tisdag 25 september 2007

"Kvalitetsfilm" - istället för debatt förvirring


Jag hade tänkt låta de anteckningar som jag i affekt rafsade ner under läsningen av DNs "Kvalitetsfilms"-artikel i lördags vila. Kanske aldrig ta upp dem och låta hela frågan om "kvalitetsfilm" vittra från mitt medvetande. Men det kommer nu inte att ske, det lär om inte annat Smultronstället se till. När jag i morse läste om Lena Adelsohn Liljeroths lilla reklamfilm för SFs "kvalitetsfilmssatsning" blev jag återigen tvungen att konfrontera frågan. (Artikeln tycks fortfarande lysa med sin frånvaro på nätet, kanske för att den inte är så hemskt bra).

Den första frågan, den om definitionen av "kvalitetsfilm" är naturligtvis löjlig. Begreppet uppstod i den här debatten i och med Triangelfilms och Astorias konkurser och har kommit att betyda det som så att säga "kändes" som deras utbud. Allt snack om "konstnärlig ambition" (hela citatet i SvD från Thomas Runfors på SF lyder: ”film som rör om mer, med ett annorlunda anslag och en regissör som har en konstnärlig ambition”) betyder som vanligt allt och inget. Michael Moore, Woody Allen, Claude Berri, Sean Penn är några av namnen som ingår i Smultronsatsningen. Suck.

Låt oss därför lämna detta marknadsföringsjippo och fokusera på den alltmer ifrågasatta "krisen", som ju är artikelns vinkel. För det första, och det här har jag och många med mig sagt och skrivit sedan första gången det började diskuteras kris i "filmklimatet" - det har aldrig varit så här lätt att skaffa film, "kvalitets-" eller annan, idag. Det som är DN-artikelns ingång i kriskritiken, att det finns mängder av distributörer och importörer i dagens Sverige, är heller ingen nyhet och något som upprepats som ett mantra sedan dag ett i "krisens film-Sverige" (önskar att jag hade någon att tillskiva det citatet).

Det som är intressant är frågan om nischade biografer i mindre skala som flera av branschpersonerna i artikeln tar upp. Tror jag på detta? Inte i någon traditionell mening (som att ett privat bolag öppnar en salong och visar filmer som de väljer/importerar under en begränsad period). Jag hoppas däremot på en utveckling i enlighet med en kommentar i oktobernumret av Sight & Sound; att något som Cinema-On-Demand skall bli verklighet.

Tänk er alla de interaktiva sociala nätverk - ni vet vilka - som växer upp som gigantiska svampar. Föreställ er sedan hur filmkonsumenter med gemensam smak - en grupp på Facebook, en Netflix för biofilmer - utanför mainstreamfåran kan gå samman och beställa film till biografer för en visning eller två (eller en vecka i en metropol). För att detta skall bli verklighet - för att man inte skall behöva forsla tunga, känsliga och dyra filmkopior över världen - så stavas framtiden digitalisering.

Och här kommer vi tillbaka till Lena Adelsohn Liljeroth: för den enda riktigt kännbara krisen för filmen är dess position mellan mellan stat och marknad (och i medierna mellan nöje och kultur). När Liljeroth påstår att digitala projektorer i landsbygdsbiografer är marknadens ansvar talar hon i nattmössan. Att digitalisera biografer är naturligtvis en oerhört viktig kulturpolitisk glesbygdsåtgärd som möjliggör ett diversifierat biofilmstbud utanför storsstäderna även i framtiden.

Men kanske blir den framtida skillnaden mellan Transformers, Harry Potter och Spider-Man i varje multiplexsalong (förutom den lilla i hörnet, där månadens "kvalitetsfilm" från storbolagets indiestudio visas) och andra biografer (On-Demand, eller filmklubbar, eller vilka som nu hyr in sig) så pass tydlig att staten lättare kan styra ekonomsikt stöd. Fast det lär å andra sidan inte finnas något som helst kulturstöd om ett par år, så det kanske inte är mycket till förhoppning.

Biofilmen behandlas, liksom gamla biosalonger i stil med Röda Kvarn (någon som kan se Dramaten omvandlas till Urban Outfitters?), som om målet var att den alltid - all film, alla biografer - skulle vara självfinansierande på ett eller annat sätt. Medan den i jämförelse med institutioner som Dramaten eller Operan egentligen är svårt underfinansierad.

Kris eller ingen kris, nischade salonger eller ej - om inte staten och inte marknaden tar ett större ansvar för smalfilmen på bio så kommer det svenska biofilmsutbudets enda alternativ till amerikanska blockbusters och svenska snutfilmer om några år vara etablerade franska auteurer och amerikanska studioindies.

2 kommentarer:

Charlotte W sa...

Intressant. & klokt tänkt & argumenterat, som vanligt.

Anonym sa...

Problemet är snarare den "övriga kulturens" beroende av staten och inte biografväsendets oberoende. Kulturen är inte fri om den bara är beroende av staten. Den är bara fri om den försörjer sig själv.