Det svider i hjärtat

Jag recenserar dokumentärfilmen Det svider i hjärtat. En skitbra svensk tevedokumentär i viktig-facket. Som vanligt är en sådan inte någon upplevelse att se på stor duk, men filmen kommer främst att visas i biografer som underlag för diskussioner. Och där förtjänar den verkligen sin plats.

Det finns massor att säga om filmen och de slutsatser man kan dra av det den utmärkte dokumentärfilmaren Oscar Hedin visar. Att de svenska martyrerna (och martyrerna in spe) i flera fall är produkter av utanförskap och trassliga uppväxter är naturligtvis intressant. Men det lär inte glädja de svenska högerdebattörer som gärna vill se något mer definitivt eller absolut i rollen som fiende i cilivisationernas krig. Att man kanske skulle kunna plocka upp både en och två självmordsaspiranter långt innan de blev radikala jihadister, med fungerande fältassistenter och fritidsgårdar, faller nog inte i god jord hos dessa. För de pengarna vill de säkert att SÄPO skall ha till sina ökade befogenheter. Nå, det är hur som helst inte den enda lösningen på de här problemen. Man kan till exempel fråga sig hur man skall lösa att predikanter som den i filmen medverkande Anas Khalifa fritt får indoktrinera småbarn med jihadistisk propaganda i en moské. Det är vidrigt.

Men jag är glad att Hedin pekar åt det sociala hållet, för det understryker att det rör sig om ännu en identitet i en växande global identitetsgodispåse som får en särprägel i ett svenskt samhälle (som är annorlunda än ett palestinskt eller brittiskt). Och det för upp diskussionen om lösningar i en svensk kontext på en nivå där den bitvis kan vara hanterbar.