Gycklarnas afton på Criterion

Johanna Schiller skriver fint om sitt förhållande till Bergman på dvdbolaget Criterions blogg On Five. Schiller nämner att hon för tillfället arbetar på en utgåva av Gycklarnas afton, vilket är goda nyheter. Hon har tidigare producerat Criterions utgåvor av bland annat Fanny och Alexander och gjort ett utmärkt jobb som Ingmar själv tycks ha varit mycket nöjd med.

Filmpolitikdebatten, kommentar i SvD

Min första kommentar i SvD är sprungen ur diskussionen mellan Mattias Nohrborg och Cissi Elwin som utspelade sig i DN mellan torsdag och söndag. De äldre filmintresserade svenskarna vet att det jag skriver om i min kommentar var verklighet i Sverige för inte så himla många år sedan. SFI hade biografer som kom ur Bio 16 (en distributionsform startad av SFI 1976 för att sprida utländsk kvalitetsfilm i Sverige), och drev filmtidningen Chaplin.

Kände dock att det var en lite konstig dag för publicering, men Ingmar hade säkert varit glad att någon diskuterade framtiden för svensk film utan honom.

Jörgen Lindström: Bergman-skådespelare

En av mina nära vänner, tillika av Sveriges stora Bob Dylan-fantaster (han kallas för Dylan-oraklet i någon av Ulf Lundells luntor, tror det är Friheten) heter Jörgen Lindström. De minnesgoda identifierar detta som namnet på pojken som spelar i Tystnaden och famlar omkring i början av Persona. Jörgen ramlade sedemera ut ur skådespeleriet (fast han är med Mai Zetterlings i Nattlek också!), men hann innan dess träffa The Beatles eftersom Paul McCartney kände igenom honom som "the little boy from The Silence" (Vilket återigen slår fast vem som var den smarte kulturkonsumenten i Fab 4).

Och det skall fastslås en gång för alla att Lars von Triers kommentar till Bergmans bortgång såklart var den bästa. Leta upp den i SvDs pappersbilaga om I B.

Ingmar Bergman är död - det långa inlägget

Inte oväntat, men väldigt väldigt sorgligt. Vart jag än gick igår strömmade röster som mindes ur radioapparater, och det var mycket "har du hört" bland folk med mobiltelefoner som jag passerade på gatan.

Jag pratade om Ingmar Bergman i P5 igår, lika delar plattityder av samma slag som många andra hasplade ur sig då och kommer haspla ur sig under de kommande veckorna. Men förhoppningsvis lite annat också. Först berörde jag min egen relation till honom. Den började faktiskt redan under inspelningen av Fanny och Alexander som jag bevittnade med mitt dagis på plats i Uppsala. Så Fanny och Alexander såg jag sedan rätt tidigt som barn och rös varje gång vi gick med skolan på Upplandsmuseet (som utgör prästgård i filmen).

Inte förrän i sena tonåren blev jag på allvar intresserad av Bergman filmaren. Då var det helt förkylt att försöka hitta särskilt många VHS-kopior av hans filmer i Uppsalas videobutiker. Tror det blev Sjunde Inseglet. På TV var det också tyst, ingen Bergman som jag minns. Men så verkade den gamle då, under den första halvan av 1990-talet, fortfarande i Stockholms kultursfär, och sådde säkert lika mycket beundran som fruktan. I Sverige, skulle jag tro, är det svårt att vara så förbannat stor som Ingmar Bergman var. Själv förstod jag därför inte alls att han var någon internationell gigant. Jag läste en gammal post av På språng idag, om hur han (På språng alltså, eller är han en hon?), alltid misstänkt att allt snack om hur stor IB är utomlands mest varit snack.

Nå, man kan, som På språng gjorde, googla sig fram till svaret, och man kan tillbringa några år i förskingringen. Jag började med att flytta till Paris, där den lokala biografen körde Ingmar Bergman-festival hela min första höst i stan. Och det var inte den enda biografen som visade hans filmer, och det var inte enbart vid efterbiodiskussioner med fransmän som Bergman kom upp. Tvärtom snackades det rätt ofta Bergman på fester och kaféer när det visade sig att man var svensk. Det låter som en klyscha, jag vet, men det är inte desto mindre sant.

