Det har skrivits mängder om Roy Anderssons fantastiska Du levande. Men filmen är så bra att jag inte kan låta bli att rekommendera ännu en snutt läsning om den. Om inte annat så för att skribenten är David Bordwell. Gillar särskilt det om en "dystopisk Tati" och "anti-gags".
Däremot förstår jag inte kommentarer som denna på vanligtvis insiktsfulla Annika Flynner-bloggen, där skribenten kritiserar dialogen som dålig med realism som måttstock. Här måste jag dra fram Johan Cronemans jämförelse mellan Aki Kaurismäki och Roy Andersson. Croneman drar visserligen till med "superrealistisk" om dialogen, och det är väl egentligen ingen dum beskrivning, men för mig har inte detta med ett realistiskt anspråk att göra. För att dra Kaurismäkijämförelsen vidare: till saken hör att Kaurismäkis karaktärer talar skrivspråk, i vilket det är större skillnad från talspråket i finskan än i svenskan. Det blir liksom litterärt och realistisk på samma gång. Och det är ungefär så jag hör Anderssons repliker. När man dessutom placerar dessa i vardagliga miljöer med twist som Andersson (och Kaurismäki) gör, då blir det socialdemokratiskt gråsurrealism av det hela. Inte minst med tanke på Anderssons färgskala och aktörernas whiteface förstås.
Och så förstår jag inte Flynner-kommentaren om ett anonymt och "objektivt" foto. I en tid då det minst anonyma man kan göra med kameran i en biofilm är att bara ställa den rakt upp och ner och registrera är detta faktiskt knappast sant. Det mest sömlöst objektiva man kan göra i en film idag är snarare Bourne Ultimatums 120 knyck-i-timmen-kontinuitetsklippning.
(Speaking of intensifierad kontinuitet och Bordwell - se här förresten.)
Och när kameran dessutom rör sig två gånger i hela Du Levande hajar alla till lite extra. (Kors i taket - i Sånger från andra våningen var det en åkning, som det påpekas i en kommentar nedan. Inte som jag först påstod noll. Men det är i all fall dubbelt så många...)
För mig är i alla fall filmens lilla extra musiken - umpa-umpan och den svenska gospeln. Snacka om superrealistisk surrealism. För visst måste det väl sitta män och öva på bastuba hemma i förortslyan?
3 kommentarer:
det förekommer EN åkning i "Sånger från andra våningen" - i scenen som utspelar sig på tågperrongen.
självklart. tackar!
bra skrivet!
jag måste säga att jag i Roy Anderssonska repliker hlr klyschor avverkas på ett löpande band. Tänker färmst på den för Du Levande signifikativa frasen "Det är en dag imorgon också" (många därtill också). Nästan varje replik låter som ett försök till visdomsord från karaktärerna.
Detta i kombination med miljöerna och situationerna gör att jag ändå köper det, för det finns något i kombinationen melan språket och bildspråketi Roy Anderssons filmer
Skicka en kommentar