SFI i kristallkulan

Lukas Moodyssons Mammut blir föga förvånande den första filmen att få det riktigt stora russinet ur SFIs nya kaka. 12 miljoner kronor. Det passar bra till ett par reflektioner jag skrev ihop om filmfinansieringen i Sverige och framtiden, just innan nyheten släpptes.

Jag rekommenderar alla som är intresserade av den svenska filmens framtid att läsa Filmkonst #109 som funnits ute ett tag. Här intervjuas Svenska Filminstitutets nya toppar: Cissi Elwin, självklart, men också Linda Zachrison (som ansvarar för den nya avdelningen Publik, vilket lite olyckligt låter som ett namn i någon gammalt socialistdepartement); produktionsstödsavdelningens chef Charlotta Deward (en välbehövlig om än senkommen boss till filmkonsulenterna som alltför länge fick springa omkring och bete sig som Marianne Ahrne - läs förresten Jens Jonssons utmärkta intervju med henne på hans sajt) samt utlandsavdelningens nya chef Pia Lundberg.

Några nedslag och funderingar:

I en värld där film blir något som alltmer delas upp - å ena sidan nationella storprodukter att lansera på filmfestivaler och små billiga produkter (jag kallar dem för microcinema i den här texten, som ett slags samlingsnamn för all möjlig modern microbudgetfilm - det kommer en längre text av mig snart som klargör varför, men jag kan inte publicera den än) gjord av debuterande filmare, folk som kanske inte ens kommer från filmens område, eller etablerade namn som vill ha större kreativ frihet från sponsorer - så behövs det nya tankar om hur ett (inter-)nationellt filmlandskap skall se ut.

Det som förvånar mest ur det perspektivet är diskussionerna om vilka producenter man skall stödja. Elwins uttalande om att man inte "orkar" gå in och stödja filmer som Farväl Falkenberg, en film som är mer eller mindre klar men får ett stöd i sluttampen, var väldigt konstigt. Jag hoppade till ordentligt över detta: menar Elwin att det är jobbigt för SFI? Det måste väl vara jobbigare, och dyrare, att helfinansiera en Björn Runge-film. Eller Järnets Änglar.

Eller så menar Elwin att det är jobbigt för filmskapare att göra film på det sättet, vilket i sådana fall är rätt patroniserande mot alla som vill jobba på ett mer självständigt vis under filmarbetets gång (ill exempel inte skriva traditionella manus för att tillfredställa ett system som är uppbyggt kring det skrivna ordet och inte kring den rörliga bilden), men som kanske ändå tycker att de kunde få några spänn i stöd för att de gör svensk film: Minimal budget är fint om du arbetar i ett engelskt språkområde där det kan betala sig, men i Sverige, på svenska, är det förkylt.

Men nej, det är för jobbigt med mer än ett system: Etablerade producenter och större produktionsbolag skall göra marknaden säkrare och ge kvalitativa filmer. Jag är inte säker på att SFI och de som hejar på har fel - vi kommer säkerligen att få mer genomarbetade filmer på det viset.

Men jag tror faktiskt inte att ämnena eller estetiken kommer att skilja sig så mycket från den tid då det gjordes fyrtio filmer om året - den kommer bara att se lite dyrare ut. Och det är där man måste hamna idag om man vill konkurrera med Hollywood, tror SFI. Det är tråkigt, men det passar som hand i handske för SFIs plan att banka ut svensk film i världen.

För det är ut i världen de vill: Att ledningen är smått besatt av att slå i utlandet märks i diskussionerna om att paketera för festivaler, ordna visningar på ambassader och beskickningar och så vidare. Det kommer säkert att lyckas, men jag är väldigt tveksam till om mästerverken , filmerna som rubbar filmhistorien och vårt sätt att se livet, kommer att komma inifrån det systemet. Det säger också Lundberg angående de utländska kommentarerna till svenska filmer - folk tycker att filmerna saknar udd och edge. Och ja, det är väl bara att hålla med.

Samtidigt öppnar Denward för att odla vad hon kallar för "de udda temperamenten". Hon nämner Jens Jonsson, men jag tror att man kan lägga namn som Ruben Östlund till den listan. Man får intrycket av att hon i högre utsträckning vill kunna använda tv-serier och kortfilmer som "visitkort" på att folk kan göra filmer, och inte bry sig om utifall en regissör kan knåpa ihop ett bra traditionellt manus när han eller hon (ja, var är alla honor?) bevisligen behärskar rörlig bild. Det är rätt tänkt. Men utan att uppmuntra unga filmare att söka sig till långfilmen på egna vägar genom att slutfinansiera billiga filmer blir den poolen av talangfulla filmare med fundamentalt nya idéer om filmkonsten bra mycket mer begränsad.