Sedan flyttade jag "hem" till Prag. Och vad visas den första dagen jag pluggar in tv:n? Nattvardsgästerna på prime time. (Den som satte det engelska namnet på den filmen är förresten ett geni. "Winter Light" sammanfattar verkligen det ljus Sven Nykvist filtrerade genom kameran och fäste på remsan). Och så, varje måndag i två månader, Ingmar Bergman på kanal 2 (som, gud ske pris, visar film odubbad). Vintern 1997 ordnade mina polare i judiska ungdomsföreningen Bergman-visningar i en vinterstängd synagoga (något med värmen, det var passande nog svinkallt) och diskuterade teologiska och existentiella spörsmål. Jag fick boken Bilder av min kompis Erik, läste Laterna Magica och trädde på allvar in i Bergmans universum. Pretentiöst - ja visst. Men fan så mycket bättre än att som i Sverige låtsas som att Ingmar Bergman inte har en betydelse för människor under femtio. (Okej, jag vet att jag överdriver, men en av frågorna jag fick i radion var vad Ingmar Bergman kan ha att säga 20-30-åringar idag. Och för en stund sedan ringde Studio ett och undrade om jag ville vara med och diskutera Bergmans eventuella betydelse för unga svenska filmare idag. UPPDATERING: Det gjorde jag, och diskuterade nedanstående istället.)

Det var två saker mina tjeckiska och franska vänner tog upp med Ingmar Bergmans filmer. Det första var naturen. Självklart. Den svenska naturen genomsyrar hans filmer och det är lätt att bli blind för det när man själv bor i en skog. (Tjeckerna har inte ens riktiga sjöar, för att inte tala om hav - de badar i stenbrott). Det andra var något mer kontinentalt europeiskt, både intellektuellt och känslomässigt. Bergmans filmer, om minne, drömmar, Gud, själen, jaget och alla andra floskler man kan haspla ur sig handlade med andra ord om människan villkor. Hej existentialism, om ni vill. Och för en svensk, med gymnasieångest och tummad Sartre i bakfickan kanske det har en resonansbotten. För mina vänner hade det en annan. De hade just vaknat upp ur en diktatur, de hade växt upp - eller i de flesta fall inte växt upp - med far- och morföräldrar, kanske till och med föräldrar, som kunde berätta om Europa år noll.
Livets villkor och Guds eventuella frånvaro blir en mer påtaglig fråga i vardagen om hela din släkt har gasats ihjäl och bränts upp av barbarer; om dina släktingar och vänner hängs för att de stöder fel politruk eller går i evig exil.

Bergmans rädsla för offentlig förödmjukelse, väl iscensatt i tv-produktionen Riten (1969) där en skådespelartrupp anklagas för osedlighet - och dessvärre besannad i samband med den berömd skatteaffären när I B hämtades av polis mitt under repetitioner på Dramaten - lär också ringa bekant för folk som lever i samhällen där de när som helst kan kallas in till förhör eller förföljas av polisen för vad som helst.


Kring år 2000 närmade jag mig Bergman mer akademiskt. Jag gick kurser för professor Maaret Koskinen - som naturligtvis skrivit en fin text i DN - på filmvetenskapen i Stockholm och satte i mig alla böcker jag kunde hitta. Eftersom en av kurserna jag gick handlade om intermedialitet läste jag för första gången Bergmans helt enorma böcker/manus, Söndagsbarn, Den goda viljan och Enskilda samtal. De gav mig snudd på lika mycket som hans bästa filmer, möjligen var han ännu bättre på att teckna porträtten av sin mor i bokform än i de former hon tog i filmerna. Och hans öra för dialog är lika bra överfört till han strama skrivna språk. Det är synd och skam att han inte skrev fler böcker (man får enligt honom tacka alla de kritiker som sågade den unge Bergmans litterära försök) och jag hoppas att det finns mer i gömmorna än det jag känner till. I fjol var jag assistent till Thomas Elsaesser, som då innehade den första Ingmar Bergman-professuren. Tragglade igenom mängder av kringmaterial som finns i Ingmar Bergman-arkivet.

