för sina ögon: Inkomsterna på biografsidan ser idag helt annorlunda ut. De stavas popcorn och megablockbusters som satsar allt på öppningshelgen. Filmer som behöver mun-mot-mun mer än en färggrann poster, filmer som behöver få bli snackisar - de som historiskt sett är de mest omfamnade när jag talar med folk; lite udda och de som i alla fall jag bär med mig i hjärtat mer än andra - de har en allt mindre chans idag.

Och det allvarligaste hotet av alla är att automatstödet mycket snart sanktionerar att »bolaget« sköter sitt filmpolitiska uppdrag - nu har de i och för sig inget, men kulturministern får ett argument för att stödja monopolet, riskkapitalet och den svenska filmen på samma gång (rätt häpnadsväckande) - utan att ta i Äta sova dös, Hassels och Avalons i tång.

Tio-i-topp-listan kan i fortsättningen skickas ut av SFI som ovan men lite mer regelbundenhet, och vi kan alla glädjas åt den svenska filmens framgångar. Då och då kommer vi också att få ett mejl och en pr-notis i dagstidningarna om hur bra det går för en film på någon festival på andra sidan Atlanten eller i Europa.
Men den kommer Örnsköldsvik, Sunne och Falkenberg kunna drömma om än mindre än de gjorde idag. Och så kommer det självuppfyllande hamsterhjulets sanning att snurra vidare - "publiken vill ju ha det".

Och Sune i Nästa Production Value Valley får cash och premiär lagom till juldagen 2015. 

VISA+HETS

I lördags gick enkvällsfestivalen VISA av stapeln på Dramalabbet i Stockholm. En möjlighet för Stockholmspubliken att möta nya svenska dokumentärfilmer som inte visades på Tempo.

Filmer som till både teman och metod är tydligt politiska, problematiska och diskuterande:

Marius Dybwad Brandruds Efter dig - en dokumentärfilms-Amour om hur regissörens mamma vårdar sin pappa under hans sista tid. Filmen består av av extremt snygga tablåutsnitt som tvingar (även om det är ett konstigt ord i sammanhanget) oss att inta vissa åskådarpositioner på skeendet. Valet är knappast mindre eller större än i en film med foto som rör sig, en kamera som söker - men det statiska påminner en om att det egentligen aldrig finns ett val i åskådarpositionen.
Trailer

Kortfilmen L ' Europe Moderne av Maja Kekonius är ett fiktionaliserat ögonblick av en vit tjejs nedslag i Marseille. Det är oklart vad hon, alter ego-Maja, egentligen gör där; landar på flygplatsen, hamnar i en bar med arabiska män och står vid en tom hamn. Men bilderna och samtalen åkallar - i alla fall för den som frekventerat medelhavsländerna och deras allt ökande känsla av gränstrakt - ojämlikheten mellan vit och den som inte passar in i det vita; den oförståelse vi har i norr om att det bara är ett par mil över Medelhavet, till Nordafrika och båtflyktingarna. Något som är så mycket mer påtagligt om man rör sig i apelsinplockarbyarna i Spanien, den franska kusten, på italienska öar - eller för den delen på Malta - eller i Grekland.

Sharaf är tolv minuters tvång för alla som är involverade i skamliga politiska beslut som REVA (en direkt konsekvens av Schengen och Dublin 3 och allt annat det svenska folket nickat sitt bifall till). David Aronowitsch och Hanna Heilborns animerade dokumentär om en tonårspojkes dramatiska flykt från Marocko till Kanarieöarna över ett hav där EUs murar växer och dödssiffrorna i takt med dem, är stark, vidrig och viktig.

Det är intressant med den animerade dokumentären som form - man tycker att den borde anonymisera, istället fungerar den tudelat: när vi inte har det "autentiska" fokus bilder ger avindividualiseras personer som Sharaf något. Men inte på ett negativt vis: berättelsen är fortfarande stark; rösten och dess nyanser kommer närmare på grund av inspelningen (och metaljuden som gör att vi förstår att inspelningen är autentisk). Samtidigt lyfts orden och ödet upp på en mer allmän nivå: Sharaf och hans lillebror är inte ensamma.
Deras öde är unikt i sina detaljer samtidigt som de delar färden med så många.
Och de hade tur - de överlevde och kan berätta.

Årets HETS-pristagare - som mottot priset under kvällen - Marta Dauliute och Elisabeth Marjanovic Cronvall visade filmen Second Class.

Såhär skriver jag om den i en kommande essä:

»I Göteborg 2013 visades ett exempel på film som går flera steg vidare i hur den undersöker maktspel mellan filmande subjekt och filmat objekt. I ”Second Class” följer Marta Dauliute och Elisabeth Marjanovic Cronvall en grupp litauiska gästarbetare från båten över Östersjön till den svenska landsbygden. ”Second Class” inleds med att filmarna försöker vinna de motvilliga männens förtroende, och under resans gång ifrågasätter männen kvinnornas intentioner, försöker förföra dem. Filmen landar i en tydlig markering av vilken makt kameran har över kroppen – i synnerhet en kropp från ett ”andra klassens” europeiskt grannland.

”Second Class” var, utan tvekan, den film jag talade mest om under festivalen 2013 och den film som flest människor hade skilda, mycket starka, åsikter om. Här hörde jag plötsligt filmintresserade prata om etik över drinkarna på Pustervik: vem får man lämna ut, hur och varför – och är det okej att lämna ut någon man har makt över med hjälp av kameran, bara för att man också lämnar ut sig själv?

Festivalen skapar det viktiga samtal som idag saknas på svenska kultursidor, men som allt fler dokumentärfilmer (och verklighetsinfluerad fiktion) pockar på.«

Det sista kan också sammanfatta mycket av orsaken till att VISA kom till under en frustrerad blöt kväll i Göteborg.

Att intresset för film - och dokumentärfilm - tycks omättligt var för övrigt tydligt denna helg:
en influgen västkustbo med festivaler som yrke imponerades av publikunderlaget i Stockholm för det här sortens film - både Tempo och VISA var knökfulla tillställningar. 

Hets 2013

HETS 2013


HETS är ett pris som vill premiera den eller de som på olika vis förskjuter den svenska filmen och dess språk; som med egensinne utmärker sig på filmens område och sätter filmen som konstform i första rummet. Prisets namn knyter an till svensk filmtradition, men ska också ses som en uppmaning till pristagaren att idogt fortsätta på sin gärning - in i den svenska filmens framtid. Tidigare pristagare är Tova Mozard, Fredrik Wenzel, och Linda Wassberg.


När HETS-priset delas ut för fjärde året i rad tillfaller det för första gången två personer som tillsammans inte bara har etablerat plattformar för produktion och spridning av skarp film som ifrågasätter och skildrar på nya vis, utan själva svarvar fram nya dokumentära språk i sin film Second Class – Elisabeth Marjanovic Cronvall och Marta Dauliute.


Juryns motivering lyder: HETS går till Marta och Elisabeth för att de lyfter en viktig europeisk klass- och nationsfråga på ett personligt vis. För att de på ett ifrågasättande, diskuterande och modigt sätt – i både ord och bild - skildrar situationen för en grupp litauiska män, gästarbetare och andra klass i det svenska, samtidigt som de väver in sig själva, sina begär, blickar och positioner i filmen.


HETS jury utgjordes i år av Marit Kapla, Tova Mozard och Fredrik Wenzel med filmkritikern Hynek Pallas som ordförande.