Searching for the white gaze

Läser Maja Bredbergs debattartikel i dagens DN, en slags summering av den senaste tidens reaktioner på andra debattartiklar om rasismen i Sverige. Jag tror att Bredberg har rätt i mycket av reaktionerna, och man kan inte låta bli att häpna över hur snabbt »låt oss vara färgblinda«-reflexen slår till hos debattörer i alla led.

Men: jag reagerade undrande på hennes eget bidrag till debatten, rätt centralt i texten, det som rör filmen Searching for Sugar Man. 

Efter att jag i snart ett decennium har intresserat mig för vithet på film nyper jag mig fortfarande (tyvärr) i armen och undrar om jag övertolkar vissa saker. Och visst händer det att jag för klarhetens skull gör det - att ringa in vitheten i svensk spelfilm är inte alltid det lättaste: ju mer det är av den varan - och det är det ju - desto svårare är det ofta att få folk att se de nyanser och aspekter man vill peka på. Man måste stanna bilden och peka nära nära.

Men jag aktar mig för att snäva, skära ut och vantolka - något som är rätt lätt hänt om man tar bort kontexten i en film. Därför lyfter jag sällan ut enskilda scener när jag föreläser, utan talar om vissa scener i relation till resten av filmen - och ber sedan publiken (eller läsaren) att se hela filmen och bilda sig sin uppfattning i relation till dramat.

I sin debattartikel  - Rasismens själ sitter kvar - skriver Bredberg såhär om Searching for Sugar Man:

»Att oemotsagt få påstå att barn till den vita styrande minoriteten utgjorde ”det första motståndet mot apartheid” med sin musik under samma tidsperiod som svarta barn demonstrerade och blev ihjälskjutna – som Sowetoupprorets mest kända offer 13-årige Hector Pieterson och 15-årige Hastings Ndlovu – möjliggörs enbart av att vi ser på världen med en förblindad vit blick. Resultatet blir en skev historieskrivning. En stor grupp människor osynliggörs fullständigt.«   

Jag har inte sett om Searching for Sugar Man på ett tag, men går tillbaka i minnet, till mina recensionsanteckningar och till min recension av filmen. Såhär skrev jag: 

»Varpå Rodriguez blir större än Elvis och influerar den nya vita apartheidkritiska musikrörelsen.«

I mina anteckningar finns det citat jag tror att Bredberg syftar på, där skivbutiksägaren som står i centrum för filmen säger att (ungefär) »det var det första motståndet mot apartheid och det hade sitt ursprung i afrikaanbefolkningen«. Vilket är ett mycket snävt påstående.

 Problemet är att hela sjoket om Sixto Rodriguez i Sydafrika - i form av andra citat, bland annat av musiker, och arkivmaterial (film är även det vi ser på bild, inte bara pratminus), visar att det handlade om den konservativa vita, härskande, medelklassen. Att lyfta ut påståendet och mena att det blir tesen filmen driver - eller, med uttrycket Bredberg själv använder: att den »skapar en skev historieskrivning« - är i det sammanhanget ohederligt i mina ögon. 

Även om filmen säkerligen överdriver Rodriguez betydelse (något som varierar beroende på vem man talar med) så är det ingen tvekan om att hans musik hade ett stort kulturellt och i förlängningen politiskt inflytande på denna extremt konservativa vita fläck i Sydafrika. Och att det säkerligen var viktigt. 

För mig (och jag tror att jag inte var ensam om att följa filmen på det viset) stod det klart att det handlade om just den här musikerns påverkan, i en väldigt vit klick i Sydafrika - och att det fanns och finns mycket utanför denna. Naturligtvis hade Searching for Sugar Man kunnat expandera sitt fokus - men filmen handlade inte om det. Samma sak att prata om ett osynliggörande av »en stor grupp«, eftersom det inte är vad filmen handlar om. (I grunden finns även här en förväntan på dokumentären att reflektera »verkligheten« utanför sitt eget narrativ; se Weird Science-essäerna om dokumentärfilm för mer i det ämnet). Filmen handlar om en isolerad konservativ, vit grupp i Sydafrika. I den gruppen - som var härskande varför ett motstånd inifrån den inte blir oväsentligt att fokusera en dokumentärfilm på - gjorde Sixto Rodriguez musik skillnad. Där, påstår filmen, var Rodriguez en stor artist. Och det är den historien filmen skriver.