Det är först på senare år som man på Stockholms Cinematek faktiskt kan se en Bergman-film oftare än inte. Men SVT kör lik förbannat sina Bergman-visningar när pensionärer dricker kaffe och hederligt folk knegar. Sandrews och SFs utgåvor av Bergman på dvd är om man uttrycker saken milt ett hån. Jag tog upp det i något gammalt nummer av Ingmar och Weird Science skrev om det för länge sedan här, där Kjell Häglund med rätta anklagar Stiftelsen Ingmar Bergman för att sitta på en massa material utan att hjälpa till med bättre utgåvor. Herregud vilket extramaterial man skulle kunna få ihop! Inte bara allt rörligt material man skulle kunna trycka in på dvdverna (IB gjorde bakomfilmer från Gycklarnas afton (1953) och framåt), utan också alla anteckningar kring filmerna (ni skulle se arbetsböckerna) och fotografier som kunde kopieras in i snygga förpackningar. För att inte tala om alla kontakter de har: skådespelare, scenografer, fotografer, producenter, professorer - kommentarspåren skulle bli knäckande bra.

Den oundvikliga sista frågan i radion var den om min favoritfilm. Det är naturligtvis helt omöjligt att svara på. Jag har vurmat hårt för Skammen från 1968(kanske för att den mer direkt berör de personligt politiska frågor som alltid intresserat mig), Nattvardsgästerna 1963 (för att den väckte mitt teologiska intresse förbi det akadamiska planet) Persona (1966) (jag är en sucker för allt meta- och det här är den bästa metafilmen eftersom den faktiskt använder - tja, återuppfinner kanske är ett bättre uttryck - mediet på ett klokt sätt och ställer frågor om det som är kopplade till filmens tema om tystnad, språk och identitet), Smultronstället (1957) (Victor Sjöström, jag säger då det.) Vargtimmen (1968) (för att den är så förbenat snyggt filmad, och för att filmarens rädsla är alldeles påtaglig när man sitter i salongen. Scenerna med den lille pojken på klippan är fruktansvärda. Och Max von Sydow är brilliant som den plågade konstnären.) Tv-serien Scener ur ett äktenskap (1973) är en annan favvo. Flera år innan Dallas föder Bergman den moderna tv-såpan. Och styrkan, som så ofta med tv-serier, är att karaktärerna och relationerna fördjupas över lång tid. Tycka vad man vill om Saraband (2003), men Bergman visste vad han gjorde när han slöt upp vid Marianne och Johans sida så långt senare. Jag är också svag för flera av komedierna, som En lektion i kärlek (1954). Inte minst för att samspelet mellan skådespelarna som grupp är så bra, vilket alltid är ett ordentligt plus eftersom en komedi måste flyta. Bergman spelade ju in med samma personer som han under året hade på sina teaterscener. De var innötta med både regissör och motspelare.

Men jag återvänder alltid till den långa versionen av Fanny och Alexander. Jag har haft förmånen att se den på duk ett flertal gånger, fast den kopian jag sett - och det finns inte många tror jag - är inte helt fräsch. Men jag hoppas att den visas offentligt någon gång snart. Eller att SFI snyter fram lite cash och restaurerar den. Det är väl det minsta de kunde göra?
En så vacker film. Kolla bara in de röda färgerna i Jacobis hus. Det känns som om Ingmar Bergman tog i lite extra, och hela skådespelarsverige tog i med honom. Det finns många favoritscener, men den när bröderna Ekdahl förhandlar med biskopen i Jan Malmsjös skrämmande gestalt är laddad lång förbi ord. Det är lätt att tycka lite extra mycket om F&A om man djupdykt i Bergmans universum, eftersom så mycket av hans biografi och så mycket ur hans andra verk (ofta sammanflätat till ett och detsamma) finns här. En magisk film som är ett utmärkt filmiskt testemente för Ingmar Bergman.

Och jag behöver bara blunda så minns jag inspelning vid Fyrisån i Uppsala som var det igår - eller är det fotografiet ur en bok jag minns? Det känns som en liv/konst-sammanväxling värdig I B. Nå, det minnet lär jag bära med mig för alltid.

Det är bara att bocka, tacka och buga. Ingmar Bergman må vara död. Men med över 40 filmer, massor av tv-produktioner, 100-talet teateruppsättningar, böcker, manus och kvarlämnat bråte lär han leva kvar länge.

Veckans recensioner

Simpsons-filmen och Disturbia i SvD.

Klipp från I'm Not There

Jag har sommarlov men kan inte låta bli att dela med mig av det här klippet från I'm Not There, Todd Haynes Dylan-film som jag skrivit om tidigare. David Cross är kusligt lik Allen Ginsberg och Cate Blachett får onekligen till både ciggrökandet och vissa ord (som you i asking you?) även om det inte är klockrent. Men hon han tveklöst närstuderat Eat the Document där Bob sitter och hostar sig igenom en liknande bilfärd. Enjoy. (Via Degrell)

Transformers

Min recension av Transformers i SvD.