Sedan återstår självfallet att se hur Rookiekonsulenten kommer att fungera.
Att Rookiesatsningen ser ut att bli en "New Swedish Cinema"-satsning är en av de mer positiva nyheterna det senaste året. Och här märks det hur SFI till skillnad från danskarna - är usla på att slå på stora trumman för det som verkligen är jättebra: Jag , och säkert många med mig - inklusive internationella filmfestivaler och medier, är intresserade av hur SFI skall odla långfilmsdebutanter, paketera dem och ge dem chanser framåt. (Man kan som producenten Peter Holthausen gör störa sig på att Rookie är underordnat samma beslutsfattande personer som redan ger filmstöd i Sverige, att deras oberoende bara är på pappret så att säga. Jag har inte nog med insyn för att säga hur styrt det kan bli, men känner att Rookie i alla fall är ett steg i rätt riktning).

Jag vill helt enkelt se SFIs tänk. Och jag hoppas att filmnyheterna.se kan öppna den luckan litegrann.
Men det finns också andra sätt för SFI att ta steget ut i en kulturell oggentlighet, och inte bara uggla i det omåttligt fula filmhuset. En professor vid min institution har föreslagit en slags konstnärlig ledare på SFI, en person som tog tag i den intellektuella, filmkulturella debatten som svensk film behöver.
Det tycker jag låter som en alldeles utmärkt idé.

Vidare står det vid läsningen av Filmkonst tydligt att flera av personerna, kanske särskilt Denward, tror på film som konst och på att staten skall betala en del av den notan. Det är glädjande, och det måste ha varit ett hårt slag för samtliga när Lena Adelson-Liljheroth tydligt deklarerade att staten inte skulle betala för digitaliseringen av biograferna. Jag är säker på att vi om inte alltför många år kommer att se tillbaka på det beslutet som ännu mer korkat än det är idag: Den potentiella valfrihet (känns ordet igen kära Allians?) och bredd som står att finna i digitaliserade biografer är enorm. Visst kommer somliga biografer att överleva, men beslutet slår hårt mot landsbygdsbiografer som skall köpa in, underhålla och uppdatera på egen hand. Förhoppningsvis går kommunen in i många fall. Nej, förresten, det gör de alldeles säkert: för som glesbygdskulturpolitik är det nämligen ett helt självklart drag och i längden en förmodligen rätt billig lösning.
En digitaliserad biograf ger dessutom fler möjligheter för dem som väljer att göra riktigt billig film att visa sina alster och stå mer oberoende från både stat och traditionell filmmarknad.

Efter att ha tagit del av fyrklöverns visioner och tankar skulle jag ge dem ett lästips: Mette Hjorts Small Nation, Global Cinema, där hon går igenom det danska filmundret på ett högintressant vis. Jag utgår (hoppas) i och för sig att de har läst boken som kom för några år sedan, om inte är det årets julklapp. Hjort diskuterar en liten nation i en globaliserad värld: hur den strukturerar sin industri och sina filmskolor, och hur den marknadsför sig.

Hon betonar alldeles särskilt den samarbetsvilja som finns mellan danska regissörer som agerar mentorer åt varandra. Lars von Trier i synnerhet. Och detta inte enbart i Danmark: konceptet Advance party, har inte fått lika mycket uppmärksamhet som DOGMA, men är ett intressant samarbete mellan Zentropa och skotska det produktionsbolaget Sigma (som hittills resulterat i Andrea Arnolds skarpa övervakningsfilm Red Road). Det är ett tänkande som borde vara självklart i vår värld av samproduktioner, men som i Sverige tycks stanna vid produktionsamarbeten på det finansiella planet (och så självfallet - att tyskarna har rätt att tycka till om vilka skådisar som är med i deckaren) men som inte gäller samarbeten om idéer på det här sättet.

Hjort ger förstås mycket kred till DOGMA 95, inte enbart för själva estetisken, men främst för själva paketerandet - bakom DOGMA-manifestet finns en förståelse för behovet av etiketter och varumärken i dagens värld. Ett annat intressant sätt att se effekterna av DOGMA-framgångarna är att lågbudgetestetiken visade länder utan mycket pengar till en filmindustri att det går att göra film med en annan estetik än den som kostar mest, och ändå hitta en publik. Det tror jag har haft en stor betydelse till att man på senare år har sett film från udda filmländer poppa upp på diverse festivaler.

Allt detta borde SFI - i sin strävan att erbjuda nationella exportprodukter - verkligen ta fasta på om de någon gång vill finansiera film med "edge".

Men pricken över i:et på den danska förpackningen är ju ändå enigmat Lars von Trier: en person med PR-sinne, intresse för att samarbeta och tänka i nya banor - som samtidigt är ett geni i regissörstolen.

Då kvarstår frågan: var finns en sådan person i Sverige idag?
Och hittar vi honom eller henne med, eller trots, dagens system?