 I ett så pass segregerat samhälle som det sydafrikanska var, är det inte orimligt att den vita medelklassen även om de hörde svarta protestsånger aldrig kunde få kulturellt bruk för dem i »sin egen« (som de uppfattade saken) revolution - de var för avlägsna, eller helt enkelt för nära. Det var skulle jag tror svårt att göra bruk för dem. De behövde ett uttryck som var »deras«. Det här är knappast något som historiskt är isolerat till Sydafrika: sjunk ner i Anne Applebaums Iron Curtain och se hur östtyska och polska ungdomar skapade upplopp på gatorna i Warszawa och Berlin på 1950-talet efter att ha sett Rock around the clock och hört den nyfödda vita rockmusiken. 

Den slags revolt de gjorda, var även den en insmugglad spegling av tonårsuppror i väst - på samma vis som den rockmusiktörstande vita medelklassen i Sydafrika decennier senare förmodligen gärna modellerade sig på minsta gnutta political fashion som sipprade in från resten av världen. 

Det är som sagt ingen tvekan om att det finns punkter där Rodriguez storhet överdrivs - men att gå från det till att använda den som ett exempel på vit blindhet, där blindhet handlar om att blunda för viktiga fakta i ett rådande fall för att man har det normativa vita spektrat för ögonen, är kontraproduktivt. Det hela känns som något av en populism - att använda en Oscar-vinnande film som batong blir mer funktionellt och får upp ögon mer än något mindre känt. (Till exempel merparten av den svenska filmproduktionen, den som faktiskt lider av snöblindhet och dessutom är fullständigt nationellt fokuserad?).

Med kontraproduktivt menar jag att många kommer att se/ har sett filmen och kan konstatera att Bredberg snävar och lyfter ur sin kontext - eftersom de själva kommer att kunna döma citatet i sitt sammanhang, och förstå hur filmen berättar. Och det är precis anledningen till att jag undviker att ropa varg kring vithetsbilder ur kontext: det är svårt nog som det är att få folk att tro att kritiken av vithetshegemonin är rimlig och legitim. (Pröva istället att rikta blicken mot säg den största svenska filmsuccén på många år (mätt i publiksiffror) Hamilton - i nationens intresse. Det är stimulerande men dystert politiskt. Och en bonanza att analysera utifrån kritiska vithetsstudier).

Jag skulle personligen vara väldigt intresserad av att se mer djuplodande artiklar och inslag om hur pass vit/ segregerad kulturkonsumtionen i Sydafrika var vid den tid då Rodriguez slog igenom där. För den som är intresserad av hur den ser ut idag, och hur konservativa delar av afrikaanervärlden är, rekommenderar jag en annan dokumentärfilm jag hade i bakhuvudet när jag själv såg Searching for Sugar Man - den kanske inte helt lyckade med i det här sammanhanget mycket intressanta Fokofpolisiekar: Forgive them for they know not what they do. Filmen följer ett vitt punkband och deras kontroverser i Sydafrika, och glimtar mer än går på djupet på frågor som de som väcks av de här diskussionerna, men är kanske just därför spännande att se. När Fokofpolisiekar visades på IDFA i Amsterdam 2009, var det ett år med särskilt många dokumentärer om just Sydafrika. 

Man kan ju alltid hoppas på att SVT lagom till visningen av Searching for Sugar Man (framår hösten?) köper loss och visar ett gäng kontextualiserande filmer.

Det finns för övrigt en annan intressant aspekt angående vit blick, förväntan, fördomar, antaganden och rasism när det gäller Sixto Rodriguez. Och det är en avgörande aspekt av hans uteblivna framgångar när det begav sig - som (något vi aldrig får veta) med stor sannolikhet kan ha hängt ihop med vad slags musik man antog att han gjorde på grund av sitt namn.
Den slags »kommunikation« som kan göra både pr, radiospelning och annat svårhanterlig om musiken inte passar in i det givna fack namnet signalerar att den ska höra hemma i på en vit amerikansk radiostation i början av 1970-talet.