Kwik-E-Mart

Brilliant! Så här skall filmpromotion se ut och inte som den stupida vandaliserade bil Fox hade dumpat på Medborgarplatsen för att locka folk till Die Hard 4.0.

White is a flesh colored band-aid - vithetsstudier och vithet på film

Nya numret av den antirasisistiska tidningen Mana har vithet som tema. När jag såg tidningen i affären gladde jag mig oerhört över detta. Jag har intresserat mig för vithetsstudier i snart ett decennium och ämnet för min avhandling är den svenska vitheten som den skildras i svensk film efter 1990.

Jag blev tyvärr mindre glad när jag hade läst igenom innehållet. Här finns visserligen en utmärkt text om den vita blicken av Katarina Mattson, en av de få och främsta som sysslar med vithetsstudier i Sverige. Mattson beskriver med utgångspunkt i Frantz Fanons bok Svart hud, vita masker den normerande vitheten som styr våra blickar.

Vithetsfrågan är hopplöst eftersatt i Sverige - den borde inte bara genomsyra allt antirasisistiskt NGO-arbete, utan också oavbrutet vara ett perspektiv i samband med så kallade integrations- och mångkulturfrågor. För att citera forskaren Ruth Frankenbergs (ur hennes bok White Women, Race Matters - The Social Construction of Whiteness):

”To speak of whiteness is, I think, to assign everyone a place in the relations of racism. It is to emphasize that dealing with racism is not merely an option for white people – that, rather, racism shapes white people’s lives and identities in a way that is inseparable from other facets of daily life.”

För det är odiskutablet så att vithet automatiskt kopplas till svenskhet, att den är normerande och universell (eftersom den är "ingenting", och i egenskap av "ingenting" är kapabel att vara allting). Och att vi som besitter privilegiet att kunna leva enligt listan nedan skall vakna upp och se den här blicken och de här privilegierna, och börja ifrågasätta deras självklarhet:

”I can turn on the television or open to the front of the paper and see people of my race widely represented.”
[-----]


”I can swear or dress in second-hand clothes, or not answer letters, without having people attribute these choices to the bad morals, the poverty or the illiteracy of my race.”


”I am never asked to speak for all the people of my racial group.”


För att bara ta några av de privilegier som den feministiska teoretikern Peggy McIntosh raddat upp, de som verkar likt osynliga kompasser, verktyg, kartor, guider och pass i tillvaron.

Det som behövs är en genomgripande postkolonial politik som på allvar vågar dekonstruera svenskheten. Det är ett jättejobb som handlar om förändrade perspektiv i alla skikt av samhället; det handlar om att omformulera den europeiska historien och erkänna den rasistiska grund som de europeiska nationerna vilar på. Redan efter andra världskriget - då den koniala utrotningsprincipen gjort sin bumerangfärd tillbaka till Europa - var filosofer som Hannah Arendt och Jean-Paul Sartre inne på att - med Arendts ord - "unlock the construction of Europe as a wholly innocent and essentially self-contained entity". Det behövs därför en tydlig samlad position, där det historiska vita svenska perspektivet blir genomlyst. Ett exempel på en exemplarisk sådan historiearkeologi är Håkan Blomqvists avhandling Ras, nation och civilisation i svensk arbetsrörelse före nazismen, där författaren spårar kopplingar mellan klass, etnicitet och arbetarrörelsen - och landar i en för svenskt ändamål brukbar term som han kallar för socialistisk vithet.

Det finns flera intressanta texter i Mana, men jag saknar verkligen initiativ till att börja ge sig på svensk politik och ta spadtagen till en omformulerad och ifrågasatt svensk historia. Jag saknar diskussioner om Sveriges kritvita historia och dess kopplingar till de vitaste av vita barbarer - nazisterna - för bara sex decennier sedan. Jag saknar en diskussion om folkhemmet, svenskheten och vitheten - och varför det inte ställs fler frågor om varför den svenska solidariteten övergavs ungefär samtidigt som Sverige under 1990-talet tog emot 350 000 invandrare.

I sin ledare - där de tar upp flera av sakerna som jag skriver ovan - påpekar Manaredaktionen att vithetsämnet är relativt nytt. Det är ett vanligt mantra när det gäller vithetsstudier, men det är knappast en purung disciplin numer: böcker har skrivit inom fältet sedan första halvan av 1990-talet (en läsvärd sådan är Frankenbergs White Women från 1993, som jag citerar ovan). Och Richard Dyers banbrytande filmbok White - där Dyer dekonstruerar vitheten på filmduken, så väl tekniskt som kulturellt och gör tankevärda och viktiga kopplingar däremellen - kom 1997.

En intressant fråga för ett svenskt antirasistiskt magasin vore i mina ögon att fråga sig hur det kan vara så att vithetsstudierna inte är mer kända och använda - varför perspektivet inte, som mansstudier, har kommit att bli mer vedertaget? Är vithetsperspektiv - den vita blicken, eller the white in the head som Mattson kallar det - helt enkelt alltför starkt och alltför genomsyrande för att ta tag i?

Och filmen då? Jo, det är en text i Mana som jag - i egenskap filmvetare med vithet som fokus - vrider mig alldeles särskilt inför och det är Joacim Blomqvists artikel om Spike Lee. Under rubriken "Spike Lee - den nödvändiga motbildens filmare" påstår Blomqvist att få människor skildrat den amerikanska vitheten lika tydligt som Spike Lee och att denne i sina filmer vänder sig mot den stereotypa bilden av afroamerikaner på film.

Spike Lee är en mycket bra men ojämn regissör - på senare år är det framförallt 25th Hour och Inside Man som fallit mig i smaken. För att inte tala om den rasande skickliga och gripande fyratimmarsdokumentären When the Levees Broke om orkanen Katrina och dess konsekvenser, som har en skarp amerikansk klass och etnicitetsanalys. Och visst har han - som Bergqvist tar upp - på ett intressant och underhållande sätt skildrat ras i filmer som Do the Right Thing och Jungle Fever. (En annan film som inte nämns i artikeln är Get on the Bus). Men min favorit Spike Lee-joint är nog ändå Summer of Sam, om en seriemördare som härjar i New York 1977, med discoeran som underbar backdrop.

Fast jag har också haft det tvivelaktiga nöjet att se filmer som She Hate Me där en svart hingst lejs att impregnera arton lesbiska kvinnor (som spelas av Monica Bellucci och sjutton andra donnor av samma kaliber). Om jag på senare år sett en film som dryper av stereotyper, inte minst om svarta mäns sexualitet, så är det just She Hate Me. När jag intervjuade Lee i samband med att filmen visades på Venedigs filmfestival fnös han åt alla försök att diskutera de här stereotyperna. (Och, skall tilläggas, både bilden av stereotyper i andra filmer, liksom frågan om vithet. Men eventuell intentionalitet, viljan att prata om den i intervjuer och vad regissören faktiskt porträtterar i filmerna kan skilja sig ordentligt, så jag lämnar det därhän). Och jag tycker nog att Lee även i sina bättre filmen arbetar med ungefär samma svarta stereotypgalleri i sina filmer som en stor del av den amerikanska filmkåren, bara det att han oftast är smartare och roligare.

Men särskilt subversiv eller problematiserande anser jag alltså inte att han är, motbilder är det sista jag skulle kalla hans filmer för. Och för att knyta an till vithetsproblematiken igen så tycker jag nog inte att någon av hans filmer sätter sökljuset direkt på vithet, utan att - precis som Blomqvist artikel - gå den långa omvägen via andra stereotyper än vita. För det är ju tyvärr här nästan alla diskussoner om vithet börjar - i relation till hur de definerar Den Andre. Så länge analyserna görs med de glasögonen så existerar fortfarande inte vitheten som vithet utan enbart som en reflektion i något annat, och det är i mina ögon farligt att enbart föra diskussionerna där.

Richard Dyers redan nämnda bok White var just därför unik när den kom eftersom han försökte sig på att diskutera vitheten som vithet. Dyer analyserar till exempel hur vita kvinnor framställdes i filmer om den amerikanska södern efter inbördeskriget och varför de framställdes just så kulturellt och historiskt.
Visst kontrasterar han ibland och diskuterar vithet i relation till, men syftet är att vi skulle se vitheten. Och sanningen är väl den att man - på grund av den maskerande universaliteten - behöver ett prisma för att se och analysera vithet: det kan till exempel vara klass (hur ser vit under/överklass ut i filmen Darling?), kön (hur ser svenska kvinnor ut i såpoperor/hur ser vita medelålders män ut i Sånger från andra våningen?) eller nation (vem har alltid tolkningsföreträde som svensk i valfri film?) som ger ramen. Men i mina ögon är det alltså kontraproduktivt att hela tiden relatera till stereotyper av Den Andre.

Dyer gjorde också ett hästjobb när han visade hur de rent tekniska förutsättningarna i film och fotografi främjade vita personer, och vilka konsekvenser detta hade för vem man lade märke till i filmen och hur. Jag citerar ett paper av mig själv där jag utgått från Dyer:

"Rent tekniskt är det viktigt att skilja den ”glöd” som ser ut att emanera (ini)från kroppen mot att skina eller glänsa, som i att reflektera ljus. För som Dyer påpekar så är sken eller glans reflekterat ljus, och reflekterat ljus innebär svett på huden och köttslighet/ kroppslighet. Dyer exemplifierar den vikt som läggs vid denna konstruktion av kvinnlig hy – som inte reflekterar ljus utan absorberar och återger det – med bland annat reklam för ansiktspuder.
Idealet har inte gått förlorat på respresentationen av svarta eller andra icke-vita kvinnor. Dyer återger två reklambilder ur den svarta tidskriften Ebony från 1973 för olika hudtonskrämer. Kvinnorna utlovas – i reklamen för hudkrämen Bleach and Glow – ”[…] [a] glowing complexion…it’s your’s…closer than you ever dreamed”. Kort sagt: svarta kvinnor kan närma sig det kvinnliga idealet, vilket är vita kvinnor.

Om vi knyter detta till ljussättningsproblematiken så ställs representationsproblemet på sin spets (utifrån vad reflekterat ljus har för ideologiska implikationer). Det behövs mer ljus för att filma svarta än vita; som tidigare har nämnts så reflekterar ”kaukasiska personer” 35 % ljus och en person med mörk hy bara 16 %. Filmapparaten är framställd för att filma vita, ökar man då bara ljuset när man filmar en svart person (det vill säga en svart person eller flera, men inga vita i samma bild) så får man ett hårt reflekterat ljus och inte en mjuk och varm (”naturlig”) glöd eller ett återsken."

Vad Spike Lee - eller i alla fall hans fotograf fram till Malcolm X - skall ha cred för är att de förstod och bearbetade detta (citat fortsätter):

"Ernest R. Dickerson, Spike Lees filmfotograf, beskriver i Dyers bok vikten av att kontrollera varje steg i ljussättningen och valet av filmtyp mer noggrant (något som alltså återigen antyder ”problem”, något avvikande, med att filma icke-vita). Dickerson använder andra, varmare, ljustyper än normalt, en färgkänsligare filmtyp och guld- istället för silverreflektorer."

Intressantare att läsa i en antirasistisk svensk tidning som försöker analysera och definera vithetens mekanismer skulle vara en analys om vithet i svensk film. Visst är det intressant att se hur/om Spike Lee förhåller sig annorlunda till olika amerikanska vita i sina filmer - italienare och irländare (som ofta utgör underklassen i Lees filmer) som ju blev vita först i USA - mot så kallade WASP-typer (som i Lees filmer ofta utgör etablissemanget, dirrarna och de pengahungriga), till exempel.

Men det som verkligen skulle ge verktyg till en svensk antirasistisk kamp är att analysera svenska förhållanden och se hur vitheten ser - eller inte ser - ut i dagens Sverige och i den svenska filmens representationer av den. Vilka får vara vita? Vilka fick vara vita historiskt - hur skildrades till exempel tattare i svensk film samtidigt som folkhemmet växte fram? Vilka får vara svenskar idag och på vilka villkor? Hur skildras dessa personer?

Vilket råkar vara just den avhandling jag skriver på. Så jag får väl sägas tala i egenintresse. Men jag skulle ju inte tillbringa några år av mitt liv med att skriva en bok om jag inte tyckte att frågan var fundamental. Så - innan jag får kritik för att jag kritiserar Mana för att inte göra något de kanske inte hade intentionen att göra (vilket i och för sig vore konstigt för en antirasistisk svensk tidskrift) - jag bör väl vara kritisk när jag ser goda intentioner och intresse som kan och borde gå mycket längre?